Allt sånt här har sin grund i otrygghet med situationen. En del har mera och en del har mindre med sig genetiskt men alla har det. En häst är vad den levt, så allt som den har blivit utsatt för genom livet har den fått hantera på ett eller annat sätt. Så ju mera vi utsätter hästen för under kontrollerade former desto bättre blir den på att hantera situationer och ju mera vi hjälper (och utsätter) den desto mera förtroende får den för oss under förutsättning att den fick en situation som den klarade av att hantera så småning om.

Om man tränar sin häst att hantera olika skrämmande situationer så kommer den att till slut ha så stor tillit för ryttaren att även situationer som den alldrig har varit med om är ok om ryttaren säger att det är ok. Dvs ryttaren är ledaren och visar vägen och hästen har sådan tillit till ledaren att den accepterar situationen som ok därför att ledaren säger att den är ok, detta fungerar endast när man har skapat tillit mellan sig och hästen.

Man vinner inget på att tvinga hästen igenom skrämmande situationer, endast när man lyckas "övertala" den att att den klarar av situationen med hjälp av ledaren så får man hästens tillit.

Så till slut, mycket går att träna bort men endast till en gräns som hästen genetiskt är skapt att vara, en del hästar är vaksammare än andra och det får vi lära oss att leva med. Så känner du att du inte har viljan, kunskapen och/eller tålamodet att skapa en så stor tillit med hästen så avstå hellre än att göra något halvdant som ändå inte fungerar. Det finns fler hästar.

Lycka till

Det finns många liknande trådar här om detta, vi har en användare som heter "Krutknut" eller "knutkrut" som haft mycket bekymmer med sitt kallblod på det här viset, använd gärna sökfunktionen och se om du kan hitta svar i befintliga trådar. :)

Men som #1 säger, det mesta bottnar i osäkerhet och oklart ledarskap. Samt förståelse och psykologin hos hästen varför den gör saker och ting som saknas och orsakar större bekymmer än nödvändigt.

Jag har liknande problem. Min Knutte är dock inte skvättig och tittig utan han spänner sig, stresstuggar och är osäker. Han är ingen täthäst, kan vara ensam, men gillar det inte. Dessutom blir jag osäker när han är det och det är verkligen ingen lyckad kombo. Vad han behöver är antingen en trygg hästkompis eller en trygg och orädd ryttare/ledare - allra helst bägge delarna.

Jag bläddrade i dag en av mina många hästböcker och fick då upp en rad som sa: Vänd på varje problem och fråga dig: Vad skulle jag behöva göra för att skapa det här beteendet (alltså det som uppfattas som ett problem) hos en häst som ännu inte uppvisar det?
För mig kommer jag att tänka på: att inte vänja hästen vid miljön som jag vill rida i, att rida sällan, att vara osäker som ryttare, att ha en häst med dåligt självförtroende (som jag inte jobbar på att stärka) osv. Och då har jag ju lite svar på vad jag ska jobba med.

Min häst hade varit problemfri om han inte behövt ridas ut ensam i skogen, eftersom han med sällskap eller i paddock/ridhus är en perfekt ridhäst. Hade jag vetat detta innan hade jag nog tänkt över köpet tio gånger till. För mig är det jätteviktigt att rida ut och jag behöver göra det själv pga brist på sällskap. Så tänk på vad du måste ha, tänk på att hästens problem säkert går att arbeta bättre, men att tro att det går att göra om hästen helt är nog lite väl optimistiskt.

"Köp inte problem, det kommer ändå." är ett bra tankesätt jag helt och fullt anammar gällande hästköp och råder andra till i såna situationer.

Jag har beslutat mig för att jag tycker att problemet känns hanterbart och köper henne om hon går igenom besiktningen. När vi red ut med sällskap så kände jag mig inte orolig på henne någon gång. Som tur är så kommer hon att stå där det finns många andra att rida ut med. Hon kommer ju aldrig bli en sån häst som helt avspänd knatar omkring och vill gå först osv, men förhoppningsvis kan vi förbättra hennes självkänsla. Nu rids hon inte ut alls eftersom ägaren inte vågar och då blir hon ju inte helle bättre.