Hej på er igen!

I lördags var jag på utställning med hingsten min (Mille), egentligen inte så mycket för utställningens skul utan för träning då det för en gångs skull låg nära (15 mil…). Sisst vi var på utställning i Juni så var han lite mycket på tårna men lyckades sköta sig genom hela uppvisningen - men då allt var "slut" började han hoppa och studsa i iver av stona.

Denna gången gick det mycket bättre, han skötte sig så gott som exemplariskt! Min hingst som alltid brukar vara "jobbigast" på visningen var tillsammans med en annan gammal gentleman de i särklass lugnaste… De två andra hinsgtarna skulle bitas, resa sig mm (sådant som jag kudne förvänta mig av min herre annars). När vi stod inne i ringen och väntade på att vi skulle få springa stod han på tre ben och kunde bli kliad/klappad på halsen. Jag fick höra av några efteråt att man måste ha dem på "helspän" hela tiden för att de ska komma fram i sin visning sedan. Jag var glad över att ha min fina kille stå som ett lamm!

Det började i.af med att vi åkte till grannen dagen innan för att ´duscha honom (skimmel och med höga vita strumpor kräver en dusch…). Han var minst sagt nyfiken på de andra hästarna, och fick även stå vägg i vägg med en 1-års vallack som han skulle åka med i transporten. Lustigt nog (med allt vi gjort för att hitta en vallack han kan gå med, som han bara trott varit ston) så verkade han itne als bry sig om pojken på "hingstvis" utan var mest allmänt nyfiken =)

Dagen D åkte vi, alla gick snällt på transporten och de stod som ljus på vägen dit (min kille är van att åka transport sedan länge, vallacken hade tränats tidigare i veckan och åkt och lastat som om han inte gjort annat). Väl där nere lastade vi ur dem så min hingst fick "lufta" sig, och vallacken skulle visas lite senare. Efter det ställde vi in dem i transporten igen och gick till ringarna för att kolla på de andra två som vi hade med som visades.

Jag hör hur min hingst gnäggar lite en gång, inget ovanligt då han brukar svara på allt och alla annars, men efter en liten stund hör vi i högtalarna då de ropar ut att hästarna i våran transport behöver sina ägare, men att de fått hjälp då en häst låg upp och ner i transporten…

NEJ tänkte jag, är det min kille som flamsat sig, rest sig i transporten och slagit runt på sin sida eller så? Många tankar han gå igenom huvudet, men en bit från parkeringen ser vi i.af min hinsgt och vallacken blir ledda utanför  - så man kunde pusta ut någorlunda! Men så kom jag på att min kille ju brukar vara rätt oregerlig med nya människor som inte hävdat sin plats…

Det visade sig att vallacken (ca 1.30 hög) hade gått antingen över eller under bommen, hur som helst låg han ihopvikt som ett frimärke i den främre delen av trasnporten. Han låg med huvudet MELLAN min hingsts framben när de kommit fram. Så de fick lasta ur min hingst först, för att sedan behöva hålla ner vallacken medan de fick bort alla bommar osv och kunde få ut honom. De sade att min hingst stått som ett ljus när de kom in i transporten och lugnade vallacken likt mamma och föl. Väl ute ur transporten var båda två snälla och lugna som ljus, även min hingst som bara stod i grimma och grimmskaft. Vallacken var för övrigt helt oskadd så när som ett liiitet skrapsår på ena bakbenet, annars gick han fint och var pigg om än lite skakad. Helt fantastiskt hur båda behöll lugnet och att allt gick så bra, och att de fick hjälp så snabbt! Eloge till de fantastiska människor som gjorde detta och som tyvärr försvann kvickt efter, så jag han varken få namn eller säga tack utom till en bekant som åkt med några andra.

Hur som helst trodde de att transporten var trasig (bommarna alltså, men de visade sig vaar hela sen) och i och med att vallacken hoppat över en gång så vågade vi inte lasta in dem igen förrän vi skulle åka. Detta innebar att jag fick ha min hingst ute ur transporten över 1 timme innan vi skulle in i ringen, normalt sett brukar jag ta ut högst 20 min innan efter som att efter längre tid brukar han bli otålig på att gå runt runt/stå stilla - så det är då han blir som bråkigast…

Men jaja, det var bara att beta gräs lite till och sedan gå bort till ringarna. Ställde mig med ett 2-års sto som också åkte med oss i den andra transporten så de betade tillsammans medan vi pratade om det som hänt. Var något litet kutter och snoppen åkte ut, men räckte med några smått bestämda nej så gick han sedan snällt och betade… Grön i hela ansiktet (då vi inte hade mer vatten efter som vallacken landat på vattenhinken) fick jag gå in i ringen sedan.

Han skrittade snällt på ring, något som inte fanns en tanke på förra gången vi visade. Traven fick han inte till (han har normalt sett "outstanding trot") då det var 1 dm långt gräs som var blött. Och oskodd som jag har han blev det lite halt för oss båda tyvärr. Han satte dessutom gräs i halsen så han hostade hela sista varvet i traven fast jag försökte tömma munnen innan vi gick in xD

Det slutade i.af med 41 poäng (av 50) vilket innebar guld! Dommaren var rätt "sparsam" på poängen, så det var ganska så högt räknat för dagen trots allt! Vet ej vilka som blev bäst i rasen, men vet att vårat sto vi hade med blev delad 3:a med 40 poäng, så det var nog rätt hårt mellan hingstarna. Han kom sisst i sin klass (4/4), men han har å andra sidan slagit samtliga tidigare så jag var inte särskillt bitter för det ;) Han fick fin kritik hur som hellst (98888), och är alltid bra med en jämn också.

När vi sedan skulle hem så ville han inte riktigt gå på transporten (han brukar göra så när han åker bort bland mycket andra hästar då han inte vill lämna dem ^^) och jag fick lite hjälp att lasta på, han gick bara halvvägs en gång och började backa ut lite lugnt sådär för att frysa fast alvvägs. Och en av de jag åkte med klatchade till lite med spöet, genast åkte öronen tillbaka och ett litet anfall kom… Han gillar som sagt inte när man "säger åt honom". Med en vanlig handklapp lite försiktigt och några små godispellets så gick han dock snällt på som inget… Han är verkligen en häst som visar vad han tänker - på gott och ont!

Väl hemma brukar jag normalt sett alltid sura liiiite när man liksom snubblat på målsnöret. Men denna gången gick jag som på moln och var överlycklig! Och var glad att det gått så bra som det gick för alla våra 4 ponnyer som vi hade med!

Jag tänkte bara på hur han var när mamma min visade honom förut, och ansåg att jag inte "kan min sak". Hon har fått både blåtira efter en huvudkrock med honom, och en stegrande häst flera gånger…

Det är verkligen dessa små glädjeämnen som får en att jobba vidare även när man går upp för mount everest…