"Stresspillrande med bettet kom som ett brev på posten och när vi kom till vår infartsväg blåste det från den andra vägsträckan, hästen fick upp huvudet, svansen mellan benen och ville dra. Höll honom och höll upp huvudet för att han gärna vill bocka när det blir upphetsat." 

Lär in One Rein stop, en häst som är böjd åt sidan kan inte bocka och inte springa iväg!

"Stressade så med bettet när vi var tillbaka på volten så jag avbröt och tog på repgrimma och lina istället."

Mycket klokt gjort! Att omvärdera din plan och byta till något som är effektivare! :)

"Efter lite sprättande och morrande började hästen springa runt, runt i en liten glänta, bakåtsparkar och stel hållning med fokus mot backen upp mot stallet och svansen insragen mellan bakbenen."

Mindre klokt att börja morra åt honom, för honom är det något som vill äta upp honom i skogen och ska då matte helt plötsligt börja morra och vara ett rovdjur hon också vem ska han då lita på? jo sig själv och sin överlevnadsinstinkt… Försök se det ur hans synpunkt, I hans värld finns det bara leva eller dö, han kan inte tänka rationellt.

 "vildsvinen har flyttat in i området under vintern"

Tror det kan var en god indikation på vad han blev rädd för, han reagerade på lukten från svinen. många hästar är livrädda för grisar och inte minst för vildsvin. Ett vildsvin kan utan problem skada en häst för livet om de beslutar sig för att attackera, och samma med en människa betarna är sylvassa och skär/snittar upp tyg, kött, hud osv.

"Så vi stannar, jag böjer mig och letar lite skogsgräs och erbjuder. Knut tittar förvånat på mig och accepterar erbjudandet. Sedan sjunger jag en stump och vi tittar på träden lite. När vi båda är lugna och andas fint så går vi hemåt. Knut är fortfarande lite orolig över det som han hörde/kände lukten av i skogen, men han slickar sig om nosen och andas och skrittar fint hemåt i lös lina. Och jag andas lugnt och inser att om det svåra med respektfull hästhantering inte ska vara fullt så svårt så borde jag lära mig att tänka först istället för att reagera först."

Tycker verkligen om din reflektion om dina reaktioner i slutet här! Jättebra insikt! Du gjorde det som vart oväntat och effektivt i stunden, du släppte på irritationen, slappnade av genom att hitta nått att äta åt Knut och sjöng för dig själv. Väldigt bra strategi! Många NH-folk säger att blir man arg, frustrerad eller liknande, sätt dig ner, på huk, eller på rumpan, böj dig ner och ta ett par djupa andetag. Det är lite som när hästarna får korsa sina bakben då sker det kopplingar i hjärnan som gör att man coolar ner och börjar tänka istället.

Och sen att du avslutade med lek, med staketet emellan vart också jätteklokt gjort! :D

Fina insikter och spännande att läsa om din egna resa i medvetandet med häst :)

Och tur var att det inte var speciellt lång tid mellan oigenomtänkta reaktionen att morra av frustration och det genomtänkta att sjunga istället. Fast Knut behövde de där varven i gläntan. Förr gick han inte att kontakta alls när han blev så där. Nu var han med hela tiden och hade ena örat mot mig och jag kunde få honom att byta varv, men stod stilla och drev inte på utan inväntade lugn. Och när han sprungit några varv så kom han in till mig. Det var ju också positivt.

Ska leta spår efter gris i morgon. För senare på eftermiddagen tog jag en promenad med Sessan åt samma håll. Den lilla tröga ponnyn som inte blir rädd för något alls. Vi gick inne i en av hagarna och kollade staketet. När vi kom i närheten av gläntan och skogen där Knut drabbades av spunk så tvärvände hon och drog i sån fart att hon gick omkull 😮 Hon lugnade sig dock snabbt och vi gick stillsamt hemåt. Men något var det som hon reagerade på. Ingen av hästarna reagerar på tamgrisar och Sessan bryr som sällan om älgar eller rådjur heller.

Vi får väl se om Knut lyckas lära mig logik ur ett hästperspektiv. Det hade ju varit bra!

Ni har väl inte lodjur runt er? Eller tassar vargen från Stockholm förbi hos er? Hur som helst så är dina historier alltid läsvärda, du har inte funderat på en författarkariär om hästtämjarkariären inte skulle fungera? ;-)

Oftast så finns det en logisk förklaring, den kanske inte är så lätt att förstå bara.

Hur som helst så är att du inser var problemet sitter och åtgärdar det hyggligt smidigt något att ta med sig till nästa gång, en erfarenhet rikare. JAg brukar innan jag somnar gå igenom vad som var bra och vad som var dåligt med den dagen och se om jag kan hitta några lösningar på dom dåliga sakerna men oftast så somnar jag… ;-)

Lycka till

#3 - Jo, lo finns, men är hästar rädda för dem? Trodde att de var ganska små? Fast de kanske äter vildsvin och i så fall är de välkomna.

Undra om du inte behöver en flock med vargar för att minska vildsvinsstammen, men dom för ju med sig lite mera olägenheter ochså så det kanske inte är så användbart. Lokatten är rätt stor 60-70 cm men dom tar nog inte vildsvin, tyvär.

Häromveckan red jag rakt in i 3 älgar som hade förvirrat sig in mellan husen, det förklarade varför hästarna var väldigt uppmärksamma redan innan. Rätt coolt att få tre par ögon lysande in i pannlampan på 15m avstånd.

Lycka till

Älg har vi massor av och det tycker jag väl att de borde vänja sig vid då älgarna kliver runt både i och utanför hagarna. Tidigare hästar vi haft har vant sig och inte brytt sig när vi mött älg på ridturer.
Just där isen börjar på vägen, där vi gick in i skogen, är det en skarp sväng och bakom svängen en nerförsbacke på 30-40 meter. Där backen tar slut finns ett stråk där älgarna går över vägen. Intall vägen finns ett blött område där de ofta samlas för att beta eller dricka eller vad de nu pysslar med. Bedrivs så gott som ingen jakt alls här eftersom många markägare är gamla och inte längre jagar.
Knut brukar vara rädd just i den svängen. Det har varit väldigt tät skog där, men nu i vinter har vi börjat gallra ordentligt så nu är sikten bättre.

Nånting var det nog. Inte bara vårkänslor och hitta-på-spökerier för att liva upp stämningen. Iallafall eftersom Sessan reagerade så. Fast hon brukar mest vara nyfiken på älgar, men man vet ju aldrig. Det kan ju vara någon ny. Av spåren att döma är det minst två vuxna älgar som har rejäla klövar. Det är massor av spår efter dem i viltstråket. Kanske en tjur på besök?

En tillräckligt hungrig lo kan säkert gå efter hästar, troligtvis skulle de itne lyckas fälla en häst om det är en ensam individ men kan skada hästen svårt.

Du kan ta med dig en höpåse och stå på den platsen och äta den med hästarna, vill dom inte komma dit så gör det på samma tid som dom normalt ska få hö i hagen så dom är lite sugna. Se till att nyfikenheten lönar sig för hästarna. Det är ett trick som alltid går hem så småningom det tar bara tid.

Lycka till

I dag red jag Knut på volten. Har lett honom flera dagar i rad de där isfria vägsträckorna så i dag fick han vila från det. Han går som en klocka på volten. Ett varvs uppvärmning sedan går han själv i form, lång och låg med fint undertramp. Minsta vibration i den långa tygeln så ställer han sig i nacken, reagerar på sitsen så långt han förstår och gör halt när jag sträcker på ryggen, backar när jag lägger vikten bakåt. Jobbar, slickar sig om munnen och jobbar ännu mer. Dessvärre håller underlaget endast för skritt (och vilda galopper lös) men man ska ju ändå börja lugnt så det får väl gå.
Skulle rida på rakt spår en längre bit och styrde ut från volten och upp på uppfartsvägen som går utmed stallet och volten = inte farligt. Men vips var den fina formen borta och huvudet upp. Inte som en giraff i det blå, men koncentrationen var borta och jag delade fokus med ALLT i omgivningen. Trots att vi var kvar på gården. Fick dock till fina öppna på rakt spår på vägen och han slappnade av när han märkte att vi vände innan vi klev in i farligt område. Testade att rida in i hagen där de går nu, men vi kom inte långt och han hade huvudet på skaft. Det har han knappast när han släpps lös i hagen, men nu var det tydligen läskigt. Och spöet som jag behöver för att dutta på bogen om jag vill ha bakdelsvändningar - det fick honom att stressa med bettet så att jag till slut fick lägga bort det för att han skulle lugna sig i munnen.

Lilla Sessan fick gå på promenad förbi det där farliga stället i går och en bra bit bort i skogen. Det är lättare på isig skogsväg med en lugn ponny med små hovar. Hon reagerade inte alls på lukt eller andra farligheter. Dock var hon sur på väg hem och ville bitas. Hon har ingen kondis och blir grinig när hon är trött.

Känns inte som om det blir bättre och bättre med Knut och ensamma ridturer. Snarare tvärt om. Kanske för att jag respekterar att han är rädd och inte forcerar honom, kanske för att jag utmanar för lite eller för att jag inte har tålamod att gå fram och tillbaka och avancera en meter i taget? Tycker ändå att han känns mer osäker att rida utanför volten nu är vad han gjorde i somras/höstas, men det kan ju också vara för att det är vår och vi haft en längre vinterdvala då vi inte kunnat bege oss iväg?

Förresten, vet ni vad han gjorde i går? När han brallade lös på volten löshoppade han alldeles på eget initiativ…..över uppsittningspallen. 😃 Det var en syn med en 170 cm stor häst som satsar för allt vad han är värd för att hoppa högt, högt över en liten IKEA-pall. Han gillar att hoppa!

#9 tycker det låter som om du har lite för höga förväntningar. Nöj dig med att han går fram även ute, även om huvudet är lite högt, sålänge han andas, blinkar och gör det du ber av honom så är det ett gott steg på vägen jämte den häst du beskrev i höstas som antingen stelnade eller stack för minsta lilla.

Målet är att rida ut själv med en häst som är samlad och har ett trevligt tramp, det är ett jättefint mål, men i dagsläget är en avslappnad skritt utan att tro han ska dö fortfarande svårt. Innan han kan skrittas ut ens 200m från hemmet utan att tro att han ska dö så är det en del arbete kvar.

Han måste ur sin komfortzon för att lära sig nya saker, det måste du också. Men man ska vara osäker, inte rädd.

Hej Knutkrut

När jag läser om din häst så  liknar lite vår häst, ett halvblods fuxsto. Vid 6 års ålder börjar hästen "bli rädd" för allt mer, speciellt det som inte är farligt, tex hästskit på marken, en däckavtryck på vägen, började hitta mycket läskiga saker särskilt i hemma ridhuset, där hon varit flera gånger i veckani ca 2 år mm. I hagen var hon inte rädd för något . Tillslut gick det inte att rida ut, även för en mycket skicklig ryttare (som ridit mycket unghästar). Huvudet upp och spänd som en fjäder men svansen lite ut, och emellan åt kastar sig blixtsnabbt 180 grader med bogen före. När vi tog promenader kunde hon växa fast i marken  och bli spänd som en fjäder. 

När vi var på första Parelli-kursen fick vi beteendet förklarat för oss. Hon var egentligen LB och litade inte på vårt ledarskap utan hon hade tagit över. Så när vi var ute med henne (ridande eller till fot) så  letade hon faror och stressade upp sig, för hon litade inte på oss att vi skulle se dem och skydda henne. 

Nu 3 år senare så fungerar hon ganska bra, men vi har jobbat mycket med porkypine game att ta ner huvudet i de flesta lägen och flyttat tillbaka tryckpunken så man kan lägga handen på manken för att få ner huvudet så hon inte stressar upp sig. Vi har kört 7 games online ca 2ggr i veckan,  förutom vanlig ridning. Det har blivit mycket bättre sedan vi också började med extrem frendly  game.  Ibland har det känns hopplöst  men vilken skillnad det kan bli.

Det är också viktigt att man inte alltid accepterar och respekterar hästens rädsla - ibland har hästen helt enkelt fel och man får visa den att jo, här är det tryggt för att jag säger det, och därmed basta! Där ligger en hästskit på vägen och den kan du banne mig kliva över! Där står en soptunna och den är inte ett dugg farligare för att locket är öppet idag! Man måste pressa lite grand.

Men det är en hårfin gräns ibland.

#10 - höga förväntningar är väl för att jag förväntade mig att jag köpt en olatfri häst att rida ut i skogen med. Det var vad jag sökte och vad Knut utlovades att vara. Jag var ytterst tveksam, men övertalades av flera vänner att det visst var så, jag var bara ovan vid en pigg häst, han skulle lugna sig när han inte fick kraftfoder längre osv. Självklart inte rättvist mot hästen att ha höga förväntningar för det var ju ingen som frågat honom innan köpet vad han ville och vad han tyckte om mig.

I vilket fall så går det ju faktiskt bra ibland. Bra att rida ut eller bra att promenera på promenader. Även långa turer och i blandat tempo. Jag tror att jag det senaste året blivit mer försiktig. Jag ville ta det lugnt och vänta ut honom. Det har gett positiva effekter på hans personlighet och allmäna beteende, men negativa effekter på att han blir allt mer tveksam till att lämna gården. Det finns en kritisk gräns, ibland två. När vi passerat den är det ok och händer det sedan inget skrämmande så fortsätter det att vara ok. Första gränsen är att kliva ut från uppfartsvägen ut på vanliga vägen. Gräns nr 2 är 2-300 meter längre bort oavsett riktning. Är andra gränsen passerad tuffar det oftast på, men det händer att det är ett steg i taget och knappt av egen maskin. Då brukar det vara testning. Händer det något är han snabb i reaktionerna.
Så egentligen känns det lite träligt att gå 200 meter fram och tillbaka. För det går att gå längre. Passerar vi ok-gränsen så blir han bara orolig om något skrämmer honom. Inte mer orolig för att vi är längre bort från stallet. Blir också trött, besviken och frustrerad över att mycket av hans osäkerhet alldeles säkert kommer från mig. Inte nödvändigtvis av rädsla utan mer min oro att han ska bli skrämd/orolig, alltså mer tycka synd om hästen än att jag spänner mig för att ramla av eller att hästen ska sticka.

Så ibland får vi riktigt, riktigt fina ridturer på egen hand. Ingen rädd häst utan bara glatt framåt. Men oftare går det inte bra utan hästen stannar eller blir tittig. Vi får inte något genombrott där det känns att NU vänder det åt rätt håll.

#12 - Vad som helst får han inte bli skrämd av men så brukar det inte vara. Ibland finns det saker som jag ser att han reagerar på och då jobbar vi med det. Det som är jobbigt är alla dessa saker som inte syns alls. Att han plötsligt sprätter iväg, plötsligt stelnar till och slutar andas. Och det finns inget där alls att reagera på. Annars gör han stora framsteg på träningar med skrämmande saker. Han har till och med börjat visa helt spontan nyfikenhet mot främmande föremål. Vill själv gå fram och titta och nosa. Utan att vara stel och fnorkig, bara nyfiken. Det är ett stort framsteg för Knut!

Om utgår från att allt skall bli kaos och skit så blir det alltid bättre efteråt, så håll förväntningarna låga. Ibland så sätter våra förutsfattade meningar stopp för hur bra allt egentligen blev i verkligheten.

Som du beskriver din häst så är det en häst som jag kulle gilla att rida/jobba, han är uppmärksam på allt även ryttaren och det gillar jag. Han har energi och det är en gudagåva i en häst. Han verkar intelligent nog att ifrågasätta saker han är osäker på vilket är en fördel i förtroendeskapande inlärning. Och till sist, han är nyfiken. Med andra ord så i mina ögon så har du en oslipad juvel att forma.

Lycka till

Jag har lärt in att min häst ska stå still och sätta mulen mot marken. Började med detta på ridbanan vid konerna. Mulen mot marken, stå helt still och så slappnar jag av totalt och berömmer. 

Genom att styra hästens kropp kan vi här påverka hans känslor. När han står så frigörs massa endorfiner och adrenalinpåslaget slutar. Dessutom kan han inte ha koll på allt utan måste lämna det till mig. 

Min förra häst, som var väldigt dominant LBE, lärde sig övningen, men det gick inte så jättebra att använda i skogen när han blev rädd. Men han lärde sig att stanna och försöka slappna av även om han inte helt gav kontrollen till mig. 

Min nuvarande häst som har varit väldigt rädd och söker mitt ledarskap, han började praktisera den här övningen på eget initiativ i skogen. När han blir rädd stannar han och sätter mulen i marken! Jag låter honom stå en liten stund innan jag visar att nu har jag kollat, det är inget farligt, vi kan gå vidare. En period, då allt var farligt, stannade vi kanske var 50:e meter såhär, men nu är det kanske en-två gångeer per ridtur.

Lycka till!

#14 - Ja, han är verkligen en jättefin häst! Men det där oslipade är svårt. I dressyrsammanhang är han en tämligen slipad diamant, där är det bara ett nytt sätt att rida som han ska lära sig. Och han lär sig fort och riktigt suger åt sig information. Spö som hjälpmedel är det enda han har svårt för, då vill han gärna blockera sig. Istället för att tänka på vad jag gör med spöt och vad jag kan mena med det så tänker han bara SPÖ, SPÖ, SPÖ. Alltså inte på vad spöt vill visa honom.
Men när det gäller uteritter är han oslipad. Och jag är otålig! Och egentligen har det hänt massor, speciellt på de sista 1,5 åren. Inte så att vi kan rida ut avslappnat, men han har liksom kommit ur sitt skal. Och jag antar att det är en viktig förutsättning för att kunna bli avslappnad alls.

#16 om han blockerar sig emd spöt så är det som jag sagt innan ÄNNU mer friendly game med det tills han accepterar spöet helt och hållet och INTE blockerar sig. Och detta kan du göra uppsuttet och från marken. approach and retreat.

Från marken är det korta ridspöt helt ok och i sammanhang som han är van vid från ryggen är det inga större besvär. Långa spön är inte ok och när vi använder spö från ryggen i inlärningssituationer kan det bli för mycket och då stressar han. Jag försöker friendly med spö, men ibland är det svårt för jag blir så ledsen och illa till mods när jag ser hans reaktion. Jag behöver lite friendly själv med spöt först, tror jag. För att vara helt avspänd när jag vänjer hästen vid att spö är helt ofarligt och alldeles ok.
Är Knut uppe i varv pga något annat reagerar han mer på spö än vad han gör om han är avspänd. När jag rider brukar jag göra övningar där jag behöver spö när hästen är lugn och då jag märker att han börjar stressa upp sig så bryter vi och gör en annan övning som inte kräver spö. Det är i stort sett bara övningar där framdelen ska flyttas som spö behövs. Behöver det aldrig för att driva på och bakdelen flyttar jag lätt med skänkel.

Klappa och klia på hals och bogar med spöt utan att krav på prestation. Det kan vara att det inte är spöt i sig som gör det, utan beröringen på ett oväntat ställe när han är koncentrerad på annat, som in en inlärningssituation.

#19 - Nej, det är spöt som är grejen. Det räcker att han ser det. Jag ska prova om det kan finnas något annat att peta på bogen med för att se om stressen där sitter mest i spöanvändningen eller i att förstå den nya uppgiften. Provade att peta med ett finger i går, men då måste jag lägga mig ner och då hamnar sits och tyglar och skänklar all världens väg så då fattar han ingenting.

Jag ska klappa med spö i dag när vi myser och även se om vi kan göra picknick av lunchen och ta den med ut någon annanstans.

Jag provar ibland att "slå" spökänsliga hästar med spö, alltså att långsamt föra spöt mot hästen och tillbaka, så att det nätt och jämnt nuddar pållen - som om jag skulle klå den, men i slow motion -  samtidigt som jag pratar med hästen i ett tonfall som säger "Detta är en helt vanlig händelse en helt vanlig dag och inget ovanligt alls". Är hästen obekväm med det, så börjar jag på någon kroppsdel där det är OK och går mot delar där det är mindre OK. Många accepterar det på bakdel och rygg, men blir ängsliga kring bog, hals, huvud och framben. Så fort hästen blir för spänd eller ängslig så låter jag spöt vila mot skinnet och kliar lite med spetsen och ändrar tonfallet till "Åh vad gott å klia!" och låter sedan spöt glida över skinnet och tar bort det för det träningspasset.

Hur fort det går är förstås individuellt, men med tiden accepterar de allt mer. När man kan "slå" mot ansiktet och hästen försöker få tag i spöt för att tugga på "flärpen" så kan man nog räkna med att den slutat vara spörädd 🙂.

Jag har haft hästar som varit rädda för ljudet av spöt, som varit rädda om man viftade häftigt med det nära dem osv. Knut är stel bara han ser spöt. Närmar man sig honom med spöt mot honom så vill han flytta sig. Klappar jag med spöt sänker han ryggen, drar in svansen och håller huvudet stelt och stirrar. Klappar jag med andra saker bryr han sig inte. Har ett barnparaply som vi leker med och det kan jag klappa bäst jag vill med.

Då skulle jag rekommendera att du till en början har spöet med dig alltid, i all hantering, utan att låtsas om det, och att du låter det hänga/ligga i hans box när du inte är där. Tids nog kommer han att upptäcka att det inte biter honom, då kan du gå vidare med nästa steg.

När du klappar honom med det och han låser sig, håll kvar och klappa med små, små rörelser, eller håll det stilla, samtidigt som du pratar med honom, tills mulen börjar röra sig och han andas igen. Först då backar du undan och berömmer honom för att han var så modig.

Dom hästar jag har ridit med spö på har lärt sig väldigt fort hur mycket/lite respekt man skall ha för spöet. På några fick jag använda det rejält medan på andra så fungerade det som styrmedel men INGA har varit rädd för spöet efter ett tag. Detta leder mig att tro att det är hur konsekvent vi använder saker som är det viktigaste inte vad vi har i händerna och även om hästen asocierar spöet med tråkigheter i början så är det mäniska + spö som den gör asociationen till, inte spöet. Så man skall inte överdriva försiktigheten med ett spö utan helt enkelt använda det konsekvent hela tiden så hästen lär sig var,när och hur spöet används då slutar dom vara rädda när dom förstår och lärt sig.

Lycka till

Tipset med picknick var jättelyckat! 🙂 Lite fusk var det allt för Knut kunde se när jag gick iväg med höt och var jag la det. Valde att lägga det en bit efter kritiska gräns nr 2. Där delar sig vägen och det kan dyka upp saker från ena eller andra håller eller bakifrån och det finns hus i närheten där det kan låta från maskiner eller radio. Dessutom finns Draculas likkista alldeles intill (Gruslåda). Trots att vi lämnade en arg Sessan i hagen så gick vi helt utan stopp ända fram till picknickhögen. Sessan galopperade runt och skrek argt, men Knutte bara mumsade och tittade på utsikten. Tittade - inte stirrade! När höt var slut ville han inte alls hem utan han ville in i skogen. Vi gick bara en liten bit för det var hemskt mycket tjock is samtidigt som det finns mycket ris på marken och är brant och stenigt. Knut var besviken att gå ut på vägen, men efter en liten bit sprallade han loss på vägen och gick sen fint hem. Fast ut i hagen ville han inte alls. Vi fortsatte för han ville kolla in grannens traktor som stod på tomgång. Han brukar aldrig våga gå dit, men jag vill av olika orsaker inte hälsa på där för ofta så jag avstyrde det hela och gick istället över en äng och hem. För lite äventyr tyckte Knut, men sprallade igen.

Så i dag var Knut NYFIKEN och inte alls rädd. Problemet var väl hans ystra lekfullhet, men återigen kanske jag skulle ha lekt innan vi gick. Fast då verkade han inte alls lekig. Vi lekte en stund efteråt och denna gång kunde jag springa med honom innanför staketet utan att han tyckte att jag var läskig alls. Jag har alltså fått se prov på en lekfull och nyfiken Knut i dag. Väldigt annorlunda hans osäkra och tillknäppta sida, men det kändes mer som Knut. Hans första ägare, som jag fått kontakt med, beskrev honom som "hopplöst valpig och yster, som bara ville vara i skogen och inte jobba på banan alls". Fast för yster och lekfull får han inte vara när jag ska rida 🥳

Snitsla en bana med med lite höhögar och så rider ni mellan dom så ni får ett mål och belöning med era utflykter. Att rida utan mål kan av hästen uppfattas som osäkerhet och inte trovärdig. Så rid med ett mål och utan att tveka bort till höhögen och mumsa i er den utan att bry sig om något annat. Fortsätt till nästa osv.

Lycka till

#26 mycket bra övning! Kallas också point to point med överraskning! ;)