vet du.

Jag hade lekt med honom på marken TILLS han är Calm-collected. dvs lugn, och samlad mentalt och känslomässigt. Innan dess bör man egentligen inte sitta upp på någon häst.

#1 - Fast det är inte så farligt. Han är inte hetsig eller sprättig. Han är mest bara pigg, fast så kan han bli spänd när vi kommer en bit hemifrån och vägen är skymd och svänger. Sen är det svårt att säga hur spänd han är när jag känner att han spänner sig. Om det är spännande/roligt/framåt eller om det är spänt/läskigt. Kanske lite av varje?

Jag har en instruktör som kommer med jämna mellarum. Både NH & western så vi både tränar från marken och ridtränar. I början ansåg inte instruktören att jag skulle sitta upp alls, men nu tycker hon inte att det finns något hinder. Tvärt om får vi mycket beröm för hur bra det går och jag känner att vi utvecklas.
Kanske är jag otålig och vill ut på långturer NU! Och rida till ridbana och ridhus som ligger en knapp halvtimmes skrittväg bort.

Dagens ridning på volten gick jättebra och efteråt red vi 200 meter bort och tillbaka. Bra sikt och utmed hagarna. Han tvekade lite i slutet innan vi kom till T-korset, men annars gick han fram fint och vi tränade öppna. Till den där korsningen brukar det inte vara några problem, men sedan leder den ena vägen uppför en backe som man inte kan se bakom och den andra nerför en backe och in i mörka skogen. Där är han inte lika pigg på att gå.

Och det där med att träna tills han är lugn och samlad. Han är lugn och samlad när vi tränar hemma på volten. Det är först när vi är ute, framförallt när vi är ute ensamma och man inte ser vägen framför sig, som han kan bli så där spänd.

Men då är det fortfarande dina känslor som spökar?

blir han spänd, sitt av, led honom en bit, vänd och gå hem. Det handlar ju inte bara om att öka hans trygghetszon med att inte se vart han går, utan även öka din trygghetszon för vad du tolererar när du rider.

Lite såhär spontant låter det litet som att ni har en horsenality/humanality-mismatch, att du kanske skulle haft en LBI istället för en LBE. Men samtidigt verkar du ju villig att arbeta med dina "tillkortakommanden" och bara det faktum att du säger att du faktiskt VILL, för sist detta kom på tal så vågade du ju knappt tänka på att rida ut. Så det är ju ett jättestort steg framåt! Jättebra jobbat! :D

Ta den tid det tar, ta hjälp av din instruktör, hon kanske kan följa med dig ut till T-korset och så väljer ni en väg och så får hon guida och hjälpa dig igenom situationen där på plats. Och får du redskap i situationen att reda ut det så kanske andra saker faller på plats också.

Jag tror på dig, du har kommit från att i princip knappt våga rida alls, till att VILJA rida honom.

Mycket av problematiken tycker jag verkar ligga i dina farhågor, tänk om, och liknande tankar. Jag kanske fått det om bakfoten men det är så jag uppfattar det du berättar iaf.

Kan du inte försöka hitta en modig ryttare som kan rida honom en-ett par gånger i veckan åt dig?

En som gillar att rida ut, inte blir rädd och framför allt gillar fart och fläkt så han får springa av sig ute. Galoppintervaller ute gör dom flesta hästar trötta, och har de fått ur sig energin regelbundet så blir de lättasammare att rida.

#3 - Jo, det är nog mest jag som är spökig. Iallafall tror jag att jag är den som börjar. Är tveksam om hästar spekulerar i om allt som kanske skulle kunna hänsa och dyka upp under en ridtur. Och jag känner att jag, med hjälp av instruktören, har kunnat ta Knut långt. Från osäker och misstänksam mot människor till trygg och nyfiken. Men för att komma längre behöver jag förändra mig. Tror att jag bäst kan göra det genom att upptäcka att det inte är farligt och att jag klarar av det. Behöver tänka om och sluta vara så spökig och tittig. Hade jag varit häst hade jag nog knappt varit trafiksäker

#4 - Medryttare är det ont om. Möjligen kan man hitta nån tonåring som kan tänka sig att rida - om jag kör dem till och från stallet eftersom det inte går bussar Har frågat några hästintresserade bekanta och de kan kanske tänka sig att rida, men då bara dressyr eller hoppa och om jag levererar hästen till ridhuset.
Så ska det intervallas så får jag nog allt ta och klara av det själv. Och egentligen tycker jag att det är roligt att galoppera. Det är bara den där sura magkänslan som jag inte blir kvitt. Hade varit lättare om jag iallafall kunnat ha sällskap ute, för då är det mycket lugnare för både mig och Knut, men sån tur har jag inte heller. Finns nackdelar med att ha eget stall och långt till närmsta annat stall.

När hästar blir tveksamma att gå fram ser jag som en fråga "är det farligt eller?" och om hästen hade haft en hästkompis med sig som hade gått fram där så hade 99% av alla andra hästar ochså gått fram utan att tveka. Så när hästar "frågar" så måste vi direkt kunna svara dom på ett tillitsfullt sätt vad vi tycker om situationen och om man direkt är med på noterna och svarar så lämnar hästen ofta detta bakom sig direkt. Det är det som är att vara ledare i hästens ögon, den får hjälp när den frågar om hjälp.

Dom gånger hästen inte går fram så kan det vara när den har egna erfarenheter om just den situationen den ställs inför och då måste man finlira med hur mycket man manar på och hur mycket man får ge efter själv.

Det kan ochså vara så att man har suttit och sovit och inte hängt med hästens fråga vad den skall göra i denna situationen och hästen tolkar våran långsamhet som att vi ochså tvekar i situationen, detta i sin tur leder till en betydligt svårare situation för båda att lösa, därför måste vi "alltid" rida med hästen i hästens nu och förstå vad den känner i situationen för att kunna var där direkt den "frågar" om något. Därför fungerar ofta "att sätta hästen i arbete" så bra, både häst och ryttare är där, just då, i nuet koncenterard på det dom gör tillsammans.

Hästar har ett snabbt intelekt som processar viss information väldigt snabbt så tiden är viktig, så nästa gång din häst tvekar/frågar se till att du har ett svar omedelbums till den så skall du se vilken skillnad det gör.

Alla hästar kommer inte att klara allt men dom klarar betydligt mer när dom inte är ensammna att ta hand om situationen utan får hjälp prexis när dom behöver det.

Lycka till

Kan trösta dig med att hästen går inte och planerar att när vi kommer dit o dit då ska jag skvätta till, bli osäker eller göra något som oroar min matte.

De lever i nuet, visst har de sina tidigare erfarenheter med sig i bagaget, men det är inget då går och oroar sig för. Behöver de använda sig av erfarenheterna så finns de lättillgängliga men inte förrän precis när de behövs, precis som Brollan skriver.

Ett tips, läs på litet om KBT, Kognitiv Beteende Terapi och testa om det inte är något du kan prova, finns en del info på nätet och sen en massa böcker om ämnet i mer eller mindre avancerade versioner. KBT handlar om att ändra invanda tankemönster och förändra hur vi agerar och reagerar i situationer :)

TS: Been there, done that, bought the XXXXL T-shirt!

Min rekommendation är att du rider de där 200 meterna och är stolt över dig själv. Med tiden kanske du kan rida 300 meter, eller trava bortåt och skritta hemåt, eventuellt utmana dig själv genom attt kliva över ett dike eller klättra uppför en vägbank. Du kommer att våga mer och hästen att acceptera lugnare tempo ju mer ni håller på.

Fast förutom det negativa tänket att det säkert kommer att hända något så tänker jag fel på fler sätt. Det liksom kryper i hela kroppen att ladda för en galopp på väg hemåt, eller trava en bit. Det kan väl inte skada, eller hur? Och så blir jag så trött på mig själv som bara sabbar.

Jag får köra KBT och rycka upp mig lite. Försöka vara stenhård mot mig själv att jag INTE får gasa på väg hemåt. Bara skritta oavsett hur galoppvänlig vägen är och hur glatt Knutte bjuder framåt. Skritt! Trav och galopp på väg bortåt om det funkar.

Varför inte ta galoppen bort från stallet så går det inte så fort och det blir lite mindre risk för att något händer och sabbar det goda?

Lycka till

#10 - ja, det är ju så jag behöver tänka. Ska jobba på det Tror att jag är mer varm i sadeln och kanske lättad och glad över att det gått bra, om det har det. Och när det nu gått så bra - varför inte ta en galopp? (Jo, för att jag är på väg hemåt och varje pass behöver ett bra avslut för att den goda känslan skall finnas kvar vid början av nästa pass)

Nu vill jag ha vår och bra underlag att rida på. Ingen mer is och inte tjällossning på vägarna.

Men det är väl klart att det ska gå? Eller?
Tack för att ni finns!!!

Ett råd som jag använder på heta och besvärkiga hästar är att trava kontinuerligt i en halvtimme utan mycket krav men hela tiden se till att hålla uppe farten och uppmärksammheten på hästen och efter en halvtimme (ungefär) så söker vi oss till en backe/motlut eller något ställe som passar utan att stanna upp så i farten så ber jag om galopp och då brukar det bli en lugn och trevlig galopp utan bråk eller bus. Sen håller man den en kort stund innan man går ner i trav ett tag och efter en valfri lång stund begär galopp igen och så fortsätter man ett tills man är färdig eller hästen för trött.

Hitils 100% lycka… ta i trä;-)

Lycka till

Kom och tänka på en grej som jag ochså nyttjar på heta eller outbildade hästar som vill springa igenom handen. Ta på dom ett ridtäcke som i första hand gör att dom får upp värmen fort i musklerna men ochså hindrar dom från att springa full gas alltför långt då det blir för varmt,  så dom blir självreglerande, när dom blir för hetsiga så blir det för varmt och dom lugnar ner sig och det blir svalare.

Lycka till

Knut är inte het och han är lätt i handen, ligger inte på tungt eller drar i tygeln. Men han är spänd och laddad och är en snabb och energisk häst. Atletisk liksom och uthållig.

Har gjort en "horsenality-chart" för Knut så kanske det syns tydligare vad jag menar i mina förvirrade förklaringar om hur han är och verkar. Till en början var han mycket RBE, sprang, taktade och hade huvudet som en giraff. När vi behandlat hans rygg- och nackproblem så försvann liksom det. Fast hos mig hänger det kvar. Känslan att han ska takta iväg, fast att han inte gör det längre. Har inte hänt en enda gång sedan han var färdigbehandlad och började ridas igen.
I hans chart har jag märkt de tårtbitar jag tycker är problematiska med ljuslila stjärnor. För allt är ju inte problem, en hel del saker är antingen ok eller bra!

#14 vad betyder stjärnorna i de gröna och blå fälten?

#15 - Det är liksom de jag ser som problem. Att han är busig och vänlig och lydig är ju liksom inga problem. Däremot att han blir spänd, att han liksom slutar andas för att sedan flippa ur osv. vill jag minska/ta bort.
Grönt är mild, blå moderat och gult extreme. Tänkte förtydliga färgerna lite. Och extrem tycker jag inte att han är, men vad är egentligen extremt? Tycker att det som är milt är hanterbart och det blå är mycket/besvärligt´(om det är stjärnor på).

Sen funderar jag över det där med att hästen ska ha en grundpersonlighet. Jag är bekant med Knuttes ex-matte och hon är i sin tur kusin med ägaren innan henne och dessförinnan var Knut unghäst och växte upp hos en hästhandlare.
Jag tycker att Knut är spänd, en RBI som snarare var RBE i början, men då hade han ju ont. Hos mig trivs han på banan, men är rädd i skogen. Ex-ägaren tycker att han är en lydig och foglig häst som gör vad än man ber om och som nästan inte är rädd för något. En snabb häst som hon tränat dressyr på och tävlar lite mindre tävlingar. Kusinen, som köpte Knut som 2-åring och red in och tränade honom sålde för att han var valpig och omogen och inte gillade att arbeta, men som tyckte mycket om att springa runt i skogen och var väldigt lekfull.
Hos kusinen verkar ju Knut ha varit mer LBE och jag tror att jag funkat bättre med honom då. Han har ju också en hel del grönt och blått där. Och det finns en okynnighet som glimtar till ibland. Kan det vara så att en LBE kan gå till att bli extrem RBI? Eller är det ett önsketänkande?

#16 jag är familjär med chartsen, bara aldrig sett att folk satt stjärnor i dem innan ^^

en LBE kan slå om till RBI, han är lite bi-polär då.  Och extrem RBI är han ju inte iom att allt som är högt ligger på moderate.

Jag är LBE/RBI i min humanality. Så varför kan inte en häst vara det? ;)

har du nångång gjort en humanality chart?

I början var han extrem. När jag köpte honom spelade det ingen större roll vad jag gjorde. Han gick in i sig själv, blicken tom och stel och så böjde han ihop sig och travade eller galopperade, långsamt, men han sprang och sprang. Såg inte att jag inte drev. Bad jag om ETT enda steg bakåt så vände han och sprang runt, runt mig. Blev han rädd eller orolig för något så var han helt blockerad. Han såg mig inte utan hade huvudet i vädret, stel blick och stel i hela kroppen.
Dessutom var jag och alla andra människor hemska, opålitliga. Och det mesta var farligt, men han skyggade sällan utan blev bara stel, spänd och borta. Höll jag i ett spö så var det som om han drog in svansen under sig och knep med rumpan, stirrade rakt fram och var stenhård i varenda muskel.

Nu är jag inte farlig längre och helt plötsligt har även främmande människor blivit intressanta. Han kan fortfarande reagera om någon höjer rösten och det går inte att driva honom snabbt, men jag har kunnat öka farten ordentligt och han tittar på mig och frågar om han inte förstår vad jag vill, ser stolt ut när han lyckas och kan ibland busa till det. Min förra häst kunde jag spralla upp när jag körde circle-game lös. Hon gillade att leka. När jag försökte det med Knut i början så trodde jag han skulle spränga staketet och bara fly i panik. Och då knäade jag bara lite, ropade ett försynt Tjoho och skuttade lite grand. Sist jag lät honom springa av sig lös (han föredrar lina, lös blir han lätt osäker) så kunde vi leka så länge jag inte kom för nära. Han brallade och slog med frambenen, bytte varv så att sanden sprutade. Och han var verkligen glad. När vi busat klart kom han fram till mig och ville bli klappad i ansiktet och kliad i öronen.
Så det slår om, lite smått.

Ni tror inte att personerna runt omkring hästen har någon betydelse i hur han reagerar? Om jag skulle flytta runt säg hos olika stora arbetsgivare så skulle jag ochså variera min personlighet så det skulle passa omgivningen, åtminstone i början. Tror inte att hästar är annorlunda i det avseendet.

Funderar på vad en häst är utan känslor, jo, en moped.;-)

" KnutKrut " du kommer inte att kunna ändra på hästens grundpersonlighet (om det är den du ser nu) i någon större utsträckning så antingen så lär DU dig att hantera din del i förhållandet eller så byter du häst till en som uppfyller dina förväntningar på personlighet eller så fortsätter du och försöka ändra på hästens grundpersonlighet (det lilla som går) och är olycklig över erat förhållande.

På mig så låter han som en trevlig häst som är känslig för omgivningens krav. MEd andra ord en bra häst. Vi kan inte få en känslig häst utan känslor och ointresserad för omgivningen. Åtminstone har jag inte träffat en ännu.

Lycka till