Kan du sitta hemma i lugn och ro och föreställa dig att du galopperar genom ett hörn utan att känna obehag, oro eller spänna dig?

Helt ärligt, är du totalt avslappnad och lugn när du tänker på att galoppera i hörnen?

Jag har sammna problem, dock aldrig gått omkull med en häst, men är livrädd för att göra det. Knappt vågat galoppera på ridplanen alls pga. min rädsla innan i höst, men i höst tog jag tag i det och gav mig fan på att jag skulle våga. Hade en tränare som stöttade mig.

Är fortfarande rädd och spänner mig, men ju mer jag vågar galoppera på ridplanen desto mer släpper rädslan.

Så mitt tips är att ha någon på marken som säger åt dig vad du ska göra och du ska bestämma dig för att göra vad personen säger trots att du är rädd. Och gör det många gånger, till slut märker du att du inte kommer gå omkull och rädslan släpper till slut.

Mitt problem är att jag tycker att min rädsla är så logisk, det är lätt hänt att jag går omkull ändå, och det är lätt hänt att hästen bryter benet och jag dör. Mindre lätt att ignorera en rädsla när man tycker det är så logisk..

Kloka råd ovan!

Hur går det att galoppera på volten? Runda av hörnen ordentligt i början och smyg dig längre ut vartefter.

#1 Nej, faktiskt inte. Bara tanken får det att krypa i hela kroppen, så det behövs liksom jobbas rejält på detta.

#2 Ja, jag skulle absolut behöva en tränare, men då ska man hitta pengarna till det, och det känns inte så lätt att hitta NH-tränare här, faktiskt…

3# Det är ju som ett enda långt hörn, så det känns inget kul alls…

#4: Jag har en vanlig ridlärare som tränare i ridningen nu. Tränade för NH-tränare minst en gång i månaden innan flytten, men just nu räcker det med en vanlig ridlärare i ridningen.

#4 okej, om det är så du känner ska du INTE följa det rådet som du fick av Zaphix för då kommer du bara rusa rätt igenom dina trösklar och din överlevnadsinstinkt även om den är missriktad.

Jag hade efter en ridolycka vid nyår 2011/2012 blivit livrädd för att galoppera. Bara tanken att galoppera fick mig att må fysiskt illa och få ångest. Så jag satt alltså hemma och började ta tag i min rädsla för galoppen.

Jag hade hjälp av en kompis i stallet som hejja på mig och så fort det blev slängtravigt och jag blev rädd så sa hon "skärp dig, klipp till honom så han galopperar! nu maskar han bara för att du är rädd!!" hon ville bara väl men hon höll på att putta mig över klippkanten mentalt och jag blev bara ännu räddare tills nästa gång jag skulle galoppera. Så jag slutade galoppera.

Så det jag gjorde vart att jag började tänka på hur det skulle gå till. Det blir som sagan om katten på råttan och råttan på repet.

"Jag tar på mig stallkläderna och går till bussen"

"Jag tar på mig stallkläderna och går till bussen. Jag tar bussen till stallet och kliver av och går längsmed grusvägen och passerar ridhuset där jag ska rida sen."

Fick jag en knut i magen, började jag om från att jag tar på mig stallkläderna.

"Jag tar på mig stallkläderna och går till bussen. Jag tar bussen till stallet och kliver av och går längsmed grusvägen och passerar ridhuset där jag ska rida sen. Jag går och hämtar skottkärran och börjar mocka och gör iordning höet."

"Jag tar på mig stallkläderna och går till bussen. Jag tar bussen till stallet och kliver av och går längsmed grusvägen och passerar ridhuset där jag ska rida sen. Jag går och hämtar skottkärran och börjar mocka och gör iordning höet. Jag går ut och hämtar hästen i hagen. Jag borstar honom och gör honom iordning."

"Jag tar på mig stallkläderna och går till bussen. Jag tar bussen till stallet och kliver av och går längsmed grusvägen och passerar ridhuset där jag ska rida sen. Jag går och hämtar skottkärran och börjar mocka och gör iordning höet. Jag går ut och hämtar hästen i hagen. Jag borstar honom och gör honom iordning. Vi går in i ridhuset och vi värmer upp med de 7 lekarna."

"Jag tar på mig stallkläderna och går till bussen. Jag tar bussen till stallet och kliver av och går längsmed grusvägen och passerar ridhuset där jag ska rida sen. Jag går och hämtar skottkärran och börjar mocka och gör iordning höet. Jag går ut och hämtar hästen i hagen. Jag borstar honom och gör honom iordning. Vi går in i ridhuset och vi värmer upp med de 7 lekarna. Jag sitter upp och böjer honom så att bromsen fungerar." osv.

Men om man behöver bryta ner det mer, tex att man tar varje borste, man tar med hovkratsningen, tränsningen och sadlingen för sig osv. Att man bryter ner eller lägger momenten i block allteftersom vad man behöver.

Det viktiga i situationen är att ALLTID börja om på punkt ett när man blir osäker!!! Detta är en mental approach and retreat som man använder när hästar är rädda för saker.

När du kommit så långt att du kan mentalt åka till stallet och fixa och sitta upp så kan du börja bunta ihopa det mera "åka till stallet, hämta hästen, rykta och sadla, värma upp från marken" och sen ta det stegvis från att du sätter foten i stigbygeln och sitter upp till galoppen.

Får du minsta obehag för ett moment. Tex när du tänker att du rider arbetstrav och ska ge galoppskänkel, då är det dags att backa tillbaka en bit igen och börja om från början.

För mig tog det mer än ett halvår att mentalt bli redo att börja våga galoppera och när jag väl galopperade var det med en instruktör (Tina Kolhammar PNH instruktör 2*) men även om jag inte hade haft det stödet så hade nog galoppen kommit innan detta året vart slut för jag vart så pass långt kommen i mitt bearbetande.

Eldprovet var när vi var iväg på vår andra hopptävling jag och Harry nu i början av oktober, på framridningen försökte jag galoppera, han fattade galoppen men det blev ingen bra men jag vart nöjd med det, men det verkligen stora var sen när vi kom in på banan, han la i högsta växeln och vi tog banan i rena omhoppningstempot UTAN ATT JAG BLEV RÄDD! och det vart otroligt, att jag vart cool med att det gick undan ungefär lika snabbt som när jag föll av för många månader sedan.

Sen kan jag ärligt säga att jag inte har ridit sedan dess, och jag är inte rädd, men jag vart så nöjd och nu har jag satsat lite mer på arbete online igen då vi siktar på LVL3 online nu :)

#6: Det finns ju ändå ett alternativ med en förstående och trevligare person att ha på backen än du hade. Någon som är mer pedagogisk och inkännande. Dumt att avfärda min idér bara för att du inte hade någon bra person att ta hjälp av.

#7 du får ursäkta.

Men att göra vad den på backen säger till varje pris är att puscha genom trösklar och i värsta fall göra det värre. Och utan att bli mentalt och KÄNSLOMÄSSIGT beredd på det och att faktiskt göra slag i saken så blir man bara räddare.

När Tina Kolhammar var hos mig så vart hon på backen, gav stöd och förståelse. Och hon är nog den trevligaste hästmänniska jag tränat för. Så jo, jag hade en bra person att ta hjälp av. Men jag hade inte klarat det om jag inte vart med mentalt och känslomässigt. Jag hade redan gjort förarbetet som hon sa, så vi kunde fokusera på de sista detaljerna för galoppen istället för att ta det från början.

Jag galopperade aldrig när kompisen stod på backen, för Harry började försöka skjuta av mig, han sa genom sitt kroppsspråk att "matte du är obalanserad och inte mentalt och känslomässigt beredd på detta så låt bli!" men när jag fick alla tre sakerna i balans så kunde jag börja galoppera igen.

visst är det pirrigt när jag ska fatta galoppen nu men jag är inte rädd.

Har tittat på denna tråd ett tag nu och ser i alla fall en sak, varför koncentrerar ni er så mycket på dom negativa sakerna? Varför inte bara se till dom positiva sakerna som ni klarar?

Om man bara ser det negativa så blir inget någonsin positivt, gör saker som är roliga utan att ha en massa krav på sig att det skall se ut si eller så eller att andra tycker si eller så om det jag gör eller inte gör?

Om alla skulle ta vara på det positiva i tillvaron så skulle allt se mycket ljusare ut än när man koncentrerar sig på det som är dåligt. Hästarna får lida för att ni ser tillvaron så negativt. Ta vara på tillfällena att lära sig i stället för att grubbla i moll över allt.

Är man rädd för något så håll er borta från det ett tag, gör något ni kan i stället och njut av att kunna göra just det. Vi lever inte för att må dåligt över det vi inte kan utan vi lever för att må bra över det vi kan (lite eller mycket gör detsamma).

Kan du skritta säkert, gör det, kan du trava säkert gör det, kan du galoppera på något sätt säkert gör det, men hoppa över saker som upplevs som negativt tills du anser dig så säker att göra dom saker du kan att dom blir tråkiga och vill prova på lite mer.

Lycka till

#9: För att jag är en sån person som är rädd för allt, skulle vara ett rätt trist liv för mig om jag undvek allt jag var rädd för. Skulle stanna i sängen på morgonen. :)

Jag jobbar dock på att inte vara en sån person längre, men det är mindre lätt när man alltid går runt med känslan av att man kommer dö om man gör något.

#8: Det är nog olika hur folk fungerar. Jag tar mina rädslor i nackbastet - men det är jag det. Jag sätter upp mål som jag ska klara, och har jag satt upp dem så SKA jag klara dem. Tricket är att sätta målen tillräckligt lätta .

TS, en sak som du kan prova är detta:

Trava på volten, jobba på att få hästen att spåra och slappna av. Gå ut på fyrkanten ibland och trava ned till volten i andra änden, gå in på den volten. När både du och hästen är avspända och uppvärmda så provar du att fatta galopp just när du kommer ut från volten och följer långsidan, och så bryter du av i god tid före nästa hörn och går in på volten och jobbar i trav igen.

När du gjort detta några pass kan du prova att fatta galoppen lite tidigare och bryta lite senare. Eller du kan prova att fatta när du lämnar hörnet men fortsätta runt den öppna delen av volten och bryta av innan du kommer fram till spåret på andra sidan.

En annan sak du kan prova är att lägga en bom i varje hörn och skritta trava över dem. Då känner du att din nya pålle kan lyfta på fötterna och se sig för, så blir det lättare att lita på att han inte kommer att snubbla eller gå omkull med dig.

Annars tycker jag #9 har en bra inställning - om man tillåter sig att prestera det man förmår och vara nöjd med det, så växer aptiten!

#9 jag spenderade över 6 månader i skritt och trav, och struntade i galloppera för att jag tyckte det var obehagligt, men jag kände också att jag saknade galoppturerna i skogen, att känna att man levde.

För ärligt talat så i trav får jag aldrig samma frihetskänsla som i galoppen.

jag tror inte på att ignorera rädsla, för det tenderar till att bygga upp, inte bara hos mig själv, utan även hos hästar och hos andra människor runtomkring mig.

#12: Att "rusa rätt igenom … trösklar och … överlevnadsinstinkt" är inte det samma som att "ignorera rädsla".

Jag tror inte heller på att ignorera rädsla, däremot tror jag stenhårt på att sätta mig över irrationell rädsla. I alla fall min egen rädsla. Jag förtränger den inte, jag betvingar den.

Men med åren har jag jag släppt lite på kraven på mig själv och insett att det är OK att fega ett tag tills rädslan blivit så hanterlig att man kan sätta sig över den. Det är ingen idé att försöka fatta galopp när man skakar så man inte kan hålla i tyglarna. Men är hästen trygg kan man klänga ombord och skritta iväg hur mycket man än skakar. Ibland får man helt enkelt göra, antingen man törs eller inte, annars blir det ingenting gjort.

Men alla fungerar olika och ingenting är sant för alla.

" Gronstedt " har ett riktigt bra uttryck "Tricket är att sätta målen tillräckligt lätta .", som är något som vi ska ta till oss både när vi talar om oss själva och hästarna. Motivation byggs av att uppnå mål men sätter man målen för långt bort så uppnår man dom inte, inom idrott så finns uttrycket "overreaching" vilket betyder att man försöker göra något som inte ligger inom möjligheternas gräns för det tidsperspektiv som är uppsatt och det drar ner motivationen att fortsätta.

Det jag försökte skriva tidigare kan nog inrymmas i den enkla meningen.

Rädsla är nedbrytande, kunskap och motivation är uppbyggande.

" LinaN " #12 med andra ord så ledsnade du på att trava och kände dig motiverad att experimentera lite med galopp igen efter 6månader

" Zaphix " du kanske skulle prova med sängen i 6 månader, undrar om inte du hade ledsnat på att bo där då och provat något "farligt"? ;-))

Tänk positivt i stället för negativt.

Lycka till

#13 o 14

och jag arbetar med min rädsla, att sitta och tänka igenom händelseförloppet tills man är trygg med det gör en jätteskillnad, hade jag inte spenderat våren med att tänka att jag arbetar mig fram tillgaloppen så hade jag nog inte galopperat ännu med min häst. Det hade nog tatt ännu längre tid.

Och när jag väl kom så långt att jag vågade tänka på galoppen utan att bli osäker, rädd eller illa till mods så tänkte jag att det skulle vara trevligt, skönt, spännande osv. Samt att jag använde mig av känslan jag haft tidigare i galoppen som en positiv påminnelse.

KBT Kognitiv Beteende Terapi börjar med att man ska ändra sitt tankesätt, och sedan sättet man gör saker på.

Jag kom till punkten där jag blev motiverad att ta tag i den fysiska biten med galoppen, men åter igen utan den mentala och känslomässiga förberedelsen så hade jag inte vågat i slutändan ändå :)

#15: Bra för dig och inget fel med det. Men bli inte för kategorisk i tron att det alltid är den bästa metoden för alla. KBT i all ära, det till och med fungerar ibland, men det fungerar inte alltid och inte för alla och är inte alltid bäst.

"#15 skrivet av LinaN " Tycker det låter som du beskriver "kunskap" vilket alltid är en del av motvikten till rädsla. Med kunskap så kan man logiskt förklara varför och hur för sig själv. Med det som grund så lär man sig vad man måste göra för att klara av det man vill ha gjort. Men utan att bygga grunderna FÖRE man försöker sig på något "farligt" så är risken väldigt stor att misslyckas igen.

Små välgrundade steg framåt är den absolut säkraste och tryggaste vägen både för mäniskor och hästar. Vill man så kan man försöka sig på att ta "genvägar" med varierande resultat som följd men var då medveten om att det är ett större risktagande att ta ett stort steg på en gång.

Och som tidigare skrivits så är motivation starkt kopplat till att lyckas.

Lycka till

#16 har aldrig gått på KBT, utan det är det jag vet om det. Man ändrar tankesättet för att hantera tex en fobi (som är en sorts rädsla) eller ändrar på ett beteende som man vill sluta med (rökning, spelmissbruk, självskadebeteenden osv) Det finns iaf en grund för det jag säger inom modern psykiatri, att ändrar man inställningen så ändrar man resultatet.

#17 Sen är det viktigt att erkänna att man är rädd också, och sen lokalisera VARFÖR man är rädd. Som i mitt fall, efter mycket rannsakande så insåg jag inte att det var själva galoppen jag vart rädd för, utan det var galoppfattningen. ;)

Jag tror att oavsett vilket sätt man väljer att hantera sin rädsla på så måste man hitta sitt sätt, och det har beskrivits några sätt redan mer eller mindre handfasta hur man ska bära sig åt.

Men som du säger Brollan1, små välgrundade steg.

Åter till trådskaparen.

• Kan du galoppera på raka spår utomhus utan att känna rädsla för att gå omkull?
• Kan du galoppera i lätta svängar på tex en grusväg som böjer sig milt åt ena eller andra hållet?
• Kan du trava genom ridhushörnen/paddckhörnen utan att vara rädd för att gå omkull?

Har du svarat ja på dessa frågorna så skulle jag tipsa om att du isf testar att rida ett par varv i trav, sen när du är i ett hörn INNAN en långsida så ger du galoppskänkel, galopperar hela långsidan, saktar av någon meter innan hörnet, travar kortsidan, när du kommer till nästa hörn gör du en galoppfattning och galopperar långsidan. Gör så tills du känner dig trygg med det. Sen när du känner att du kan/vill/vågar så provar du att galoppera ett språng närmare varje hörn, tills du vågar galoppera igenom ett hörn.

Hur kändes det hörnet? var det ok? då kan det vara läge att sluta då. Känns det inte ok, fortsätt med mönstret, galopp på långsidan och trav på kortsidan.

Alternativt att om du utnyttjar hela ridbanan och galopperar på en stor oval istället för en stor volt. Så du istället skär av hörnen rätt grovt och i takt med att det känns bättre för dig kan du börja närma dig hörnen i galopp.

Har du provat att galoppera på stora mittvolten istället för en av sidvolterna? För om du provat att galoppera i en av sidvolterna kan jag förstå att det känns läskigt då du har väg på 3 sidor runt dig hela tiden. Men om du håller dig på mittvolten så har du bara vägg en 3-4 meter på två sidor av volten så man inte känner sig instängd och fångad.

Sen en lugn och samlad galopp är ju enklare att känna sig trygg i när man gör hörnpasseringar än en snabb litet hetsigare galopp. För går det i rally så är det inte underligt att du känner dig rädd för att gå omkull.

#14: Bra idé, men vem ska ta hand om hästen och resten av mitt liv under tiden jag är sängliggande? :)

#16: Njaa.. Jag har gått i KBT och vi arbetade lite annorlunda, själva inställningen och tänket kom efter jag ändrat mitt beteende. Var rätt sammanlänkat, men inte så enkelt att jag fick ändra tänket innan beteendet. Hade vi arbetat så hade jag inte ändrat mitt beteende i och med att mitt tänk kändes som det enda rätta och den ultimata sanningen.

Inte så lätt att beskriva KBT'n enkelt i och med att det var en komplicerad och långvarig process i väldigt många steg.

Men kanske beror på vilket problem man arbetar med.