jag vet inte, men hade du en bra känsla från honom skulle jag nog tacka o ta emot, han "tvätta" dig eller så hade du nån spännande smak i dina kläder.

Jag vet att så fort jag färgat håret (använder Henna) blir Harry som tokig o snuffslar omkring i mitt hår med mulen, o grejjar o har sig.

Min häst älskar att slicka folk på händerna (och ansiktet om det erbjuds..), tror han gör det för att hälsa/undersöka och för att det smakar gott helt enkelt.

Ridskolebarnen i stallet tycker dte är jättekul när han slickar på dom och Dacke som är en stor attention whore och älskar all form av uppmärksamhet blir alltid lite exalterad när barn flockas runt honom. Så jag tror att det är ett inlärt beteende hos honom också, han slickar på folk = han får uppmärksamhet = överlycklig häst.

Jag störs inte av beteendet och han är trevlig när han gör det, så han får hålla på bäst han vill. Sällan han gör det på mig längre dock, om det beror på att han känner mig så väl och inte har något behov av att undersöka mig eller om tillfället inte ges vet jag dock inte. Eller så smakar jag illa.. ;)

När jag fick min lilla ponny så var han ett ett rent AS och bet och nafsade i allt han kom åt. Men efter en hel del träning och tillsägelser så har han nu slutat och istället börjat slicka.

Men jag måste säga att jag ser det som något positivt. Innan var han liksom hetsig när han höll på och bet och greja, vilket jag antar hade med att han var en väldigt osäker individ att göra, men ju säkrare han blev i sig själv och våran träning så började han slicka i stället. Nu kommer han lugnt fram och slickar, nästan som att han hälsar. Och mig stör det inget, hellre det än att han bits ;)

Föresten så tror jag att jag läst någonstans att slickande utsöndrar några hormoner, eller vad de nu var, som gör att de njuter och blir avslappnade .. vet dock inte vart jag läste detta eller om det stämmer - men det kan kanske vara något.

#4 tugg och slick är ju positivt för då processar hästen information när man jobbar med dem, men även när man inte jobbar med dem så kan tugg o slick precis som du säger frisätta endorfiner.

#5 - Då var jag inte helt ute och cyklade alltså!  Är det något liknande med frustande? Min ungis frustar väldigt när jag rider, framförallt när jag tycker hon verkar nöjd och avslappnad ..

#5 frustande är avslappning, om det händer något rent kemiskt i hästarna vet jag inte. Men en frustning är ju som en suck för oss människor.

Jag har ett litet mantra, ett komihåg, varje gång min häst frustar så ska jag sucka/frusta också så jag släpper på mina spänningar! Och det hjälper massor för mig.

finns även hästar som "suger på tummen" fast istället för en tumme så suger de på sin egna tunga, det är ett displaced behaviour, som ger dem en viss trygghet eftersom det frigör endorfiner men det är inget bra sätt att göra det på.

#6 - Dåså, jag har alltid sett det som något positivt, alltså var jag inte helt fel ut där heller! ;)  Tack för tipset det ska jag komma ihåg! Jättebra!

Jag blev så förvånad eftersom Knut inte direkt söker fysisk kontrakt. Först för ett knappt år sedan kunde jag vara nära utan att han vände bort huvudet. Nu har han en annan inställning, men slickats har han då inte gjort förut och nu var det verkligen intensivt. Dessutom följde han mig som en skugga. Ridpasset var väl lite sådär för han var spänd när vi kom ut på volten och när det gick över red vi ut en kort bit i dimman och då vart han spänd igen. Men när jag suttit av och sadlat av så ville han inte in i boxen eller ut i hagen. Jag satte upp staket runt ridvolten så han fick följa med i lång lina och han var bredvid mig hela tiden. Trots att min gubbe slog ner stolp som jag höll i och jag släpade efter mig en rulle elband som rullade runt på marken och lät konstigt. Dessutom låg det en hög hö i stallgången som hästen fick äta om han ville det. Men han ville vara med och stod stilla och utan att vara orolig över stängselklubbor eller liknande (jo när gubben tog i för sista stolen och grymtade till av ansträngningen. Sånt brukar Knut reagera över, energi som är hetsig).

Jättekul att det verkar som om något stort har hänt. Allt jag tränat och kämpat med som gett resultat, men ganska smått. Nu verkar hela hans inställning till livet ha ändrats som över en natt. Då kan det gå långt, men jag känner att det är min tur att förändra mig nu. Och det är inte så lätt.

När vi red ut den där lilla snutten så kände jag, när han blev spänd, att jag blev orolig och ville vända. Jag blir alltså rädd även för det där lilla eller osäker kanske, men det är nog strunt samma vilket. Jag funderar över om Knut kanske utnyttjar min osäkerhet och trycker på knappar som funkar? Inte enbart, men det är nog så också. Hur kommer man över det? Och hur gör man för att det där obehaget i magen ska släppa? För om det försvinner så kommer ju iallafall inte jag skrämma hästen att ofarliga saker är farliga.
Känns hopplöst, men på något sätt ska väl det gå också. Jag har inte alltid varit "feg" så då finns det hopp om att kunna återgå till när ridningen bara var kul.

Att ta med hästarna och gå på tokiga ställen (för en häst) när man skall göra något är helt underbart enkelt sätt att vänja dom vid saker som dom inte är vana med, Dom är nyfikna av naturen så dom brukar ha lätt för att övertalas att följa med. Och det äroligt att höra att ni går framåt.

Att han blir mer spänd när du rider har oftast att göra med att han går först och inte du och det är något du måste låta han vänja sig med. Kan fungera att leda bakifrån, tömkörning bland "farliga" saker.

Sen skall du nog inte lägga så stora kunskaper i hästen att den kan planera att trigga din rädsla för egen vinning. Snarare så matar ni nog bådas rädsla genom eran egen.

Se det som en rolig utmaning som sätter sinnena 100% i stället för slöridning, sen upplever jag det som mera problematiskt i skritt att hästen tvekar än om man har lite fart i trav/jog för då kan man göra något åt det med rörelsen i någon riktining.

Om du verkligen känner av hästen i det ögonblicket så känner du spänningen i kroppen och hjärtats bultningar och det är det som triggar våran egen spänning. Sjung på en favvolåt när det händer så får du något annat att tänka på. Ett litet tips som fungerat på alla hästar jag provat det på är att tugga/smaska ljudligt som om du äter något smaskigt, det lugnar lindrigt uppjagade hästar samma gäller att frusta lite lätt som att du är kolugn och inte bryr dig.

#9 Men vänd då! ^^ rid tillbaka 20 m, vänd och rid mot det stället han spände sig, ha fokus på vad som händer i dig, tvinga inte er framåt, kommer ni fram till samma ställe eller längre fram innan det blir obehagligt vänd igen o rid tillbaka 20m.

Approach and retreat.

Vi har ett problemområde där vi rider när vi rider ut, vi måste rida över en bro som dels går jämnsides med en 70-väg och under oss har vi motorvägen med lastbilar och bilar som skramlar förbi 10 m längre ner eller vad det kan vara. Jag har ingen höjdrädsla men där blir jag ofta osäker.

Det är till o med så att jag får obehag bara av att gå eller cykla över den bron så EGENTLIGEN borde jag träna själv utan häst tills jag kan gå och cykla över utan att vara osäker o känna obehag. Men jag vet att min medryttare rider över där utan att tänka på allt läskigt som kan hända och då blir Harry aldrig tittig där heller. Så därför puschar jag mig själv litet onödigt hårt.

Tyvärr måste vi över den bron för vi har dåligt med ridvägar på stallsidan av motorvägen. Har en slinga upp i skogen men nackdelen är att rider vi där nu så förstör vi för oss själva senare i vår så vi låter bli skogen så gott det går tills det blivit något torrare.

"#11 skrivet av LinaN " Titta inte ner i vattnet, det ger en känsla av svindel när vattnet rör sig runt omkring dig. Fäst blicken bortanför bron i stället.

Lycka till

Jag leder min häst över broar där jag inte kan rida långt ifrån räcket, det är defintivt inte värt risken att rida över bara för att. Om hästen skulle kasta sig och jag skulle ramla av hade jag definitivt ångat att jag inte gjorde mig besväret att hoppa av och leda hästen över.

Vid mitt förra stall hade vi en typ 15 meter lång och smal ridbro ungefär 5 meter upp över en å som man blev tvungen att ta sig över om man ville till ridskolan. Min häst var spänd över den och det hände att det for upp fåglar under bron som han blev rädd för. Visst hade jag kunnat träna honom så han var lugn trots att jag satt på ryggen, men för mig kändes det inte värt det.

Jag tycker inte att jag är feg eller rädd av mig i det fallet, utan bara riskmedveten och rädd om mitt liv.

#12 åhhh hade det bara vart vatten hade jag vart nöjd… nej här är det 24 långtradare som dundrar fram tillsammansmed bussar och bilar under fötterna på mig och hästen…

Jag faller hellre av i vatten än rätt ner på en motorväg och blir en stor kletig fläck på någons vindruta….

#13 jag har lett honom över där också, hjälper inte mycket. Sen kommer jag ju inte upp igen om jag har suttit av. Finns inga lämpliga ställen o sitta upp på de närmaste kilomterarna, om man inte räknar med att gå tillbaka till stallet, dvs över bron och sitta upp igen…

Tycker dock det är skumt att det inte finns uppsittningspunkter, speciellt med tanke på att det är anlagd ridväg precis efter bron.

Anlagd ridväg låter ju lyxigt! Kan man inte "anlägga" en uppsittningspall då? Borde ju vara fler som vill leda över bron och ha pall att sitta upp från? Jag har inga anlagda ridvägar, men samma problem med att komma upp om jag sitter av. Knut är lika hög som jag är lång och jag är inte direkt smidig samtidigt som Knut inte alltid står som ett ljus. Inte så att han snurrar och far, men ska man balansera på ett ben i naturen, med det andra benet lyft i axelhöjd - ja då räcker bara ett litet snedsteg för att få matte att välta

#15 jo vi har en anldagd ridstig, kance 60cm bred, går inte att rida i bredd, och sen en cykelväg precis bredvid, denna väg gåf fårn bron hela vägen bort till lokala ridskolan. Men efter det så finns det inte mer, visst har vi gamla banvallen och sen något som kallas brätteskogen men det är låååånga rundor som oftast dessutom slutar i att man måste vända och rida samma väg tillbaka.

Lite tråkigt med stallet vi står i, att det är dåligt med ridvägar (har vart så bortskämd med det tidigare, hade 1 kort runda som tog 40 min o skritta, sne hade vi rundor från 1-4 timmar och sen kunde man kombinera flera av dem på olika sätt så man inte red samma runda en enda gång under minst en veckas tid)

Kanske kan bygga en pall o ställa dit, det närmaste uppsittningsställe man kan hitta där är ett träd, o klättra i träd med häst känns inte så spännande ^^

Att sitta upp från marken är något jag aldrig gör, dels för att jag når inte upp till stigbygeln, och sänker jag den så når jag inte upp i sadeln när jag väl fått foten i bygeln, och dels pga mitt trasiga knä så vågar jag inte hoppa av med det som stöd.