För din lilla orädda ponny kan du allt höja ribban lite ^^ prova att göra en ridå av presenningen mellan två stolp, eller två stycken som håller presenningen o gå under/igenom. Dra en hink med sten eller leksaksbilar över snön så de skramlar.

Hon ger dig möjligheten att bli ännu mer påhittig! Ta till vara på det ^^ Ju påhittigare hon tvingar dig att bli dess säkrare kommer Knut bli! :D

Jag vet inte om du behöver höja ribban mer bara för att kunna skrämma den orubblige ponnyn, det är nästan att ta i lite väl mycket bara för sakens skull. Om Knut klarar det ponnyn klarar borde det väl räcka?

Knut verkar ha hittat en mellannivå på skrämselhicka nu, inte totalt låst utan kommuniserbar hela tiden och det är bra för det är bara då du kan påverka han. Balansera nu på denna nivå så han inte behöver släcka ner utan faktiskt tar tag i sin rädsla med hjälp av dig så stiger du i graderna i hans ögon hela tiden eftersom han ser det som att det är du som hjälper honom att klara av detta, så se till att du är med i hans ekvation så du får kredit för det ochså.

Hästars rädsla är kopplat till deras nyfikenhet, hur dom lyckats få det igenom evolutionen vet väl ingen.

Dina historier är alltid läsvärda..;-)

Lycka till

#2 det handlar ju inte om att skrämma hästen, det handlar om att lära hästen att hantera rädslor, och då måste man höja ribban successivt, för förr eller senare kommer man stöta på något som är läskigare än en presenning och en snowracer. Även en liten ponny som är stencool för det mesta måste lära sig att hantera sin rädsla eller stress.

Det behöver ju inte vara ren o skär rädsla, utan skeptisism, oro, att vara otillfred med situationen i olika grad.

Som min häst LBI/LBE precis på gränsen, ena stunden det ena andra stunden det andra. Om jag inte får honom osäker så blir det svårare att lära honom hantera nya situationer. Däremot så får jag ge akt på att inte puscha förlångt så han blir rightbrain, han tenderar då till att bli RBE.

Samtidigt som varje gång jag får honom till detta stadie mellan säkerhet/självsäkerhet och oro/skeptisism så lär han sig att hantera de känslor han får.

Det är mitt ansvar att ta honom till hans learning state of mind, men det är också mitt ansvar att inte ta det hela förlångt.

Bifogar en karta som är gravt generaliserad. Det finns fler zoner inom den gula inlärnings-Zonen som gör att komfortzonen ökar i storlek. Medan panikzonen är just det, panik, flykt eller strid. alternativt total lockdown mentalt.

Hos lilla Sessan är rädsla inte det största problemet. Där behöver vi jobba mycket med ledarskap. Hon är så trygg i sig själv att hon inte verkar tycka att hon behöver speciellt mycket stöd från andra. Inte heller att andra ska bestämma över henne. Då blir hon tjurig, men tjurigheten går ganska lätt över. Hon är i nuläget lite för bossig för att vara en bra barnponny. Trygg att rida på eftersom hon inte är rädd och hon är nyfiken att utforska världen. Däremot är hon besvärlig i hanteringen om hon känner att hon har övertaget.

Knut är jag jätteglad över! Han har ändrat sitt sätt att hantera rädslor totalt på mindre än ett år. Från flykt och panik och att han inte litade ett spår på mig, till att han stannar och avvaktar. Dessutom tillräckligt länge för att tänka igenom och ta ett beslut vad som behövs göras. Och han tittar på mig och intresserar sig för vad jag anser. Förut var han helt i panikzonen - även när det inte hände något speciellt. Ständigt beredd att ta till flykten och ständigt spanande efter lejon och min roll var inte stödjande utan någon som tvingade ut honom i farligheter och höll honom kvar där med tvång (dvs inte lät honom rusa hem).

Man märker stor skillnad efter ett pass med något som utmanat honom och som han klarat av. Han är stillsamt stolt och har liksom en annan hållning. Glad och stolt över sig själv. Inte alls samma som när vi tränat något han kan och förfinat det eller bara upprätthållit. Ett pass med fantastiska öppna och sluta ger ingen skillnad på hans sinnesstämning, inte heller en lyckad uteritt. Däremot att ha klarat av något som det här, det farliga barnparaplyet, det ger en helt annan häst. En häst som är synbart stolt över sig själv! Och då är jag så glad!!!

"LinaN" Det jag tänkte på var att man skall inte gå till absurdum med att hitta saker som hästar är rädda för bara för att lyckas med att kurera hästen från någon som hoppar omkring med ett gevär och skjuter runt om kring den bara för kurera den från allt. JAg är lite rädd för raketer och smällare i min närhet men inte går jag dit och försöker kurera mig för det. Det finns en gräns för absurdum i sånt här ochså.

Sök i vardagen efter saker som kan skrämmas, tryckluft från bromsar på en lastbil är en sak, batteribormaskin som surrogat för klippmaskin, gräsklippare, flaggor, brevlådor, soptunnor, brinnande marshaller. Många saker går med fördel att sätta ut runt maten i hagen, tex hänga lite balplast i ett träd eller hagstolpen.

En liten historia, lärde en häst att inte vara rädd för lådor genom att lägga ner en morotsbit längst ner i en liten låda och den fick söka reda på den, sedan en större låda sedan en avklippt dunk och till sist en soptunna. Tyvär så började hästen röja soptunnor efter detta i sökande efter morötter. ;-)

Lindade in hästar i balplast, red med ett långt kardborre band som jag slet isär ofta, lade regnjackan över huvudet på hästen ridandes, drog balplast i ett snöre bakom hästen, virade in hästens bakdel i balplast och rid. Allt går att göra om man bara ha fantasi.

Lycka till

#5 nej till absurdum ska man ju inte gå, men att successivt hitta på nya utmaningar är ett måste om man har en LBI eller LBE häst. Och med utmaningar så är det inte nödvändigtvis skrämmande saker, men saker som gör att de måste använda sin hjärna på ett bra sätt.

avleda deras "plottande" och bus till annat mer kreativt som leder till motivation och lydnad/samarbetsvillighet.

Med Sessan känner jag att jag kan ta farligheter när de kommer. Hon är trygg i sig själv, reagerar inte så våldsamt, har en stor komfortzon och långt till panik. Vi har råkat ut för sådant som hon tyckt varit läskigt när vi har varit ute och det har varit enkelt att hantera. Det har varit andra djur och nån höfläkt som sett farligt ut (de andra djuren har varit på väg mot oss i full fart fast på sin sida av staketet). Hon har då stannat, skruvat lite på sig om hon ska springa iväg eller inte, men när jag stannat och inte varit rädd så har hon stannat kvar och tittat och bestämt sig för att det var obehagligt men inte farligt. Kor och kalvar ska vi träna mer på till våren för de blänger hon fortfarande lite på och kommer de i full fart igen är hon nog inte bombsäker. Grisar, höns, hundar och småvilt bryr hon sig inte om alls, men stannade och tittade lite oroligt vid första mötet. Älg, rådjur och hjort har vi ofta i hagarna. Knut blir stel och snorklar lite, men Sessan lyfter knappt på ena ögonbrynet.

Det är som Sessan som jag vill att Knut ska vara. De har inte samma personlighet och inte samma bakgrund så han kommer aldrig att bli precis så loj och oberörd som henne, men han börjar få samma angreppsätt på skrämmande saker. Att stanna och titta, inte fly! Med träning och tillit kan jag nog öka hans lilla komfortzon och göra avståndet till paniken större.

Innan jul pratade vi om att våren fick bli en testperiod. I september nästa år har jag faktiskt haft honom i 3 år och då måste jag ju kunna rida som jag vill, tycker jag. Blir det inga tydliga framsteg så borde kanske Knut säljas eller bytas mot en tryggare variant. För kanske kunde han inte bli trygg utan hästsällskap? Men nu tror jag det och det vi gjorde i går var så jättetydligt att han kan, vill och vågar. Vi har gjort liknande träning förut och annat som utvecklat, men de senaste få gångerna har det varit som att kliva över en tröskel. Inte bara skrämsel utan även andra övningar som han pga stelhet inte klarat av att utföra, även om han vet vad jag ber om. Plötsligt släppte det stela (för att vi tränat rörlighet och masserat fömodligen) och han kunde. Samma stolta uppsyn som när han vågade gå på plast med paraply. Inget ängsligt vindande med ögonen och inget undvikande när han vänder bort huvudet och inte vill titta på mig. Tvärt om ser han nu rakt på mig och vågar försöka och han KAN!

Man kan nollställa sin häst, med det menas att hästen kan bli som den var menat genetiskt att den skulle bli från början innan elaka varelser tutade i den att allt är farligt runt om. Bättre än så blir nog inte vare sig mäniskor eller djur, det går inte att plocka bort den genetiska läggningen. Säger som dr House "we never change" just pga att vi är i grunden den vi är oavsett mäniska eller häst men alla skikt ovanpå grundpersonligheten kan skalas bort och ta fram den egentliga personligheten i grunden.

Så en nervös häst kan bli mindre nervös men den kan sällan bli en klippa i alla sammanhang och det måste vi ha i bakhuvudet och leva med. Samma gäller mäniskor.

Shettisar är avlade att vara tåliga uthålliga och envisa och det gör att dom i grund och botten är väldigt självsäkra och svåra att skrämma. Kan inte komma på någon shettis som inte trodde att den var minst dubbelt så stor och vacker. Nej har alldrig sett en nervös shettis någonsin.

Lycka till

#8 det har ju jag, han vart verkligen tvärt emot sin pappa. Pappan vart stabil som den, en bomb kunde brisera bredvid honom och han brydde sig inte, men när den lille mötte på nya saker så vart det panik som gällde. Tyvärr begrep man inte bättre på den tiden och kunde hjälpa honom med alla rädslor han hade. Han vart ju folkskygg, ängslig och fruktansvärt försiktig.

Och den lille hade gått med sin pappa hela tiden sen nyfödd tills det att de avlivades. Pappan lastade vi i grimskaft o grimma, sonen fick vi bära på trots han var 2 år gammal.

Men han tillhörde nog ovanligheterna, lite undantaget som bekräftar regeln. RIP mina fina pojkar. *suck*

JA det var en ovanlig shettis. Dom jag har träffat har varit så fyllda av sig själva och kaxiga. Dom var minst 150cm höga (i deras ögon) och kunde gå ut i en flock och domniera vilka hästar som helst. Kan inte komma på någon som var rädd av sig. Men det är som du säger det finns alltid någon som bekräftar regeln.

Lycka till

#10 han vart en riktig mespropp. men mot de andra hästarna kaxade han ju en del. Han brukade bita mitt fullblod i framknäna och tvinga ner honom på knä så det blev lättare att "slåss" ^^ men när det kom till att gå en promenad i byn så kunde man nästa tro att ponnyn skulle dö på fläcken om det dök upp en parkerad bil, eller en brevlåda.

favoriten måste ändå vara när han blev rädd för sin egen bajs när vi var på väg tillbaka från vår runda o skithögen låg där på asfalten. tog säkert en kvart innan vi kom så nära att jag kunde sparka ut skiten i diket…

ROTFLAO. ;-)

Så han var en halv mespropp då. Kaxig i hagen men en mes utanför.

Lycka till