Inte så som man bara säger, alla "älskar" väl sina hästar…men jag ÄLSKAR verkligen min häst!

Trots att jag kan bli riktigt arg i bland, känna mig helt misslycklad och okunnig i situationer då hon trilskas. Att hon utmanar mig gör mig nervös och allt möjligt. Många gånger undrar hur jag tänkte då jag skaffade henne. Ärligt. Klarar jag detta? Men så uppstår det.  Magin. Jag bestrider mitt ledarskap. Hon sänker sitt huvud och låter mig klia henne i pannan, fast hon är helt fri och flocken väntar där intill… och hon blåser varm luft i mitt hår och vi bara står där. Tillsammans. Man får gåshud. Förtroendet för varann just då. Sedan går man hem alldelles varm i hjärtat och helt bortkopplad från den övriga världen, i sin egen lilla hästbubbla. Sakta kommer livet tillbaka… jobb…man…barn… räkningar och den grå vardagen. På något underligt vis är hon värd alla dessa pengar, gråa hår och frustration. Och det häftigaste av allt är att HON lär mig att BLI BÄTTRE. Inte tvärt om! Jag älskar henne! Att skaffa häst är det bästa jag gjort.