Oj, min första tanke var: varför behålla en häst som inte är vad man vill ha?? Min andra tanke var har du tid/lust/ork/kunskap att gå igenom vad som krävs för att få honom till en lugn ridhäst (om det nu går)

Jag vet att det låter krasst. Byt häst!  Vill man ha en trevlig och säker häst att luffa runt med i skogen för man tycker det är kul så ska man nog fundera på om det är värt allt slit med en sådan häst som Knut.  Dessutom är det farligt!

Knut kanske är en perfekt häst till någon annan??  Någon som är säker och lite tuffare och har mer erfarenhet.

Livet är för kort för att inte njuta av det man vill ha!

(är han kollad av vet/kiropraktor så du vet att han är frisk?)

Han är kollad och är nu hel och frisk, vilket han inte var när jag köpte honom.

Det är jättesvårt att veta vad jag sak göra. Har tidigare varit "fast" med häst som inte passade mig, men som inte gick att sälja. Denna hästen går att sälja för han är duktig och han är som sagt väldigt snäll. En vacker häst som charmar de flesta, jätteduktig på dressyr och har fina gångarter. Hade han varit i en mer hästrik miljö så skulle han förmodligen upplevas vara problemfri. Hade honom i annat stall i somras eftersom hans ponnykompis blir för fet om de ska ha gemensamt bete så jag lämnade dem där det fanns olika flockar som de kunde gå i. Där var han betydligt tryggare och inga problem att rida ut på själv de gånger jag gjorde det. Men jag kan ju inte stalla in honom i någon annans stall när jag har ett eget.

Och sen tycker jag att det är supersvårt att hitta en vettig häst (till ett vettigt pris). Jag vet liksom vad jag har. När jag letade efter häst och köpte Knut så var det få hästar som jag öht åkte och tittade på efter att ha ringt på annonsen. Knut hittade jag genom bekanta. Han var visserligen väldigt framåt redan när jag provred, men inte så otrygg som här. Fast där fanns det hästar och hästhagar lite överallt. Här finns inte fler hästar på flera kilometers avstånd.

Känns lite hopplöst Tränaren tror att det går att göra honom till en trygg skogsmulle, men hur lång tid tar det?

Säger som Ewa, sälj och köp en häst som passar dig bättre. Livet är för kort för att man ska fastna med hästar man egentligen inte vill ha.

Hästar till vettigt pris finns med massor av, vill du bara ha en promenadhäst finns det mängdvis med travare som passar bra. Har själv en kallblodstravare som troligtvis hade passat dig perfekt, men han passar mig perfekt så honom behåller jag såklart.

Gav 13,5k för honom som 9-åring och fick en kanonhäst, otroligt trygg i sig själv och stabil jämfört med många andra hästar. Visst är han domimant som attan och var rätt rejält ouppfostrad när jag köpte honom, men hade ändå passat perfekt som promenadhäst.

Vet många hästar i den billiga prisklassen som är fantastiska hästar, så det bör inte vara något problem. :)

Det är svårt att hitta rätt häst till rätt pris men hur mycket är det värt att ha en trygg häst som du kan ha kul med, känna dig säker på, inte hoppar högt om det dyker up ett rådjur/cykel/traktor/ osv.???

Jag tror att det går att få en häst som Knut bättre med träning, träning och träning MEN jag tror inte att han blir lika trygg som en häst som är trygg i grunden själv.

Hittade ett russ till min dotter som är TRYGG med allt och för mig är det så himla skönt. Det kommer en traktor och han bryr sig inte, rådjur, vildsvin, vi bussar osv… han bara går.  Tittar inte på kor, bilar eller annat. Lagom pigg och lätt att stanna.
Killen jag rider är mer som din, ALLT är hemskt jobbigt men jag jobbar på det, är hyfsat van och vet hur jag ska hantera situationerna.  Men jag tycker det är lite jobbigt…  Han är så bra på ridbanan och i dressyr så jag lever med att han inte är 100% i naturen.

Ett tips är att titta på jultorp ranch, de säljer ut sina verksamhetshästar och har även många räddningshästar till salu som fått en gedigen NH-utbildning. Har för mig att det även ingår nån lektion när man köper häst från dem så man har en grund att stå på, litet som att man får en manual med på köpet ^^

Vet dock inte vad prislapparna ligger på. Men det är ett tips.

Det är inget kul att vara rädd. Jag vet. Jag håller på att jobba mig ifrån en väldigt jobbig händelse där jag kunde ha slagit ihjäl mig i samband med att jag föll av hästen. Idag vågar jag oftast galoppera (nu med risk att säga förmycket då jag bara galopperat två dagar i rad ^^) utan att bli rädd.

Det har tagit mycket arbete, mentalt och fysiskt att komma tillbaka till att våga. Men din rädsla verkar sitta på ett helt annat ställe än vart min sitter/satt någonstans.

Jag är också så krass att jag säger att du bör kanske se dig om efter en annan partner som du känner dig trygg med från början!

Jag har också en barnponny som är supertrygg. Det finns inget som kan skrämma eller uppröra. MED sällskap är Knut likadan. 100% trafiksäker, van vid djur av olika slag (kanske lite rädd för älg, men det kan bero på mig också). Han tycker att det är spännande med lastpallar och pressenningar och har goda förutsättningar för att bli MIN häst. Frågan är om det räcker? För jag har inte de förutsättningar som han önskar = sällskap på ridturen. Han tycker att det är helt ok med en människa som sällskap också så länge han inte behöver gå själv. Hund kan jag erbjuda, men det är väl det enda sällskapet han inte vill ha.

Förhoppningsvis kan jag få träna för min tränare i höst och vinter (vi har haft uppehåll). Det har trots allt skett stora förändringar till det bättre. Ska se om det finns mer att ta av eller om hur långt vi kan gå. Vintern är ju ändå ingen höjdarårstid varken att köpa eller sälja häst. Men känns det inte bra till våren och jag inte kan rida den sortens ridturer i skogen som jag vill ha. Ja, då får vi se oss om efter nytt hem åt Knut och ny häst åt mig.

Det är svårt att förklara i text, men Knut är ingen sprättig häst. Inte en häst som går som en giraff och är tittig på ridturerna. Han är mer ängslig, samtidigt som han känns hyfsat självsäker. Eftersom jag själv känner mig lite osäker och ängslig med honom så vet jag inte hur mycket av ängsligheten som är enbart hans. Hade jag beskrivit honom i en saluannons hade Bussig varit en träffande beskrivning. Så det är egentligen en bra häst. Frågan är bara om det räcker?

#6 det är ju inte bara Knut du måste jobba med, utan du måste även arbeta med DIG SJÄLV och det om något tenderar till att vara skitjobbigt.

Men i slutändan är det ändå upp till dig om du säljer honom eller behåller honom. Men som du säkert redan vet så finns det inga quick fixes. Jag har jobbat i 9½ månad med min galopprädsla. Nu jobbar jag vidare med min hopprädsla och börjar inse att det inte är så farligt som jag trott.

Gå promenader med honom, så han blir tryggare i omgivningen. Sen om du rider och han stannar, var inte rädd för att sitta av oc hantera situationen från marken. Det är inget nederlag att sitta av, det är en billig livförsäkring. Bättre att hästen blir rädd och sliter sig från marken än att hästen blir rädd och du blir avkastad/faller av och blir skadad.

hur skulle det fungera att gå ifrån stallet på marken och sen när du vänder rida hem? har du provat det?

Mycket av ens egna rädsla speglar av sig på hästen, kan berätta om en träning förra veckan när jag fick hjälp av en dressyrryttare att jobba med galoppen. Ju mer jag skulle galoppera dess värre blev det. Harry blev stötig, slängtravade, studsa på stället och med hela kroppen sa "Matte! Du är inte redo för detta! Lyssna på mig! Du klarar inte detta än! Ta hand om dig själv först!" så jag lade ner det för jag hade börjat bli rädd, spänd och det blev ju inte bättre för att Harry gjorde det obehagligt för mig.

Igår så såg det ut såhär, trots förvänd galopp, korsgalopp och galopp fram och trav bak samt ett tvärt galoppombyte så vågade jag galoppera, utan att bli rädd. För jag lyssnade på mig själv och såg till att JAG var lugn och trygg.

Något som kan hjälpa är att se någon annan rida din häst så du kan se att han inte beter sig "illa" spökar och har sig. Gå med på en ridtur ut om du har nån som kan förstå tänket med NH att inte tvinga hästen om det uppstår en situation (dvs inte nån som börjar spöa upp honom för att han skyggar) Men om nån annan rider som är trygg i sig själv så kan du få en hum om hur mycket av din rädsla/ängslan som är din och vilken som är hans.

Men du får absolut inte gå på helspänn och vänta på att han ska bli knas, utan ta det bara som det kommer när du går på marken, antingen bredvid eller några meter bakom honom och kompisen som rider. Kan du vara trygg i dig själv på marken ute på det viset?

Att erkänna sin rädsla gör också mycket, speciellt för de som tycker och tänker en massa. De som säger att du är feg och mesig och "det är ju bara att….." nej det är inte det. För ju räddare man blir dess värre blir det!

Och åter igen, om du är beredd att jobba på dig själv och dina farhågor så kanske du inte behöver byta häst eller skaffa en som är så bombsäker att du kan brisera en atombomb bakom honom utan att han rycker på örat…. ^^ Det är lite för coolt på gränsen till medvetslöst :)

JAg förstår vad "Lina N" skriver och ändå så måste jag in och peta i detta…

Om en van ryttare skulle rida "Knut" så skulle denna inte se problemet, så preexis som "Lina N" skriver så ligger inte problemet i hästen utan i den som rider han. Jag älskar hästar som hoppar för div saker för då ger dom mig tillåtelse att arbeta dom som jag vill utan sametskval. Jag ser allt som är utanför det ordinära som ett tillfälle att lära hästen något nytt.

Tänk er in i "Knut":s situation i stället för att fundera över vad vi är rädda för, det är ju ändå han som är roten till allt, om han är lugn så är är ryttaren lugn! Så ryttarens uppgift är att se till att hästen är lugn för att själv vara lugn….

Lycka till

#8: Fast samtidigt så är alla ryttare olika. Jag kommer aldrig bli en sån ryttare som dig som älskar hästar som hoppar till för saker. Jag är helt enkelt inte sån som person, utan jag vill ha en häst som i grunden är trygg och lugn utan att jag behöver jobba en massa på det.

Så är man som mig är det vettigare att skaffa sig en sån häst.

#8 "Jag älskar hästar som hoppar för div saker för då ger dom mig tillåtelse att arbeta dom som jag vill utan sametskval. Jag ser allt som är utanför det ordinära som ett tillfälle att lära hästen något nytt."

fast är man rädd och osäker så kan man ju inte arbeta med hästen i de situationerna, inte heller om man inte har den kunskapen att man kan och vågar ta itu med problemet här och nu. Eller att man inte vågar omsätta den kunskapen i praxis när det händer.

Att inte våga, att möta negativ attityd av andra hästfolk omkring sig gör att man blir rätt nertryckt i skorna. Man börjar tvivla på sig själv och sin egna förmåga. Det är en nedåtgående spiral.

Och jag är med på hur du resonerar kring att man ska tänka sig in i Knuts situation. Men om man själv är osäker, rädd osv och sitter upp trots han är lugn är det bara en tidsfråga innan man smittar av sig till hästen. Hästar lever i nuet och tar saker för vad de är, men vi människor släpar med oss alla våra negativa (och positiva) erfarenheter upp på hästryggen varje gång vi ska rida, och har man mer negativa erfarenheter än positiva så kommer de ta överhanden.

Har man inte den tryggheten i sig själv från början, eller kan komma tillbaka till den efter att man blivit bekant med rädslan så ställer det till problem.

"Om en van ryttare skulle rida "Knut" så skulle denna inte se problemet, så preexis som "Lina N" skriver så ligger inte problemet i hästen utan i den som rider han."

och om problemet ligger hos ryttaren ska inte då ryttaren arbeta med sina rädslor?

"Tänk er in i "Knut":s situation i stället för att fundera över vad vi är rädda för, det är ju ändå han som är roten till allt, om han är lugn så är är ryttaren lugn!"

men om ryttarens rädsla är det som ställer till det så spelar det ju ingen roll hur pass trygg och lugn hästen är, för när väl ryttaren kommer upp så kommer ryttarens känslor påverka hästen igen.

#9 Hear hear! Precis, var man till sin häst :)

Är man så rädd på en normalt trygg häst så kanske man inte skall rida överhuvudtaget, har svårt att se varför man måste pressa sig igenom en situation som man inte behöver vara i, vad är meningen med det, en cykel kanske är bättre för båda i det fallet.

Lycka till

#11 så du menar att man inte ska arbeta med sina tillkortakommanden? Att man ska stanna kvar i det negativa och låta bli att arbeta med problemen?

Och man ska INTE PRESSA SIG IGENOM NÅGON SITUATION! Det bäddar bara för att det blir värre eller rentav uppstår en olycka.

I mars i år var jag rädd så jag skakade varje gång jag red ut från stallplanen. Det dröjde till mitt i sommaren innan jag vågade styra ut ett par meter i skogen bredvid vägen. Idag är det kul att galoppera i skogen och roligt när pålle skvätter till eller vill dra iväg, bara för att det visar att han har bus och glädje i kroppen. Men om jag givit upp när det var som värst, hade jag inte haft det roliga i dag.

TS, jag undrar om din häst verkligen respekterar dig. Kanske du pjåskar för mycket med honom? Bara en tanke …

Jag tycker mig läsa mellan raderna att du TS älskar denna Knut och vill ha honom. Så behåll. Acceptans är det bästa botemedlet ibland. Acceptera att "nej han är inte precis vad jag letade efter och ja, jag är rädd många gånger..men detta är min pålle och han stannar". Stå för din rädsla och erkänn den för andra, det är modigt och kan bara vara utvecklande. Det blir inte alltid som man tänkt sig men det kan bli bra ändå. Eller? Jag själv skulle ha en trygg äldre skogsmulle och hamnade med en nervig oinriden unghäst! Jag köpte allt som alla avrådde mig ifrån, dessutom min första häst. Men jösses vad jag lärt mig av det och vad jag utvecklats under tiden med henne! Hon var helt fel för mig men har blivit helt rätt. Jag har varit rädd många gångar och blivit alldelles svettig av vad jag gett mig in på, men det har släppt när jag accepterat min rädsla och analyserat den…hittat strategier, dvs nästra gång detta inträffar ska jag göra såhär…" Lite flummigt men kanske till ngn hjälp? Lycka till!

Nej, men SÅ rädd är jag inte! Osäker kan jag vara i vissa situationer, när det känns att hästen börjar försvinna in i sig själv.

Om en van ryttare ridit honom hade h*n förmodligen känns obehag, liksom jag gör. Min tränare är en van ryttare, van tränare även för problemhästar och har stor erfarenhet. Hon säger att hon inte skulle rida honom så länge han kan bli så där bortkopplad.
Däremot i rätt miljö för Knut så är han en fantastiskt trevlig häst att rida. Trygg och pålitlig. Rätt miljö är en hästig miljö. Han har tidigare stått på stora anläggningar och i miljöer där det finns många stall och hagar. Ibland kan det räcka att det ligger en hästlort på vägen för att han ska nosa och varva ner och bli så där lugn och trygg som jag vill ha honom.

Ridrädd: Nej. Jag är inte rädd för att galoppera, inte för att hoppa eller om hästen brallar. Känner inte att jag behöver betsla upp eller använda mig av hjälpmedel för att jag är rädd att inte få stopp. Är inte rädd att sitta upp, inte rädd att rida iväg. Är inte heller rädd om han blir fnattig på marken. Besviken och trött kan jag bli, men inte rädd.
Osäker: Ja! Jag är osäker på situationer som jag känner är på väg att spåra ur. När jag känner att jag förlorar kontakten med hästen. För då förlorar jag kontrollen. Kan även vara osäker i dressyrsituationer då jag är väldigt ringrostig, men det är ingen rädd osäkerhet utan mer tveksamt om jag gör rätt och då bryr sig ju hästen inte om att jobba. Fast det ser jag inte som ett problem. Jag tar lektioner även om jag hittills inriktat mig mot relationen med hästen på marken. Det kan snarare vara en skojig lek där hästen kan lära sig att fråga om han inte förstår vad jag vill. Förut bara han travade och böjde ihop sig om han inte förstod. Nu kan han titta på mig och försöka lura ut vad jag vill (eller se skenhelig ut och låtsas att han inte har en aaaaning).

#14 - Jag tycker väldigt mycket om Knut och framförallt skulle jag bli besviken om det inte funkar. Men det är trots allt inte juste varken mot mig eller mot hästen att hålla fast om det inte går. Klart att han känner att jag är missnöjd trots att han gör sitt bästa.

#13 - Jo, jag är säkert lite pjåskig för jag är nog sån rent allmänt. Till viss del tror jag att pjåsket fått honom att slappna av, men jag försöker att tänka på att inte behandla honom en en porslinsponny. Tror att det blir bättre när/om jag känner mig säkrare på hästen. Alltså om jag är säkrare på att han för det mesta är trygg och med mig och när jag är säkrare på den mer tekniska biten av ridningen. Då är det lättare att ställa krav.

Sen har jag funderat lite över gårdagens explosion. Just det stället har samma sak hänt en gång förut när jag red. Annars sticker han aldrig eller hittar på dumheter, men den gången for han plötsligt iväg i full galopp. Ett par hundra meter längre fram var allt lugnt igen. Exakt samma ställe fast då kom vi från andra hållet. Finns även ett ställe i skogen där han blir fullständigt vild och vägrar att passera och ett backkrön på vägen där han alltid stannar och gnäggar som om han ropar på en kompis. Sedan fortsätter han framåt, pigg och förväntansfull. Jag kan inte se någon anledning varken till det glada gnäggandet eller till hysterin. Är inga viltstråk, bra sikt osv. Ponnyn, hunden och andra hästar reagerar inte på de platserna. Skumt!

#14 mycket bra sagt! :D att erkänna för sig själv och andra gör att man kommer långt.

Har man erkänt rädslan kan man börja hantera den :D

Det jag vill ha fram är att om man är "så" rädd i en situation så har man gått för fort fram i sin egen acceptans av situationer. Ser ingen anledning att rida bara för att man SKALL rida då man är skiträdd. Ser inget nöje i att rida och var rädd.

MAn skall ha respekt över vad som kan hända men man skall inte vara rädd, för det gör alldrig situationen bättre för hästen (som är den som håller igång tyttarens rädsla).

Ett stort fel vi gör som ryttare är att vi tror/kräver att alltid ha kontroll över situationen, det är totalt omöjligt att ha det. Titta på bara på GP ryttare som ibland har bockande hästar framför tv kameror. Man har inte 100% kontroll över varken situation eller häst vid alla tidpunkter, det är bara att acceptera. Vi kan sträva för att få det men vi kommer alldrig att lyckas helt. Med den tanken i huvudet så kan vi slappna av lite och inse att ibland händer det som händer oavsett vad vi gör. Vi kan sluta rida för att slippa detta eller lära oss att acceptera det utan rädsla.

Det händer att jag bara sitter som åskådare och ser på vad som händer därför att jag inte kan göra något för att reda upp situationen och överlåter det till hästen i stället  utan att bli rädd eller upprörd, ett exempel var nyligen när vi höll på att gå omkull då hästen halkade i blött gräs, där kunde jag inte hjälpa hästen utan jag gav bort tyglarna och försökte centrera min vikt på hästen för att den skulle få bästa möjlighet att reda upp situationen. Hästen klarade av det men jag var bara åskådare i den situationen utan någon kontroll alls. Vi måste våga släppa på kontrollen och lita på att hästen gör rätt ibland.

HAr ochså varit med om liknande situationer som  " KnutKrut" skriver om där hästen försvinner totalt, kan inte säga att dom är trevliga men dom går att lösa om vi inte gör så jäkla mycket för att ta tillbaka kontrollen till 100% det kan räcka med 50% och bara guida hästen dit det är säkert för att sedan gå tillbaka dit det hände och arbeta mera på den saken när rädslan i hästen har sjunkit undan. Och efteråt när man tänker efter så är det oftast vi som har gjort något så att hästen fick en anledning att släcka ner hjärnan och slå på självbevarelseinstinken.

Ser ofta ryttare sitta med hästen stramt på tygeln då dom står stilla och pratar med varandra! Eller skrittar stramt på tygel samtalandes! Varför! Är vi så rädda att hästen skall göra något så vi måste sitta och försöka ha 100% kontroll hela tiden? Inte undra på att många hästar är så stirriga och inte vill bli sadlade eller bli ridna.

En känd western profil skrev att varför han lyckades så bra med hästar var att han var så långsam att när han började reagera på något så hade allt redan skett och det var för sent att göra något åt det så han behövde sällan göra något.

Lycka till

#17: Jag har aldrig hellång tygel när jag rider ut, min häst kan ibland göra tvära kast och hinner jag inte styra upp det i tid med tygeln ramlar jag av. Har för den skull inte stram tygel, men tillräckligt kort för att ha kontakt med munnen eller nosryggen.

Min häst kan gå och halvsova jättelugn, men plötsligt få syn på något och då kastar han sig helt om och flyr. jag har dessutom kass balans, så dom sakerna tillsammans gör att jag för min säkerhet har kortare tyglar.

Men kör jag så har jag ofta hellång töm i alla gångarter, för då hinner jag ändå fånga upp honom ifall han skulle vilja vända om. Går betydligt långsammare då, dessutom är risken minimal att jag ramlar av vagnen då.

I går var vi på ridtur ensamma i naturen. En lagomlång vända mest i skritt. Då garanterar jag att Knut INTE var till salu. Inte för alla pengar i världen! Visst hoppade han till på ett ställe som han brukar tycka är lite obehagligt och han hade ett ökat tempo på hemvägen när han säkert gärna skulle vilja springa, men åh vad han gick fint! Inga tveksamma stopp, inget trippigt eller spökigt. Jättefint tempo framåt och han gillade det lika mycket som mig och visade tydligt att han gärna ville fortsätta en bit till när jag bestämde att vi behövde vända (hade en tid att passa).

Om Knut kan vara såhär 9 gånger av 10 så är jag själaglad. Då kan han få hoppa runt och spökfnatta bäst han vill den tionde gången för då vet jag att lugnt och tryggt är standard och fnatt är vad som händer ibland eftersom han inte är någon robot.

Så det finns hopp ändå. Det KAN gå och vi jobbar på det. Typiskt nog kommer älgjakten emellan så att vi inte kan rida ut de närmaste 2 veckorna, men det kan ju behövas lite ridträning och ledarskapsträning på volten också.

" Zaphix " Balansen sitter inte i tyglarna, den sitter i fötterna. Se det som 2 pendlar, en ovanför höften och en nedanför. Ju längre ner benen kommer desto mer överväger den pendeln i balansen och den följer hästen. Den övre pendeln vill vicka bort från hästen och vi måste kompensera detta med den nedre pendeln. Därför är långa stigläder bra.

"KnutKrut" Ett tips är att omsluta hästen med vaderna och neråt i stället för att knipa med knäna, osäkra hästar brukar gilla när man sitter "tätt" inpå dom utan att glappa/skramla med benen. Det förbättrar balansen i sadeln ochså.

Lycka till

#20: Balansen sitter inte i tyglarna, nej. Men däremot så när Dacke kastar sig vill jag kunna fånga upp det snabbt med innertygeln så han inte hinner vända sig om. Jag svänger alltså tillbaka honom så att han aldrig hinner kasta sig helt om.

Handlar inte om balans alls denna gång, utan enbart om styrningen. :)

#20 - Knut kan hoppa till häftigt om vi blir överraskade, men han är inte den sortens häst som gör tvära kast och sticker. Hans rädsla är mer något som byggs upp och ökar på. Dessutom har vi en ridmiljö där det är ok om han skulle dra iväg en bit innan jag hinner reagera. Tror iof att jag har onödigt långa tyglar, men han är så lyhörd och känslig och jag tror att jag skulle överföra ännu mer av min ev. osäkerhet om jag hade kortare tyglar. Risken är stor att jag skulle dra/krama i tygeln om han hade hoppat till och att han uppfattat mitt tygeltag som antingen en bestraffning eller att det var nåt farligt som hände.

Sitsen är en annan femma Har långa stigläder för bättre balans och jag tror inte att skänklarna varken svänger runt eller glappar. Problemet jag har är nog att jag står för mycket i fältsits. Även när det inte behövs. Känner att jag kan tippa framåt och att jag kan ha träningsvärk i ovansidan av låren efter längre ridturer istället för att ha ont i rumpan. Så skänkeln är nog där den ska, men det är värre med att sitta ner i sadeln. Jag försöker tänka på det!

#22 huvudet på spiken!

Hans rädsla är mer något som byggs upp och ökar på.

så fort du känner att hans rädsla börjar bygga på har DU ett ansvar att se till att bygga upp din hästs självförtroende. Och detta gör du enklast genom en övning som kallas approach and retreat, för de som är normalbegåvade i engelska och kan språket betyder ju detta att närma sig och retirera/backa undan.

Det används av många typer av ryttare och tränare så det är inte uteslutande en parellimetod, även om det är de som gör visar på den kraft som metoden har och hur viktig den är till skillnad från andra som använder metoden som bara utgår ifrån att så gör man utan att förkalra varför.

Så när han börjar bli rädd, stanna, vänd och rid tillbaka nåra meter, hur många meter som behövs får du känna av på hästen. Sen stannar du, vänder och skrittar tillbaka åt det hållet där det läskiga fanns. Så håller du på så tills du får komma närmare och närmare.

För varje gång du vänder din häst så tvingas han korsa sina bakben, och när den korsningen görs så händer något mellan bakben och hjärnan hos hästen det sätter igång en tankeprocess och hjälper hästen att tänka. För sålänge benen är korsade så kan han inte fly så då måste han tänka istället.

Samtidigt att varje gång du tar honom ifrån det farliga så om man nu ska personifiera hästen för exemplets skull kommer han tänka ungefär "åh! puh! jag behövde inte gå förbi det där otäcka, vad skönt att inte bli tvingad till det!" så varje gång du tar honom ifrån så ger du hans självförtroende en knuff i rätt riktning och du säger till honom att du är någon att lita på och att du tänker inte tvinga honom till något.

blir det jobbigare och jobbigare för varje gång du närmar dig uppsuttet, sitt av och prova från marken. Gör något annat, be om lite sideways, eller om yoyo-leken osv en stund, testa sen igen att leda mot det läskiga, fortsätta göra approach and retreat tills han kan närma sig lugnt och avslappnat.

Detta är inget man löser på en o samma dag, det kan ta sin tid.

#23 - Fast jag har känt att det har haft motsatt effekt om vi vänder. Då är det som om rädslan förvärras, som om jag verifierar att det verkligen är farligt. Så om vi vänder om när han börjar stelna till så blir han tittig, vill öka hemåt och blir ännu svårare att vända tillbaka mot det farliga. Då är det lättare att hamna i det låsta läget som jag absolut vill undvika.

Vi har istället stannat lugnt och låtit honom titta. För det mesta sänker han huvudet efter ett tag och när han känns redo ber jag honom att gå och då gör han det. Känns det att det helt enkelt inte går att pusha på honom utan att han ska gå in i sig själv, i det låsta och bortkopplade läget, så sitter jag av och väntar med honom innan vi går framåt. Nu har vi kommit så långt iallafall att han slappnar av när jag suttit av. Med undantag för den där fnattigheten förra veckan så är han lugn när jag sitter av.

Vi har jobbat bort en hel del rädslor som både varit rädslor för ljud och för saker. Han är ingen nervig häst även om han är vaken, men det har varit vissa saker som han inte varit bekväm med. Nu är det ok, men vad som återstår är några grejer. Alltså sådant som inte är plötsliga händelser eller osäkerhet om det en dag ligger en stor sopsäck bredvid soptunnan eller liknande. Det han är rädd för är de där platserna som jag nämnde tidigare och upphetsade hundskall typ drivskall samt att han kan reagera på rök om någon eldar ute. Sen är han osäker/tveksam när han inte ser vägen framför sig. Det är ganska få vägsträckor med klar sikt så det är rätt mycket osäkerhet.

" KnutKrut " Ser inte riktigt vad du är rädd att hästen skall göra, får känslan att det är rädslan ATT han skall göra något, INTE det han gör som du är rädd för. Och är det så så är det ju du som ser spöken över det som KAN hända. Det är väl mäniskans gåva och fördärv att kunna planera för framtiden…. ;-)

Det "LinaN" skriver i #23 är praktiskt, vettigt och en bra grund att bygga förtroende på.

Vi måste inse att när vi är med hästen så finns det en ledare och en som följer, vem det är måste vi ha rett ut innan annars blir det kaos när saker ställs på sin spets. Hästen vill egentligen inte bestämma, den vill följa och vara trygg samt slippa en massa ansvar. När den är trygg i förhållandet så följer den ledaren så gott den kan. Om hästen måste ta ett beslut att dra iväg från något så har vi misslyckats i våran position som ledare/lärare och har oss skälva att skylla som antingen överskattade förhållandet med hästen eller våran kunskap om hästar. Då är det bara att gå tillbaka till skolbänken igen och lära sig vad som hästen kräver för att vara trygg.

Det finns sk trygga hästar ochså där ryttaren får åka med på ryggen men då är dom passagerare och många är nöjda med det. MEn då skall dom inte klaga om hästen bestämmer något annat än vad ryttaren trodde dom skulle göra.

" KnutKrut " Du måste välja position i erat förhållnade, antingen passagerare eller ledare/lärare. Som ledare så måste du sätta dig i skolbänken (hos hästen) och lära dig vad din häst behöver av dig för att vara trygg i erat sällskap. Väljer du passagerarens roll så är det ju bara att åka med och ha roligt och låta hästen sköta allt.

Som det låter så är han nog rätt lätt att komma överrens med oavsett.

Om du väljer ledare/lärare så är det ditt ansvar att vara lyhörd mot flocken och ta hand om otrevligheterna på ett tillfredställande sätt för hästens räkning och hans del i det hela är att vara en god flockmedlem och varna ledaren för saker han tycker är läskig. Rent hypoptetiskt så är det inte svårare än så i en flockgemenskap.

Markarbete är en del av saken men allt följer inte med automagiskt upp i sadeln, upskattningsvis så har vi 50% av det vi gör på backen med oss upp i sadeln men resten måste göras om därifrån för att få ett fullständigt förtroende.

Och som många säger så måste man ta det steg för steg, dvs börja utmana er med något enkelt, så enkelt att man är säker på att klara det, sedan flytta upp ribban lite till men inte mer än att ni är säkra på att klara det. På så sätt så bygger ni självförtroende för varandra och i er själva. Det viktiga är att steget inte är större än att ni vet att ni kommer att klara det varje gång ni försöker, inte mer åt gången. Det här är ingen snabb fix av problemet men det blir en bestående en om ni sköter er.

Lycka till

#25 - Jättebra inlägg!!!

Jag tror inte att Knut vill ha en passagerare. Det är inte vad han behöver och jag vill inte heller bara sitta till häst.
Svårt har det varit att veta vad Knut behöver för att bli trygg. Det tog 1,5 år innan jag kände att jag kunde få Knut att börja kommunicera. Innan dess var han bara låst. Lydig och utförde det han beordrades, men helt inne i sin egen värld och där kunde jag inte nå honom. Det kändes obehagligt och otryggt för mig. Nu kommunicerar han med mig, men han försvinner lätt in i den låsta världen om jag pushar på för fort eller för mycket.

Av det vi har ihop i markarbetet skulle jag tro att 10% har följt med upp i sadeln. Iallafall när det handlar om att rida ut ensamma. Rider jag hemma så är han jättefin och följsam även om han kan utnyttja min taskiga dressyrkunskap och inte göra mer än absolut nödvändigt. Har vi sällskap på ridturen är det också mer än 10% med upp i sadeln eftersom han slappnar av mer och ro att lyssna på mig.

Vi ska jobba på, men då kanske det inte är fullt så hopplöst som det känns ibland. Men det är klart, kan vi inte finna en gemensam trygghet och att båda parter är nöjda och glada med skogsridning så som vi kan ha det här hos mig, så behöver vi kanske se oss om efter nya partners.

#26: Du säger att han försvinner in i sin egen värld, där han är låst och du inte når honom. Då kan det (som #25 skriver) hjälpa att du blir mer av en ledare för honom, så att han vänder sig till dig när det händer något jobbigt, i stället för att gå in i sin egen värld och hantera det själv.

Var noga med att han inte bara lyder dig, utan att han är uppmärksam på dig, för att kolla efter nästa signal. Det handlar både om att han ska ta ögonkontakt med dig i markarbetet och om att han ska välja att slumra till med nosen på ditt nyckelben hellre än för sig själv. Använd mycket fysisk kontakt i kommunikationen, klappar, strykningar, manpillningar, knuffar, småsnärtar med ett finger - det stärker och vidgar bandet mellan er.

Klia bästa stället och prata med ett visst tonfall. Ta paus i arbetet, stå stilla och luta mule en liten stund ibland när han varit duktig. Det stärker hans vilja att alltid kolla med dig - både innan han gör något, för att se vad han ska göra, och efter att han gjort något, för att se om han gjorde rätt.

Hade du kollat över vilken typ av Horsenality han har?

horsenalitys är en helt o hållet parelligrej, men det finns andra varianter också finns en bok som heter nått i stil med "are your horse a rockstar?" som tar upp olika sorters personligheter hos hästarna. Även Kluas F Hempfling har en studie med häst-typer/personligheter som gör att man kan ta fram specifika metoder och verktyg för att hantera en häst.

Jag tycker horsenalitysen är en bra början, sen kan man fördjupa sig vidare i de andra stilarna för att få det ännu mer nyanserat, för då kan man snabbt hitta de ledarskapsövningarna som passar bäst för den typen av häst. Så man får strategier och tekniker att hantera hästens rädslor osv.

och av det du beskrivit så är din Knut en Right Brain Extrovert…

#27 - Jag tror också att Knut behöver en ledare. Inte behöva ta hela ansvaret själv. Men är han väl låst så spelar ledarskapet inte så stor roll. Han har helt enkelt slutat kommunicera med sin omgivning. Om man drar en jämförselse med mänsklig psykologi (förmänskliga hästen) så om omvärlden blir för svår och känns omöjlig att påverka så somnar vi eller på annat sätt stänger av. Knut har tränats att vara en lydig häst, inte en tänkande häst som har åsiker och ifrågasätter. I början var han inne i sin avstängda värld hela tiden (tillsammans med människor). Nu är han ute, ser mig, försöker förstå och att göra sig själv förstådd. I början räckte en liten provokation eller ett litet hot för att han skulle bli borta, tom i blicken och bara trava i kort tempo runt, runt, runt utan att notera om jag öht drev eller vad jag ville. Nu får jag vara mycket fysisk/hotfull för att han ska försvinna och jag kan nu hämta honom tillbaka igen.
Men är han borta så spelar det ingen större roll vad jag gör. Han travar, travar och travar. Det ser skitsnyggt ut, han trampar under sig, travar i form, lätt som en fjäder i handen och i lugn takt, men det är enbart ett stressbeteende. När jag är på marken gör han inte så längre, men tränaren upplever han lätt som en hotfull främling och det krävs inte mycket från henne för att Knut ska bli borta.
Att markera mot honom med repänden är ett sådant hot. I långsamt tempo och när träffen är riktad mot marken funkar nu, men skulle repet träffa Knut, om än så lätt, så blir det trav eller smått panik beroende på situation. Longerspö eller carrotstick med rep använder jag inte alls. Då travar han tills jag lagt in sticken i stallet.

Ska boka mer träning för min tränare och de passen ska bli uppsuttna. Hoppas att det kan göra att vi förstår varann bättre även från ryggen.

#29 - Jag tror att Knut egentligen är LeftBrain Extrovert. Hans högra sida handlar nog mer om mänsklig miljö och hantering än om hästens personlighet. När han kommer ut ur sitt skal är han en busig och nyfiken häst, pigg på att prova nya saker, om än något försiktigt. Men hur mycket av vår personlighet är egentligen vår medfödda kärna och hur mycket skapas av vår omgivning? Jag vill inte sätta Knut i ett fack för jag är rädd att jag då inte längre ser Knut utan ser en bokstavskombination eller personlighetstypsbeskrivning.

#30 LBE/RBE är en mycket möjlig kombination, speciellt med tanke på vad du beskriver. Travar med snyggt steg, men är ändå avstängd, men när han är trygg är han social och framåt.

Och vidare så låter det ju som om friendly game är trasigt, om du inte kan ha ett spö eller en stick ens i närheten av honom utan att han stänger av och börjar springa så är det något du bör jobba på massor, så han accepterar och inte är rädd för dina redskap. Och med tanke på att han dessutom reagerar negativt på ledrepet om du använder det drivande på honom… Ärligt talat skulle jag inte sätta mig på hästen förrän Friendly game är helt igen…

För en RBE måste man bryta mönster på, hans mönster verkar vara att börja springa så fort nått är otäckt eller jobbigt. Då får du försöka bryta det beteendet genom att tex ge en fas 4 i ledrepet så det skramlar till rejält runt huvudet på honom och han får en (bildligt talat nu då) bitchslap som får honom tillbaka till nuet. Svårt att förklara såhär bara.

Tänk dig en gammal film från 40-talet med en kvinna som blir hysterisk, och hennes man ger henne en örfil och hon reagerar på smärtan och suckar och ser sedan lättad ut. Det är lite den reaktionen man är ute efter. *slap!* oh thanks! I needed that! fast man gör det med ledrepet för att kunna vara på säkert avstånd.

Ett annat alternativ är att man som människa gör så mycket väsen av sig när hästen blir rädd att man "överröstar" hästen och hästen till sist lugnar ner sig och då slutar man. Lite det som man sett i vissa komedier när nån passar en unge som bara skriker och bråkar och till sist tappar den vuxna allt tålamod och bara skriker ungen rätt i ansiktet tills ungen slutar skrika. Det är samma princip, fast man gör det med sin kropp istället, man hoppar på stället, viftar med armarna, med repet och gör så mycket fysiskt väsen som möjligt med sin kropp.

Ledarskapsövningar, tillit i form av MASSOR med friendlygame och sedan sådana övningar som squeeze mm innan man ens sitter upp på honom. För som du sa, har du bara 10% med dig och inte en så grundläggande lek som FG funkar så är det inte konstigt det inte går bra när ni är ute och rider….

Jag kanske låter väldigt hård och så nu, men så som jag ser det du beskrivit och det som framkommit så har ni en bra bit kvar innan du ens borde överväga att sitta upp. Både med arbetet med dina egna rädslor, men också er kommunikation, tillit till varandra osv. Det måste funka från marken för annars har man itne mycket att komma med när man sitter upp tyvärr…

Jag tänker i samma banor som LinaN här, men i stället för att ruska och väsnas, bromsa till stopp, gå försiktigt fram till honom, stryk och klappa, luta mule, dra honom till dig för fysisk kontakt … tills ögonen klarnar på honom och han är hos dig igen. Sedan börjar du om försiktigt. För är han som min medryttarhäst så blir han galen och kan bli riktigt farlig om man försöker jaga ut honom ur det låsta läget genom att vifta och ruska och hoppa.

#32 - Just så funkar bra. Mjukt och inte hotfullt. Ruskas han om blir det värre för då ökar hans otrygghet. Lugn och stilla gör honom trygg igen. Vill han trava runt så stannar jag upp och blir helt passiv. Då får jag honom att komma tillbaka. Om jag aktivt försöker bromsa upp så blir det värre.

FriendlyGame tycker jag fungerar. Han är inte rädd för ledrepet så länge det inte kastas mot honom. Jag använder det alltså att driva med, men behöver ytterst sällan fasa upp. Han ger respons direkt på smackningar eller om jag vickar lite med repet. Det är när jag går upp i faser, främst begär snabbare reaktioner som det kan bli låst. Det är inte heller själva repet han reagerar på heller utan handlingen. Inte att han är sur eller ranghög. Han blir orolig. Spön med snärt funkar också om jag klappar med dem och är lugn och stilla. Används de att driva eller flytta med så vill han trava. Så föremål som inte aktivt hotar är ingen fara alls att röra honom med. Men spön med snärt får honom att mer fokusera på spöet än på vad som begärs.
Squeeze funkar också bra. Både i trånga utrymmen och att gå mellan mig och farligheter. Han följer lugnt med, men kan ibland vilja stanna upp och titta lite först.

Circling game = handsignal i rätt riktning blir skritt i den riktningen, två smackningar blir trav, knäar jag lite och smackar igen kommer galoppen, byter jag hand på ledrepet och lutar framåt för att markera vändning så byter han varv, blir jag passiv saktar han in och ber jag honom stanna så stannar han och tittar om det är ok att komma in eller inte. Vill han sakta av eller jag vill öka takten på gångarten vickar jag lite på den hängande repänden.
Så tycker han att det ska vara och jag tycker att det fungerar bra för mig.

#32 ruska o väsnas till ett stopp kan man också göra :)

Man behöver ju inte hålla på en evighet utan det räcker med att vara tillräckligt högljudd tillräckligt effektivt för att få hästens uppmärksamhet, och egentligen, ju snabbare man kan få den reaktionen dess bättre.

Framförallt om man tänker på sin egen latmask ;)

Jag gör ju hellre nått som varar 3 sekunder och får effekt direkt, än att jag måste göra samma sak i 3 minuter innan det får effekt. Då desensibiliserar man ju bara hästen mot ens oljud. och det är ju itne det man vill, man vill ju att hästen ska lyssna och inte slå dövörat till.

TS

Den här bilden innehåller ett antal do's and dont's när det kommer till hästar som är RBE. Titta på den. Där finns ett antal strategier för hur man ska hantera en häst som går upp i varv.

Gör gärna;

• Cirklar, när hästen hetsar upp sig ju mer stressad han är dess mindre cirkel.
• Vill hästen springa låt honom springa men be om lite mer tempo än han själv vill. finns jättebra exempel där i texten.
• Använd ett längre ledrep, ca 7m eller längre för att hästen ska ha möjlighet att drifta ut och från dig om han behöver utrymmet. (perfekt till att ge honom utrymme men sen ta honom tillbaka till dig)
• REspektera trösklar, dvs saker som är svåra. Appreoach and retreat.
• när ni lär in något nytt, håll det till korta perioder och håll det enkelt.

Lugnande strategier;

• många övergångar, halt, skritt, trav, galopp, ryggning o allt däremellan. byt hastighet ofta.
• gör små figur 8
• fallande lövet, är en form av halvcirklar där man byter varv varje gång man kommer till kvart i och kvart över åp cirkeln samtidigt som man driver hästen framför sig.
• gör vad hästen vill göra, men mindre och snabbare (and then some! just detta sista förstår inte jag riktigt vad det innebär)

Gör inte;

• undvik raka linjer, det gör att hästen ökar tempo och kan bli stressad
• Håll inte honom tillbaka, det ökar rädslan, paniken och klaustrofobi
• lär inte din häst mer än en sak åt gången
• försök inte lära honom nått när han är upprörd, stressad eller har andra negativa känslotillstånd, här är läge att öva på lugnande strategier.
• Pressa honom inte över hans trösklar, det resulterar oftast i olyckor.

Du gör det värre genom att:

• hålla honom tillbaka
• straffa honom för oönskat beteende
• använda skarpare bett
• använda martingal, inspänningstyglar o dyl.
• att vara för mjuk och inte matcha hans energi
• genom att inte veta vad du ska göra, ett starkt och fokuserat ledarskap är nyckelordet med en sån häst.
• pressa genom trösklar
• bli arg, frustrerad eller rädd

Eftersom du inte verkar ha några bekymmer med hans LBE-sida så är det ju hans RBE-sida du måste arbeta med eftersom det är den som ger dig mest bekymmer då den blir väldigt dominant i de situationer TS beskrivit.

Sen kanske det är så att när du fått ordning på hans RBE-sida så kanske mer negativa attribut av LBE-sidan blir markanta. Men det får man ta då istället.

Sen bara för att man tar reda på vilken Horsenality hästen har betyder inte det att man har stämplat hästen med en diagnos. Det handlar mer om att man genom vissa gemensamma nämnare hittar vilken typ av tekniker man måste använda för att på ett effektivt och bra sätt hjälpa sin häst till dess största potential.

Horsenalityn ger dig redskap, tips och pointers om vad som OFTAST fungerar med just den typen av häst. :)

#34: Vad menar du med "#32 ruska o väsnas till ett stopp kan man också göra :)"?

Det finns mycket bra att lära i denna tråd troligen för att du har en intressant häst. En sak kan vi då vara överens om, detta är inget man löser på en kvart.

Nu skriver jag något som du kanske kommer att få svårt att göra då han skrämmer upp dig i dom situationerna. Eftersom han stänger av om det blir för stressigt så måste du flytta hans stresströskel uppåt, för troligen så kommer du inte att kunna ta bort avstängningen men du kan flytta den så långt bort att den inte behöver passeras ofta.

Egentligen så är stressproblemet inte unikt för din häst men resultatet av stressen kanske är lite ovanligt. Så med det sagt så är träningen inte så olik andra hästtyper som kanske skulle tro. Du får bara betona vissa saker lite mer men i övrigt göra som med andra hästar.

I detta fall så funderar jag i riktningen av att variera stressnivån så mycket att han ser skillnaderna i den när han gör bra i från sig. Så vid bra stunder så får du ta extra tid på dig att få lugna ner sig och låta han fundera på vad som hände och koppla den lugna stunden till vad som just hände. Hästar är som mäniskor dom är lugna när dom vet hur man skall handskas med situationen, så kunskap är guld värd för båda.

Träningen utgår från att sätta han i situationer som flyttar han in i osäkerhetens zon så han blir lite upprörd men under tröskeln för fastlåsning och i en situatione som han kan lösa om han får tänka igenom den lite. Jag tror nämligen att lösningen är att låta han få tänka igenom allt så att han tar sig bort från självbevarelseinstinkten som jag kallar det när hästar låser sig på något sätt. Detta är bara ett tema på det jag tidigare skrivit om att ta det stegvis i små steg där hästen ALLTID löser uppgiften även om den är ny för han, din uppgift är att alltid vara lugn och visa han nya uppgifter som du vet att han kommer att klara av prexis som en god lärare skall göra.

När det gäller ridande problemlösning så vill en del låta hästen stå stilla och fundera över saker men jag har haft en del dåliga erfarenheter av sånt så jag föredrar att alltid hålla hästen i gång men med varierande avstånd till det som är farligt för att hålla stressnivån på en lagom nivå. Vi vet alldrig vad hästen kommer att göra om den står stilla men om den hela tiden rör sig så kan vi begränsa dess valmöjligheter till reaktioner som vi föredrar plus att det blir jobbigare för hästen fysiskt och att den inte kan låsa sig fullständigt på den saken som är farligt.

Exempel på uppgifter är vattenpölar, dikespassage, presenning, balpast, flagga, paraply, djupa spår i lera, backa i labyrint, regnställ, riva kardborreband, slalom mellan allt, bilar, släpa. Allt går att kombinera med varandra och går att utföras både från backen och i sadeln. Slalom mellan allt som du ser är mycket effektivt att utbilda hästar i både rörlighet och acceptans av rytares hjälper och avstånd till detman tar sig runt.

Sen slår det mig att han kan behöva vila från allt någon dag då och då och bara trava taktfast i en långtur utan att ha några krav på sig den gången, för att få hjärnan nollställd och kroppen trött. Ibland underskattar vi hästens behov av rörelse för att må bra, dom är fysiska varelser som behöver rörelse. Många gånger så kan det lösa mycket av problemen.

Hur har ni det med kraftfoder? Mycket?

Lycka till

#36 - Han får inget kraftfoder alls. Det behövs inte. Han får ett bra, analyserat grovfoder, lite extra lusernhack för att han har behov av extra proteiner på vintern och så fri tillgång på mineraler såklart.

När du skriver om att han ska röra på sig så låter det ju helt logiskt om det är ett spöke framför oss som han inte vågar gå fram emot. Och att det finns utrymme att hålla avstånd och gå runt. Får en bild för mig av ett fält eller ett skånskt landskap med öppna vidder. Det hade Knut gillat! För hans stopp blir inför en skarp sväng eller ett skymt krön när man inte kan se igenom svängen eller över krönet. Eller en smal stig med täta granar på bägge sidor. Han kan reagera på vissa ljud från sådant han inte kan se. Människor som ropar argt, ivrigt skällande hundar eller höga, plötsliga ljud. Ser han det som låter så brukar det inte vara farligt, men syns det inte så stannar han och står still. Om jag vill att han går fram och tillbaka eller runt så brukar rädslan bli större. Från ett stillastående när han lyssnar och tittar, till att han bygger upp sin upprördhet när han gång på gång omväxlande får vända och lämna det som kanske är farligt eller närma sig det. Öht att vända bort från det som kanske är farligt brukar få honom stressad och upprörd.
Är det så att jag tänkt att vända och Knut just där plötsligt blir orolig för något så brukar jag stanna kvar tills han är lugn innan jag bestämmer att vi ska vända hemåt. Annars har vi spöket i rumpan när vi vänt och det kan ta en lång stund innan han slutar titta bakåt och stressa sig. Har han stått still en stund och kanske betat lite så finns det inget att stressa upp sig över.

Vi har nog snarare för få kravfyllda tillfällen än för många, men samtidigt kan man väl inte få för mycket av helt kravlöst och stressbefriande umgänge heller. Knut gillar att bli ompysslad och att bara umgås och det har jag väl kanske inte så mycket tid till som jag hade önskat.

Får inte heller glömma att tacka alla som skriver inlägg, råd och infallsvinklar i min tråd. Det är väldigt uppskattat! Det är svårt att beskriva i text och dessutom någorlunda objektivt vad som händer och sker. För mig är det väldigt känslomässigt och personligt så vad jag skriver är min uppfattning och det är ju inte objektivt alls. Vad som är väldigt mycket, bra eller dåligt för mig kan ju vara en bagatell för någon annan eller fullkomligt vansinne. Upplever jag att jag har en god relation till hästen eller att jag har si eller så många procents ledarskap med mig upp i sadeln så är det min upplevelse och den behöver ju inte stämma överens med verkligheten.

Jag har bara skummat igenom tråden. men jag känner att jag måste förtydliga det här med Horsenality som verkar vara lite missförstått här.

1. RBE- handlar inte alls om att vara högljudd bokstavligtalat, det handlar om att om din häst agerar med massor energi, så måste du kunna matcha den energin. Några ord är behövs inte, vi måste förbli lugna, men kunna matcha hästens intensitet.

2. Sen låter det inte som att han är så mkt RBE då ägaren skriver att han fryser fast, och precis som hon skriver är det då inte rätt att använda sig av mer energi. jag skulle dock inte använda mig av rådet att gå fram och klappa, av säkerhetsskäl då det kan vara ett litet fallande löv som kan få en RBI att explodera och jag vill då inte stå ivägen.

3. Horsenality handlar inte om att stoppa hästen in i ett fack! det handlar inte om hästens personlighet, det handlar om att se och förstå hästen framför dig just nu, är beteendet han gör nu RBI eller RBE? 5 sekunder senare är han LB eller rb nu? det handlar om NUet.

4. Det känns som att själva hästhanteringen har missats här. Eller med andra ord, Parellis Level 1, handlar om att man ska känna sig säker i hanteringen med sin häst, först ifrån marken, om man inte ifrån marken kan få sin häst lugn i olika situationer så har man inget på ryggen att göra. vet man att man ifrån marken kan få hästen Lugn och trygg med ex bron eller vad nu hästen är rädd för, då kan man hoppa upp och höja ribban med att skapa samma trygghet uppifrån ryggen.

5. som ni kanske förstår i punkt 4, det handlar inte om att få hästen förbi det läskiga stället och sen få den lugn. Innan jag går vidare ifrån något min häst är obekväm med så ser jag till att den kan gå, kanske till och med trava förbi, totalt avslappnad helt på egen hand.

Jag har själv en RBI, som nu är på L4. men jag har aldrig riktigt orkat rida ut  så mycket själv, för vissa saker är ganska läskiga när hon är själv med mig på ryggen. För nästan tre veckor sen blev vi anmälda till en tävling så det var bara att ta tag i det. jag menar bara att komma in på banan (med mig på ryggen) kommer att bli svårt om hon inte kan gå över broarna eller gå förbi friggeboden. Så jag tog tag i det hela, eftersom jag vet att jag kan fixa det ifrån marken var det bara att ta sig ann utmaningen och sitta kvar (hon blir mycket sällan "farlig" att sitta på) och jag tog den tid det tog, att först bara få henne att gå förbi och inte frysa fast (på henne fungerade mycket indirekt rein) sen att upprea och upprepa tills hon var lugn. Efter bara 3-4 dagar där jag inte gick vidare förrän hon var helt lugn så stannade hon inte längre utan kunde fortsätta gå, även då fortsatte jag att vända om och gå förbi flera gånger tills jag kände att hon var helt lugn och till och med frustade!

Ni är väll inte så förvånade om jag säger att det är en baggis nu? Och även en annan bro i närheten som hon tyckt varit hemsk tar inte mer än två minuter att gå över helt lugnt, just nu, snart är den också en baggis.

Enda gången jag "accepterar" att häste jag sitter på hoppar till är om det verkligen var en fågel eller något som Plötsligt rörde på sig. Oavsett Horsenality ska mina hästar vara KO LUGNA hela turen, från första steget med grimma på enda tills jag tar av grimman.

Det handlar om att ha kunskapen om hur man håller sig själv säker - igenom det blir man lugn. Och hur man sen hjälper sin häst att förbli lugn. jag tycker den punkten missats i tråden. Det handlar inte om att igenomlida uteritter på en nervös häst, jag vill inte ha en nervös häst från första början.

jag hoppas detta hjälper eller i alla fall förklarar lite bättre ur PNH synpunkt.

/ Joanna

#38: "jag skulle dock inte använda mig av rådet att gå fram och klappa, av säkerhetsskäl då det kan vara ett litet fallande löv som kan få en RBI att explodera och jag vill då inte stå ivägen"

Jag antar att det var riktat till mig. Jag har inte heller rekommenderat att man bara tågar rakt fram och klappar hästen. Det är bra att du förtydligar detta, man måste naturligtvis närma sig försiktigt och inte röra vid hästen innan den kommit åtminstone delvis ur låsningen - åtminstone så pass att den är medveten om att man är där. Min medryttarhäst är som nämnts RBi och jag har redan åkt ambulans en gång för att jag inte såg hans gränser. Jag har därför lärt mig tecknen väldigt väl och känner mig trygg med hur jag ska närma mig honom (eller snarare låta honom närma sig mig).

#39 såhär skrev du i #32

gå försiktigt fram till honom, stryk och klappa, luta mule, dra honom till dig för fysisk kontakt

Enda gången jag klappar min häst eller använder fysisk kontakt med min hand, är om hästen är LB om vi står och har det lugnt och trevligt. Klappa tills hästen är lugn finns bara ifall hästen blivit nervös av att bli klappad. Det finns ingen anledning av att närma sig en häst som är RB, eller be hästen närma sig oss för den delen. Den här klappen eller kramen som vi människor gärna vill ha när vi känner oss rädda eller osäkra, den finns inte i hästvärlden.

En häst som är RB kommer att vilja vara nära, för den som är längst in i flocken kommer inte att bli uppäten. Jag vill få min häst till att känna sig trygg i mitt ledarskap, samtidigt som den håller ett säkerhetsavstånd till mig, ingenting är på väg att äta upp honom, den ska inte ens känna behovet av att vara nära. Ingen fysisk kontakt bör utföras på en RB eller osäker häst är vad jag ville poängtera med att ta upp det.

/ Joanna

#40: Jag vet vad jag skrev, men det ser inte ut som om du gör det, eftersom du inte bemöter något av det.

Jag har till exempel inte nämnt något om att "klappa tills hästen är lugn", som du tar upp. Du skriver också "Den här klappen eller kramen som vi människor gärna vill ha när vi känner oss rädda eller osäkra, den finns inte i hästvärlden". Inte heller har jag skrivit något om rädsla eller osäkerhet, eller på något sätt rekommenderat klappar och kramar som medel mot rädsla eller osäkerhet. För övrigt stämmer det inte att människor generellt skulle vilja ha klappar eller kramar när de är osäkra - det är ett ytterst subjektivt påstående.

Jag anser inte att du har rätt i något av det du skriver i inlägg #40, i synnerhet inte att RB-hästar eller osäkra hästar inte ska ha fysisk kontakt. Tröst, gull och ynk ska de inte ha, men det har jag inte heller rekommenderat.

#35 det skrev jag ju direkt efteråt?

"#32 ruska o väsnas till ett stopp kan man också göra :)

Man behöver ju inte hålla på en evighet utan det räcker med att vara tillräckligt högljudd tillräckligt effektivt för att få hästens uppmärksamhet, och egentligen, ju snabbare man kan få den reaktionen dess bättre.

Jag gör ju hellre nått som varar 3 sekunder och får effekt direkt, än att jag måste göra samma sak i 3 minuter innan det får effekt. Då desensibiliserar man ju bara hästen mot ens oljud. och det är ju itne det man vill, man vill ju att hästen ska lyssna och inte slå dövörat till."

#38 tack! började känna mig lite bort-tappad, och hade missat/glömt bort biten med han frös fast, det är ju mer RBI-beteende.

Knut skulle nog inte vilja bli kramad om han är orolig, vill inte sitta fast. Men klappande som Gronstedt skriver kan jag använda mig av för min egen del. Jag går inte fram till en upprörd Knut, men han kan få närma sig mig om han vill det. Sedan kan jag klappa honom, stryka honom över bogen t.ex. för att på så sätt förtydliga både för honom och för mig själv att jag är lugn och inte det minsta orolig. Jag kan stå stilla med lös lina och vila, jag har ro att stryka hästen över halsen för det finns inget farligt. Samma sak från hästryggen så kan jag klappa och stryka över halsen eller klia lite i manen, vad jag nu når utan att behöva hänga över honom, för att understryka att det inte finns något farligt. Inget gullande eller ynkande, inte nåt tvångsgosande utan kanske mest för min skull, ett sätt att försöka både hålla fast vid mitt lugn och att förmedla det vidare.

Och precis som Joanna skriver #38 så vill jag att Knut skall vara kolugn hela tiden om det inte är något alldeles speciellt som plötsligt händer. Det som inte händer plötsligt utan är saker som existerar hela tiden, det måste Knut vara lugn med. I början var han t.ex. jätterädd för vatten. Då gick det lätt att träna. Vi gick till nån bäck eller vattenfyllt dike, en vattenpöl eller liknande och tittade på, närmade oss, han fick beta intill och ta det i sin takt. I hagen hängdes hönätet ibland där han antingen kunde ta en kort väg genom en stor vattenpöl eller ta den långa vägen runt. Ponnyn var inte rädd för vatten och hann alltid först. Fast det var först efter att jag tränat honom kliva på pressenningar som han plötsligt vågade. Han vågade kliva i pölar och i diken och blev inte ens berörd av ljudet av forsande vatten som tidigare fått honom hypernervös.
Med uteridningen så skulle vi behöva träna en sväng i taget, ett krön i taget osv. För varje ställe har liksom sin dag. De ställen i närheten som han tycker är farligast har vi gått mycket på och även haft med sällskapsponnyn. Men han är osäker ute när han inte ser framför sig. Och då blir jag dels osäker när jag inte riktigt vet hur det hela ska utveckla sig och dessutom lite upprörd över att det inte är problemfritt. För vem hade inte önskat en quickfix?

I vilket fall har Knut gått från att vara en rädd häst som trampar på framåt i ett allt ökande tempo till att vara en osäker häst som stannar upp och antingen går efter en stund eller också blir stående tills jag sitter av och leder. Från rädd/osäker/nervös både från marken och från hästryggen till trygg på marken, men osäker från ryggen. Progess? Kan jag ändå komma till kolugnet?

Okej för att förtydliga. här är hela ditt inlägg

Jag tänker i samma banor som LinaN här, men i stället för att ruska och väsnas, bromsa till stopp, gå försiktigt fram till honom, stryk och klappa, luta mule, dra honom till dig för fysisk kontakt … tills ögonen klarnar på honom och han är hos dig igen. Sedan börjar du om försiktigt. För är han som min medryttarhäst så blir han galen och kan bli riktigt farlig om man försöker jaga ut honom ur det låsta läget genom att vifta och ruska och hoppa.

Det jag läser ur den texten är att du vill att man ska bromsa upp, få fysisk kontakt, stryka klappa, ta hästen närmare dig, Tills den "vaknar". Jag anser att detta kan vara farligt.

Du anser inte heller att man ska göra motsatsen, jag skulle vilja veta hur du resonerar. Vaför vill du vara nära och klappa - ge fysisk kontakt till RB och osäkra hästar? Du vill inte trösta gull osv så vad är meningen med klappen? vad vill du uppnå? Målet är väll att få en RB häst lugn och trygg - LB. Är klappar till för hästen, eller för människan?

När jag nämnde den mänskliga synen på klappar och kramar tänkte jag i synnerhet barn, vad gör vuxna när barnen blir rädda, eller vad gör barnen själva när de blir rädda, springer till sina föräldrar och håller handen?

/ Joanna

#43 PANG! Där har vi det!  "Fast det var först efter att jag tränat honom kliva på pressenningar som han plötsligt vågade."

Träna på hemmaplan, runt gårdsplanen, paddocken/ridsvolten/stalldörren eller vad du nu kan komma på. Spänn upp en pressenning mellan två fasta ställen så du får en gardin! Träna på att gå genom detta både från marken och uppsuttet tills ni kan göra det tryggt hemma o se om det kanske inte blir en skillnad i samma anda som med vattenpölsproblemet?

Sätt upp presenningen på flera olika ställen på området. Då SIMULERAR du problemet med att han inte ser vart vägen tar vägen och lär honom på trygga hemmaplan att man måste inte bli rädd bara för man inte ser var stigen tar vägen! :D

Det är värt o testa iaf! :D

Satt på hästen (i mörkret) och funderade lite på ditt problem och funderade på hur gör jag i liknande situationer.

Jag installerar alltid "One Rein Stop" i hästarna innan jag rider ut om dom inte kan det redan, det är min nödstopp om det skulle behövas. Sen sitter jag alldrig passivt och väntar på problemet utan när det är en väldigt liten känsla av att hästen är intresserad lite för mycket av någon punkt runt om oss så distraherar jag hästen med något. i första hand lyfta tyglarna för att se hur intresserad är hästen och om den inte reagerar på det så vet jag att den ÄR intresserad av något annat än ryttaren.

Nästa steg är att irritera den så att den släpper på uppmärksamheten på det som är intressant, tex peta i öronen, vissla till högt, flytta sig i sadeln så balansen ändras rejält. Fungerar inte det så är det jobb som gäller, dvs allt som hästen kan göra av dressyr prexis på stället där den är så korrekt vi vet att den kan det och nu gäller det att verkligen KRÄVA allt i korrekt form. Jag avbryter inte förrän hästen går avslappnat i korrekt form i dom svåraste övningarna hästen kan göra. Viktigaste av allt här är att vara rättvis mot hästen och inte begära mer än den kan i ögonblicket så den har en chans att uppfylla kraven annars så laddar vi bara upp frustrationsenergi ännu mera i hästen.

Nu har vi brytit uppladdningsspiralen med jobb och i dom flesta fallen så slutar allt med att hästen (och ryttaren;-) har fått ett 5min superbra dressyrpass på högsta nivå och är lugna (och lite trötta) efteråt och samtidigt så har vi passerat stället som var så farligt och hästen har uppmärksamheten på ryttaren igen i stället för monstrena i skogen.

Dom få gånger (kommer bara ihåg en gång) det inte fungerar så fortsätter man med jobb men gör som "LinaN" föreslagit med "Aproach and retreat" dvs flytta er undan lite för att hästen skall få komma ner lite i varv sedan dit igen och jobba hela tiden, acceptera inte något annat än att hästen har uppmärksamheten på dig oavsett vad du gör. Det har alltid fungerat för mig.

Exempel på saker som har övervunnits på detta sätt, snöslungor, ridit bland älgar, arbetande traktorer, björndoft (tror jag), brevlådor som locket hoppar upp och ner i stark vind, kor/tjurar, grävande grävskopor på vägen, mfl.

Vet inte om detta hjälper dig men hoppas att du får ut något av detta.

Lycka till

#46 ditt inlägg får mig att tänka på den gången vi vart ute och red längsmed en banvall och så kom tåget. Harry är inte rädd för tåg, han har gått i hagar bredvid banvallar men däremot så ville han springa ikapp!

Jag har aldrig suttit på en häst på så samlad galopp som den gången. Han galopperade kanske 3-4 cm framåt åt gången per galoppsprång, så samlat som han någonsin kommer kunna göra i hela sitt liv ^^ Det vart häftigt, synd att ingen filmade det hela hade vart kul o se hur det såg ut.

Vet inte vart du bor, men jag vet ett kallblod som jag tror hade passat dig perfekt som skogsmulle. Går fram överallt och är inte rädd för något, men behöver flytta pga ägarens hälsa. Han är nog inte unik heller.
Visst går det att komma över rädslor, men man ska inte behöva ha dåligt samvete för att man väljer bort något som ger en ångest.
Du behöver ju inte sälja din häst om det känns fel, han kan följa med som handhäst tills du kommit till rätta med träningen :)

#44: "Det jag läser ur den texten är att du vill att man ska bromsa upp, få fysisk kontakt, stryka klappa, ta hästen närmare dig, Tills den "vaknar". Jag anser att detta kan vara farligt." Ja, det kan, som jag också framhåller, vara farligt och man måste vara uppmärksam på hästens signaler.

"Du anser inte heller att man ska göra motsatsen". Jag förstår inte vad du menar med "motsatsen" här.

"Vaför vill du vara nära och klappa - ge fysisk kontakt till RB och osäkra hästar? Du vill inte trösta gull osv så vad är meningen med klappen? vad vill du uppnå? Målet är väll att få en RB häst lugn och trygg - LB." Du hakar upp dig på ordet "klapp". Jag talar än en gång inte om att marschera fram och klappa. Det behöver inte ens förekomma någon beröring, det kan vara att stå stilla bredvid hästen och eventuellt upprepa ett ljud tills han börjar andas och till sist vänder sig mot mig. Jag vill inte "vara nära och klappa", jag vill "starta om" hästen på kortaste möjliga tid med minsta möjliga stress.

Under klargöringen använder jag mycket fysisk kontakt och ljud och tar emot hästens gosningar och vi har en självklar och nära fysisk och mental kontakt. Meningen med det handligssätt jag beskriver (där hästen kommer till mig, inte tvärt om) är att försätta hästen i ett annat sinnestillstånd än det låsta/blockerade/okontaktbara. Att trycka på hästens "återställningsknapp", tillbaka till den vakna, närvarande, trygga och självklara som fanns innan vi gick ut ur stallet och tog itu med dagens uppgifter - innan stressen byggdes upp och hästen blev blockerad. När vi är tillbaka i detta tillstånd kan vi börja om med arbetsuppgiften och förhoppningsvis båda vara mer uppmärksamma på varandra och komma längre på vägen. I detta finns också en komponent av det som TS skriver i #43, att "förtydliga både för honom och för mig själv att jag är lugn och inte det minsta orolig".

"Är klappar till för hästen, eller för människan?" Än en gång, du hakar upp dig på något annat än det jag menar. Den fysiska kontakten är inte "till" för någondera, utan ett medel för att övertala hästen att låta mig utnyttja den och vara glad över att jag utnyttjar den. För ingenting vi gör med hästar är ju för deras skull.

"När jag nämnde den mänskliga synen på klappar och kramar tänkte jag i synnerhet barn, vad gör vuxna när barnen blir rädda, eller vad gör barnen själva när de blir rädda, springer till sina föräldrar och håller handen?". Jaha. Inte vet jag vad barn gör, för det mesta stannar de väl upp och tänker, antar jag. En vettig förälder plockar väl ut ungen ur "springa efter föräldrar"-läget och får över den i "hantera situationen"-läget så fort som möjligt. Precis som jag med hästen.

Har inte läst alla inlägg men mitt tipps är: håll honom upptagen jobba, serpentiner, minivolter skänkelvik öppna sluta osv så han inte har tid och tänka på allt farligt…..

lycka till!

" LinaN" Det måste ha varit en häftig upplevelse, när adrenalinet släppt sin verkan vill säga, du i galopp piaff eller kallas det "terre a terre" i galopp, och tåget som rusar förbi bredvid. Dom som satt i fönstren på det tåget fick sig en historia för livet. ;-)

Det värsta jag kan komma på var när plogbilen överöste oss med isklimpar från E4:an, där kunde jag inte göra så mycket annat än försöka undvika dom största nedfallande klimparna, men hästen var pigg så att säga efter det bombardemanget och gjorde något liknande som din men blandat med piaff.

Så här i efterhand så kan man ju tycka att det var roligt men då hade vi rätt ont av alla isklimpar som träffade oss och jag tackar hjälmen för allt som den tog..

Kom på en sak som fattades i inlägg #46 och det är tidsrymden, från det att jag känner känslan av att hästen inte är med mig till att intensitetsnivån har lyfts till arbete är sällan längre än 20s.

Lycka till

#51 det var det! ^^ Man fatta inte riktigt själv vad som hände förrän allt vart över :) Fast med plgobilen, det lät läskigare för då var ni ju fysiskt "under attack" också…

Rider jag ut har jag alltid hjälm, men slarvar rätt så mkt när det kommer till att ha hjälmen på i ridhuset.