Del 2

Del 3

Vidare med mer hands-on tips och råd. Från Anke Johnson

En tjej som gått hos Anke och berättar om sina erfarenheter efter att hon föll av en häst och blev rädd.

Anke delar med sig av sin egna erfarenhet när hon föll av sin häst och blev trampad.

Anke gör en uppdatering om hur det gick efter att hon blev trampad.

Äldre prat från Anke, där hon tar upp att vi tar hand om hästens spooky-problem men glömmer oss själva.

Oj!

här kommer del 2 av när hon blev trampad, så den ska ni se efter #5 och före #6 ^^

Slutprat om trampningen och hur man ändrar slutet på historien.

Colleen Flanagan berättar om sina erfarenheter och hur man kommer över sin rädsla.

hon har lite mer "New-age" tänk när det kommer till att göra sig av med sina rädslor men samtidigt så är det ett sätt som också används inom psykologin men vet inte vad det heter i fackspråk.

Dressyrtränaren Jane Savoie pratar om approach and retreat och trösklar.

Så, det var vad jag kunde hitta. Är faktiskt otroligt positivt överraskad att en traditionell dressyrryttare pratar om approach and retreat, det hade jag ju verkligen inte väntat mig ^^

På Rick Gores hemsida kan man läsa om rädsla också.

Pratade precis om detta i går, med min man som var måttligt intresserad

Tänkte på hur vi tillskriver hästar och även andra djur egenskapen att känna om någon är rädd, arg, glad osv. Hästen kan med andra ord känna min rädsla och osäkerhet och då inte vilja följa med mig för att jag inte är en trygg person.
Vi människor byter ju gärna bort vår känsla och våra sinnen mot logik och rationalitet. Men visst finns det där ändå, fast att vi inte vill kännas vid det. "Magkänslan" som inte går att förklara rent logiskt.

Så om jag t.ex. är rädd för att rida min häst i skogen så behöver det inte bero på att jag är ridrädd i största allmänhet, inte heller på någon specifik upplevelse i mitt förflutna som spökar. Det kan ju vara så att jag känner att hästen inte är trygg nog för mig att vara med. Inte trygg nog även om mina NH-övningar funkar bra liksom ridning i paddock och om jag borde kunna rida den, logiskt tänkt.

Så om jag jobbar med min rädsla, att våga det som tar emot, så jobbar jag mot min känsla. Härdar mig och intalar mig att det som inte känns bra ändå är något jag bör göra.
Jobbar jag med hästens oro/osäkerhet eller vad som nu gör att min magkänsla säger mig att jag inte är säker på hästryggen, så bör ju min rädsla mattas av allt eftersom hästen gör framgångar. Eller?

#14 DU behöver inte ha upplevt en olycka själv för att du ska bli rädd för det. Egentligen räcker det med att någon berättar om en olycka de vart med om i skogen, eller att du läst det i Allers-ridningen (vart ett reportage om en kvinna som var ute och red, och två lös-hundar kom springandes, jagade henne och hästen och hon föll/hoppade av och då attackerade hundarna henne och slet sönder hennes ansikte) Det räcker med att läsa om eller få det berättat för sig att den irrationella rädslan ska ta plats i ens sinne.

Magkänslan är det som JAG skulle vilja säga är det sista vi människor har kvar av vår ursprungliga överlevnadsförmåga. Genom vårt intellekt och förmåga att rationalisera har vi rationaliserat sönder saker in i det längsta så att vi istället för att ha sunda rädslor idag har rädslor som inte har någon validitet i slutändan för vår fortsatta överlevnad.

tänker då på de människorna som lider av sådan dödsångest när det kommer till viljen ny mobil de ska välja, "tänk om jag väljer fel?" "tänk om det inte blir som jag tänkt mig" "tänk om den går sönder" osv.

Istället för sunt tänk som att inte gå över gatan utan att kolla ordentligt bara för att det är ett övergångsställe man går på så är man skyddad mot allt ont. för det är ju ett övergångsställe samt att bilisterna har en skyldighet att stanna…

Lite snedvridet eller vad säger ni? ;)

Så om din magkänsla säger dig en sak så lyssna på den.

Jag hade en liten stunds bekymmer idag vid uppsittningen, stod på en pall som jag brukar och skulle hoppa upp. Jag kände mig osäker, för jag är rädd att mitt knä ska gå sönder igen. För första gången som jag drog sönder mitt korsband var i samband med en uppsittning. andra gången jag skadade samma knä (före op tack o lov) så hade jag fallit av och blev travad över och han klev mig på knät. Men jag fokuserade, tog några djupa andetag och slappnade av innan jag tog sats och la mig på mage över ryggen på honom.

Mentalt fick jag ta en snabb diskussion med mig själv, hade han flyttat på sig så hade jag bett honom komma tillbaka och inte gjort så som jag gjorde den gången jag skadade mig, dvs försökte slänga mig på medan han började gå iväg, utan jag skulle börjat om. Situationen ser annorlunda ut och sannolikheten att det händer igen är liten, sålänge JAG håller mig lugn och samlad.

När jag kom upp på hans rygg så svängde jag mig så jag låg på mage med huvudet i hans man, och med fötterna vid hans svans. Där befann jag mig en kort stund, andades djupt och försökte slappna av.

Jag tror att djuren känner av våra känslotillstånd. Kommer jag hem och är förbannad, sådär så man kokar inombords, då kommer varken hunden eller katterna fram till mig. Men är jag däremot glad eller neutral så kommer de fram och vill vara sociala.

Är jag arg eller irriterad på min häst så kan jag ju fetglömma att han vill vara i närheten av mig. ÄVEN om jag inte blir fysiskt utåtagerande eller skriker och gapar. Det räcker med att irritationen finns inombords för att han inte ska vilja vara med mig.

Sen de gångerna man är ledsen, nedstämd eller rentav självdestruktiv, så brukar alltid minst en av mina husdjur komma och hålla mig sällskap. Är jag sjuk så vägrar hunden gå från min sida om han inte verkligen måste. För han känner att han måste vakta sin matte. Jag har ingen annan förklaring.

Sen med din frågställning #14, Så om jag t.ex. är rädd för att rida min häst i skogen så behöver det inte bero på att jag är ridrädd i största allmänhet

Nej, det behöver inte betyda att du är rädd för att rida i allmänhet. Jag efter min olycka förra året var inte direkt rädd för att skritta eller trava, utan det var galoppen jag var rädd för och efter en del rannsakande så kom jag även fram till att det är inte galoppen utan själva galoppfattningen som är problemet för att jag förknippar olyckan med att han fattade galopp, så jag tappade balansen och slutligen fick släppa eftersom det vart det bästa jag kunde gjort för min direkta överlevnad för det var vad min magkänsla sa att jag borde göra.

Jag anser att approach and retreat-tekniken är guld värd. Och vågar man inte rida ut i skogen i enbart tanken  när man sitter i hemmets trygghet så ska man nog inte testa på det innan man kommit dithän att man vågar galoppera i skogen mellan träd och annat i TANKEN. Sen om man ger sig ut i skogen och bara skrittar så är det helt ok, man måste börja nånstans.

Och sen är det ju det, vi tänker alldles förmycket "tänk om" "vad händer ifall"  "om jag trillar av och slår mig kanske jag blir medvetslös och få blir jag kanske liggandes här, jag skrev ju aldrig vart jag skulle rida på tavlan, och tänk om de inte hittar mig, då kanske jag bli liggandes här hela natten så jag ska nog bara skritta för om jag travar eller galopperar så kanske han skyggar för något så jag trillar av. Nej jag gör nog säkrast i att hålla hårdare i tyglarna så han inte kan sticka… (

vilket gör hästen klaustrofobisk tillsammans med att ryttare spänner sig och sen har man en ond cirkel som slutar med katastrof, om man inte sitter av och leder hästen hem förståss då har man minskat katastrofutvecklingen avsevärt^^)"osv…

vi katastroftänker förmycket. Visst är katastroftänkande bra i vissa aspekter OM man tar tanken, tittar på den, analyserar den och hittar en LÖSNING. Så för varje katastroftanke ska det finnas en katastrof-plan eller gärna två olika planer, om plan A inte fungerar så ta plan B och räcker inte det har alfabetet 22 bokstäver till ;)

För så har jag fått ordning på mitt katastroftänkande även om det aldrig vart speciellt välutvecklat från början.

Hästar pratar sällan vilket gör att dom är betydligt mera observanta än vi vilket gör att dom kan se på oss och dra sina slutsatser från deras erfarenheter tidigare och därigenom ställa en diagnos på vad det är för person som är framför dom. Jag har testat lite olika saker för att se om jag kan ljuga för en häst. Och resultatet är att det går att simulera räddsla och hästen blir betydligt mera osäker än om jag är mitt normala jag. Om vi beteer oss arga så är vi arga i hästens ögon även om vi spelar arga.

Hästar är bra på att se, höra och känna spänningar men dom är inga "överdjur", dom har inget sjätte sinne. Om vi tränar på omgivningen och verkligen försöker se detaljerna hur mäniskor/djur rör sig eller beteer sig så kan även vi dra våra slutsatser om omgivningens humör. Ledtrådarna finns där ute helt gratis, det är bara att ta upp dom och förstå vad dom betyder.

Hästar tänker inte speciellt långt fram i tiden, medan vi gör det på gott och ont, det gör att dom är i nuet och bekymrar sig inte speciellt mycket om framtiden, dom reagerar i nuet utan speciell planering. Vi däremot planerar och försöker sätta allt i ett fack så vi vet hur vi skall hantera allt, vi har alltid en plan för allt och när det inte går  som vi planerat så blir många handlingsförlamade och RÄDDA.

Den enda lösningen är att lära sig att förstå och hantera situationerna så att man har en plan och en reservplan och ännu en säkerhetsreservplan utifall att. För när man förstår varför saker händer så är det inget mysko som vi inte kan hantera utan då kan vi planera för det i framtiden. Så även om en del kallar logik för ett sätt att gömma sig så är det som gör okända saker förståeliga.

En släkting sa ett par minnesvärda ord, "var inte orolig, om jag dör på hästen, så dör jag lycklig". Det är väl det som vi skall göra i livet, ha roligt även om det kan vara farligt och någon gång i framtiden så skall vi alla kila vidare på något sätt, så varför inte göra det lyckligt?

Lycka till

#16: Låt oss inte glömma att omvändningen också gäller: Om vi inte beter oss som om vi vore rädda, så reagerar inte hästen som om vi vore rädda, hur rädda vi än är.

"#17 skrivet av Gronstedt " som vanligt rakt på sak och helt riktigt. Hästar går att lura även om dom är väldigt bra på att se/känna av stämningarna runt sig, det är därför dom lever. Dom är så observanta att dom vet om det är en annan häst i närheten i skogen långt innan vi kan förnimma att det är något där. Senast i går så fick jag ett exempel på det i dimma och mörker.

Ang rida och rädsla så fick jag prova på lite idag då min häst hoppade sidled pga en bil som dök upp helt helt plötsligt, och med denna tråd i åtanke så memorerade jag känslorna prexis i det ögonblick det hände.

Det blev: ojdå, vad kan skrämmas så mycket, jaha en bil, men då var det bra att hästen hoppade och behöver uppmuntran för sin uppmärksamhet, räta till sitsen och klia hästen i manen och rid vidare. Ingen hets, ingen ilska, bara mån om att hästen mår bra och fortsätter vara det för då är jag säker.  slut på insident.

Lycka till

Jag är sällan rädd när det händer något. Då är jag så fokuserad på att reda ut problemet. Jag är rädd i förebyggande syfte, vilket är jättedumt för inget har hänt och förmodligen kommer inget att hända, men jag kan ändå känna mig orolig för att det kanske ska hända något. Och lite uppgivet dessutom. "Vid den här kröken kommer han säkert att stanna och bli skrämd och vilja springa hem". Och då ökar riskerna att han faktiskt kommer att göra det från ursprungliga 2% till 450%
Redan nu oroar jag mig för morgondagens promenad, då han sääääkert kommer att böka runt på vägen, väcka för ingenting och bli stel och orolig (trots att han inte gjort så på över ett halvår) och mest oroar jag mig för torsdagens ridlektion, som för en gång skull inte äger rum hemma utan i ridhus. Tänk vad många saker som alldeles säkert kanske kan hända.

En hel del av min osäkerhet är idiotier som jag själv skapar. Jag är nämligen barnsligt förtjust i fart, särskilt snabba galopper och ett och annat litet brall. Men jag vill att det ska vara kontrollerat. Men så har jag svårt att vara tålmodig nog att vänta tills det är läge att tro att det kan vara kontrollerat på riktigt. Och sabbar för mig själv. Har jag skrittat och småtravat en jättefin och trygg ridtur och är på väg hemåt så är det väldigt svårt att inte låta bli att ta en liten galopp, när det nu ändå går så bra. Trots att vi är på väg hemåt, hästen är pigg i sig själv och blir piggare av att galoppera. Sen när vi galopperat en bit, gärna med frisk fart i uppförsbacke, så tycker jag att det räcker, men hästen tycker att han ju precis bara värmt upp. Sen vill jag skritta och han ligger på för han vill springa mer. Och så tycker jag att det blir lite obehagligt för att han är så hetsig, fast att jag skapat det själv.
Så rädsla och oro är inte helt okomplicerat. Speciellt inte när det är människor inblandade

Ett bra recept mot sånt är att ge sig ut och springa själv en timme, då är du inte så angelägen om att göra ansträngande saker och är en aning avtrubbad för saker som händer runt omkring.

Att kunna planera i förväg är bra, men att vara rädd för att det som du har planerat för är inte bra, se varje situation som ett tillfälle att få utöva det du har planerat för, då blir alla situationer som händer något bra i stället för något negativt.

Om hästen i min historia ovan hade studsat helt obefogat så hade det resulterat i 5min jobb på stället eller tills hästen gått med hängande huvud utan stress i kroppen, dvs ett tillfälle att träna extra mycket på något.

Lycka till

#17 För vissa fungerar det. "Fake it till you make it." men det finns personer som inte klarar av det. Jag kan göra det, men det beror också på situationen.

#18 du agerade som du skulle, skitbra :) Men du upprätthöll också ett av dina ansvar vilket var att ha en oberoende och balanserad sits, vilket gjorde att du åkte inte av, vilket du lika gärna kunde gjort om du inte vart följsam. Visst du fick rätta till rumpan, men du behövde inte klättra upp på hästen igen.

Just att falla av en häst kan vara lika traumatiserande för hästen som för ryttaren. Minns min gamla travare, när jag åkte av henne vid ett tillfälle så blev hon så till sig att hon frös på stället och stod och skakade innan hon såg att jag var ok, då började hon slappna av. Och jag kan tänka mig att för många hästar så försvinner ju en trygghet när ryttaren faller av vilket gör att de blir ännu räddare för vad som nu hände.

#19 men då har du ju en god chans nu redan inför torsdag att gå till ridhuset tillsammans, kolla läget, se hur det ser ut, så miljön inte är 100% ny.

Och att galoppera på hemvägen är bara dumt. Men det vet du ju själv. Om han blir hetsig, rid små volter, serpentiner mellan träd. Gör skänkelvikningar från ena till andra sidan av vägen. Ge honom en uppgift och håll hans hjärna sysselsatt ;)

Blir du stel blir han stel, för då undrar han vad du ser för fara som han missat. Sucka, frusta och blås ut luft som en häst som slappnar av gör. Det gör underverk för det egna psyket.

#20 Fast vad är obefogat studs? även om du inte ser vad det var så kanske den där sabeltandade hasselmusen i busken 7m bort vart ett hot mot din hästs överlevnad just där och då? Det behöver ju inte vara en så uppenbar fara som en bil menar jag som ger upphov till studs hos hästen?

"#21 skrivet av LinaN " God poäng där om vad som är befogad studs. I min värld är det att om jag inte kan se eller förnimma att det skulle vara farligt så är obefogat studsande. Så det måste ju vara en bedömmningsfråga från gång till gång och ryttare till ryttare. Ochså en anledning till att man alldrig kan rida en ny häst fullt ut förrän man har hittat vad dom förra ryttarna hade för gränser. Ibland så kan man ju ha fel och hästen verkligen har rätt och då får man stå sitt kast av att ha gjort ett misstag.

Ju mer jag rider en häst så har jag på senare tid insett att jag överlåter mer och mer till hästen att att varna mig för saker som den är orolig för eftersom den är så mycket mer känslig än vad jag är. Det gäller bara att läsa sin häst så bra att man vet vad som är på gång.

Lycka till

#21: Inte "fake it 'til you make it", nej. Utan gör det som behöver göras på ett annat sätt.