Jag hoppar för det allra mesta av när hästen är rädd och inte vill gå framåt, är han säkrare när jag är på marken så är det ju där jag ska vara om jag vill att han ska se mig som en trygghet.

Min kära häst tycker dock att det är rätt smidigt att stanna på de flesta ställen han känner sig det minsta osäker på och testa och se om jag kan gå med honom på marken istället. Är ju som lättast för honom att ha mig där eftersom han då tycker att jag tar över ansvaret för att beskyddas oss från faror från honom.

Jag vill dock få honom att bli lite modigare även med mig på ryggen, så på de ställen där han bara känner sig lite osäker hoppar jag numera inte av utan hanterar det från ryggen. Det har blivit bättre nu.

När han körs har han dock fått lära sig att han ska gå framåt när jag ber om det, oavsett hur rädd han är ska han gå fram. Kan inte hoppa ur vagnen och leda honom hur gärna han än vill.

Första året jag hade honom bestod vår körning endel av att backa med vagnen när jag bad herrn att gå framåt på läskiga ställen. Backade ned i diken med den en massa gånger. Det gick dock bra, han valde att gå framåt igen när rockarden var i diket och inte kunde gå bakåt mer.. Men när jag köpte giggen så var det inte längre lika säkert att backa ned i diken då den har en högre tyngdpunkt och välter lättare, så efter det blev jag mycket mer bestämd och numera backar han ytterst sällan.

Så det är olika, i ridningen hoppar jag ofta av och leder, men i körningen ska han gå framåt även när han är rädd..

Ser det aldrig som att någon av oss vinner, handlar inte om att vinna eller förlora. Har man en relation med hästen där det handlar om det så motverkar man ju varandra istället för att samarbeta.

Enda gången jag tyckt att jag verkligen vunnit över min häst är när han skulle sticka upp för en brant backe när jag körde honom. Skrattade gott åt honom när han fick så lov att skritta för det var djupsnö i backen och det blev för tungt för honom så han inte kunde sticka.. Då kände jag att jag vann och var mycket nöjd efteråt. :)

Att vinna eller förlora är nog något som sitter i våra hjärnor. Hästen ser det bara som "lita på eller inte lita på" och har ingen aning om vad vi verkligen ville uppnå eller när vi tänkte avsluta det vi gör och på vilket sätt. Tittar man i en hästflock så tyr sig hästar ofta till en dominant häst, lite som "Stockholmssyndromet" i mäniskotermer.

Oftast så signalerar hästar långt i förväg att den har problem med något ställe väldigt subtilt till att börjamed, tex byter sida på vägen, börjar låsa blicken på något, reser huvudet lite mer än vanligt, saktar av tempot, öronen börjar fladdra mellan ryttare och det otäcka, stelnar till lite, osv. Ju närmare man kommer desto starkare signaler.

Börjar vi ta hand om detta redan när signalerna och stressen är låg för hästen så visar vi tidigt att vi som ledare har redan har noterat det otäcka som hästen har "upptäckt" och därigenom visar hästen att vi är uppmärksamma på både omgivning och vad hästen känner och den behöver inte känna sig "ensammen", flocken är med den. Hästar är flockdjur och bytesdjur, utan en flock så är dom mycket defensiva i sitt handlande pga deras självbevarelsedrift, dvs dom vill inte dö ensammna. För det är vad deras instinkt säger dom att dom kommer att göra om dom går förbi det där hemska.

Om man inte känner hästen så är en metod att sitta av och leda den förbi problemet men gör då det tidigt medan signalerna är små och inte när det börjar bli en strid. Hur som hellst så måste man så småningom rida igenom problemet för man kurerar sällan det från backen och upp i sadeln, man mildrar bara symptomerna. Det viktiga är att alltid vara RÄTTVIS mot hästen i det man gör, man kan inte lära hästen något bra om den skräckslagen för något (eller för ryttaren, föraren). Låt det hellre ta tid och med låg stressnivå än att driva igenom sin vilja bara för "det ska gå" , för då tänker hästen och minns saken "logiskt", om självbevarelseinstinkten slår till så finns bara skräcken för att dö i hästens huvud och det är vad den minns.

Sen skall vi inte tro att problemet är löst för att vi kommit förbi där någorlunda lungt en gång, nej om man hittar ett sådant här perfekt träningstillfälle så gå förbi där 10- 20ggr med intensionen att hästen skall slappna av mer och mer och till slut gå förbi gräsklipparen, snöslungan, stenen, busken med hängande tyglar och mulen som ett femte ben.

Tänk att tiden är på våran sida och att vara rättvis. En enkel definition av RÄTTVIS är att "jag drar inte hästen i munnen utan hästen sliter i mina händer" detta påstående implicerar direkt att "när hästen INTE sliter mig i händerna så har den alltid eftergift från mina händer", detta betyder att vi alltid ger eftergift direkt hästen är villig att rätta sig efter det vi VET ATT DEN KAN OCH FÖRSTÅR i den situationen den är i just då.

Lite komplicerat men hoppas att ni finner någon mening i det.

Lycka till

#1 Okej, det är ju det jag menar, tänk om hon kommer stanna på massa olika ställen där hon faktiskt skulle kunna gå fram om jag inte gett med mig.

Men hur gör du när du sitter där uppe? Hur får du honom att ändå vilja och våga gå framåt utan att du hoppar av, om det bara är osäkerhet han känner och inte rädsla?

Men det handlar inte om vinna eller förlora heller om det bara är så att hästen inte vill? Om det nu inte alls var så att hon var rädd eller osäker, utan bara ville hem?

#2 Jo det har du nog rätt i. Men om hon nu inte ville gå fram, och det inte alls handlade om rädsla. Är det fortfarande "lita på eller inte lita på"?

Nu när du säger att dom signalerar i tid så stämmer det bra! Jag har aldrig tänkt på att det kan vara att hästen är osäker som den bytar sida på vägen. Men det gäller väl att vara uppmärksam och kunda tyda minsta lilla vink.

Tack för din förklaring, nu har jag lärt mig lite mer om hur hästarna tänker också. :)

approach and retreat, att närma sig och avlägsna sig från det som är otäckt, ett steg i taget. Om det så ska ta hela eftermiddagen.

om du sitter kvar och pucshar på hästen så är det som att knuffa någon som är höjdrädd utför 4m-trampolinen på badet. De överlever men de kommer inte tycka det är roligt eller ens vill testa att göra om det för de vet inte om de kan lita på dig.

När man sitter av så är det samma sak där, approach and retreat och i takt med att man ser och känner självförtroendet öka så går man närmare.

Det handlar inte om transporten. ((va?! varför pratar hon om en transport för?))

man får ha samma tänk som vid lastningen, det handlar inte om att få på hästen och slänga igen dörrarna, det handlar om att få kommunikationen till att fungera. Samma sak när hästen är rädd eller osäker, få relationen att fungera, få hästen att lita på dig att du fattar kloka beslut för er fortsatta överlevnad. DÅ kommer ni komma förbi de jobbiga ställena.

Jag tömkör och kör min ponny om jag inte promenerar med honom. Det beror på vart vi är, om han är på väg att backa ner i ett djupt dike med vagnen som han kommer komma upp ur eller ner i en damm eller så, så hoppar jag ur vagnen och leder honom. Tömkör jag så snurrar han oftast och då står han i slutändan ändå still för han kommer ingenstanns. Efter en stund så testar jag igen och går det inte, så leder jag honom. Han är ingen ponny som det går att bråka med för han blir bara arg, frustrerad och blir då väääldigt jobbig. Då är det lättare att visa honom att det inte är något farligt (t.ex. katter är väldigt läskiga tydligen och dom flyttar inte alltid på sig). Vill han däremot hemåt så går jag en bit till innan jag vänder, då får han inte vända på fläcken utan måste gå lite till oavsett. Att gå i vattenpölar är något som det tränas på, och det går bättre och bättre.

När jag rider så kommer jag inte upp igen om jag hoppar av, så då är det oftast absoluta nödlösning att hoppa av hästen. Även om hästen är rädd för allt och tittig som få så har det fungerat, men där anpassar jag det även väldigt mycket beroende på hennes humör. Jag använder även alltid westernsadeln, då jag sitter väldigt bra i den och har bäst balans då när hästen gör vändning på 180grader.

Jag brukar i regel inte sitta av min häst, han är lika trygg med mig på ryggen som på marken. Jag tycker själv att jag ser bättre från ryggen, samt känner vad han tänker så det blir enklare för mig att hänga med i vad som händer. Men sen blir han sällan rädd. Har nog aldrig hänt att han vägrat gå förbi nåt när jag tänker efter. Han är gammal hopphäst och van vid konstigheter.

Med en annan häst kanske jag gör annorlunda. Jag tar det som det kommer, från häst till häst och situation till situation.

Alla tre som har skrivit hitils " Zaphix " LinaN " jag skriver om samma sak i lite olika förpackning bara. Och i grund och botten är det tillit från bådas sida. Hästen måste tro på dig att det du signalerar är sant och att det går att ta sig förbi eftersom du visar det och du måste ha tillit till hästen att den kommer att klara att gå förbi. Tyvär är detta lite hönan och ägget. Hästen går inte förbi förrän du har övertygat den att den överlever och du kan inte lita på att den gör som du vill förrän den verkligen visar att den kan. Ett ordspråk säger "modiga ryttare får hästar att vara modiga".

Det är nog ingen som i detalj kan säga hur du tar dig förbi detta problem på bästa sätt då det beror mycket på ditt förhållande till hästen, dina ridkunskaper, ditt tålamod, din förmåga att läsa hästens signaler, hur mycket rädsla det finns, självsäkerhet inför problemet,osv.

Och som jag skrev tidigare så ser jag alltid sådana här saker som träningstillfällen, oftast så blir det huvudpunkten i den dagens träning därför att det ÄR ett klockrent tillfälle att engagera hästens och mina sinnen till fullo och verkligen njuta av att diskutera med hästen tills man övertygar den att det går och man kan passera första gången. Sen tar jag alltid en liten paus och sedan gör vi det igen lite lugnare och så repeterar vi det tills det är en "ingenhändelse". Om det är en stor sak för hästen så kan man behöva att göra som " LinaN " skriver bara för att kunna närma sig först, sedan så minskar problemet undan för undan och fram till att det är en "ingenhändelse" så får hästen alltid jobba på något sätt när den spänner sig så den får något annat i huvudet än bara "FARA", för då minskar panikkänslorna inne i hästen. Men det är alltid en avägning hur mycket hästen kan tolerera med hur fort fram man kan gå.

Det stora som händer när detta görs korrekt är inte att man klarar av problemet just då, utan nästa gång det händer så minns hästen att du hade rätt i att det var ofarligt och att du var rättvis i ditt handlande när ni övervann problemet. Det är så tillit byggs. Det är därför det är ett så ypperligt träningstillfälle.

När tilliten är uppbyggd så frågar hästen och du svarar att det är ok och den tar alltid det som sant fram till att du gör ett dåligt beslut och du tappar i tillit. Så detta är alltid en pågående process direkt vi är tillsammans med en häst, den utvärderar alltid våra ledarprestationer.

I grund och botten så handlar allt om dominans, respekt och tillit. Om en häst inte "vill" så saknas något av dessa i relationen. Dominans kan låta mastodontiskt men det är svårt att hitta ett bra ord för processen att vi måste vara den som leder hästen i mäniskans värld.

Det är bara att gå till oss själva på ett grundläggande plan så skilljer vi inte oss så mycket från hästarna. Varför vill vi följa vissa personer. I dom flesta fall är det för att dom är trovärdiga och vi har tillit för dom.

Tyvär så drar jag iväg när det gäller detta ämne för det finns så mycket i det som bestämmer vårat förhållande till hästen.

Lycka till.

#4 Hmm, har hört talas om approach and retreat förut, är inte det det man kan använda sig av om hästen är svårfångad i hagen också?

Men menar du då att jag ska närma mig faran tillsamman med hästen för att sedan backa undan och sedan närma mig igen?

#5 Jag kommer inte heller upp igen om jag sitter av, så det är det som kan vara lita frustrerande om man är flera kilometer hemifrån tex och hästen blir skraj eller inte vill. Har ingen sadel för tillfället så rider barbacka. Men jag hoppar väl hellre av och går hem än att börja bråka..

#6 Det är väl mitt mål med, att hon ska känna sig lika trygg med mig på ryggen som från marken. Men det kommer väl så småningom. Har ju inte haft henne så länge trots allt.

#7 Låter lite komplicerat med helt logiskt! Men stämmer det där ordspråket då?
Så kan ett misstag från människans sida förstöra hela förtroendet som hästen känner för människan. Då känns det lite som att man verkligen får tänka sig för så att det inte sker några misstag..

#8 precis! Det är samma sak som catching game som är en variant av approach and retreat. man använder det bara i olika situationer och för att uppnå olika resultat. ja, enklast är ju att du följer med hästen undan, och sen närmar er det igen.

När det sen kommer till barbackaridningen och avsittningen. Det finns alltid någt att klättra upp på för att udnerlätta uppsittningen. Jag har klättrat på betongsuggor, elskåp, paddockstaket, stenbumlingar, ett omkullfallet träd, ställt hästen i ett dike medan jag stått kvar på kanten och sen kunnat kravla mig upp.

Så det är egentligen bara din egen smidighet och fantasi som sätter stopp för hur du kommer upp på din häst. :D

#9 Okej, då hänger jag med då :)

Haha jo det är ju sant, får vara uppmärksam på vad det finns för saker att stå på. Och så får jag nog träna en del också. Hästapållen är en aningen större än vad jag är ^^

#10 jag är knappt 167 lång, hästen är minst 167 i manke, stor och bred och dessutom så är jag tjock ^^ Kan jag kan säkert du också ;) allt handlar om planering, placering och förmåga att lösa problem och se dem som utmaningar istället.

Jag kan intyga att ordspråket stämmer. Bara dom två sista fegisarna jag senast red bevisar detta. Så ja, ordspråket stämmer. Hästar söker ledarskap och följer en i deras ögon stark och rättvis ledare var som helst.

Tilliten för mig är en skala mellan 0 och 10, vi åker upp och ner på den beroende på vad vi gör med hästen. Att förstöra all tillit från 10 till 0 måste vara något väldigt extremt, kan inte komma på något sådant. Men tänkt dig att du går upp eller ner ett steg varje gång. Hästar förlåter väldigt mycket dumt som vi gör med dom.

"approach and retreat" använder man när det är risk att överexponera hästen för något så att den går i baklås (självbevarelsedinstinkten slår till) eller där det är stor risk att skada den eller en själv eller där du inte riktigt har kontroll på situationen runt omkring problemet, som tex hämta in från hagen.

Dra alltid nytta av dessa tillfällen att träna hästens tillit.

Att sitta upp, träning ger färdighet:

http://www.youtube.com/watch?v=_KZTXfuz3Bc

http://www.youtube.com/watch?v=aBSPQSkQgD4

Lycka till