Några av er har jag här haft lite mer kontakt med, andra mindre, men jag har funnits här på sajten sedan i sommras och sugit i mig kunnskap och fått hjälp och tipps.

Och nu får ni som vill ta er tid att läsa hela min historia om mig och min äslade häst… Kanske dela upp läsningen? ;)

Anledningen att jag fastnade för detta var att jag har en hingst som är väldigt bråkig i vissa situationer (men väldigt snäll i andra). Att han inte blivit av med kulorna är för att han har många andra ganska extraordinära egenskaper och har mycket att tillföra rasen (Welsh Mountain) i sverige. Givetvis inte bara i mina ögon, han har fått väldigt fina omdömmen av såvl andra duktiga uppfödare, svenska och engelska, och självklart på utställning. Han en av de få guldkornen så att säga, så jag har helt enkelt inte velat ge upp hoppet.

Till en början…

Vi köpte Mille som föl 2005 hos uppfödaren, och sedan dess har han varit hos oss.

Han var som liten väldigt bråkig, han var väldigt bitig och hade ingen som helst respekt. Som 2.5 åring hade mamma fått nog (hon var dem som hanterade honom efter som hon inte ansåg mig ha kunskapen/"makten" att hantera honom). Han motionerades också dagligen i paddocken genom att bli "jagad" (vi kallar det så när vi typ "löslongerar") men det gav honom ju givevtis bara ännu bättre kondis och det krävdes bara mer. Men en dag högg han henne i armen… hårt (hon har fortfarande märke) men det var också provocerat från hennes sida.

När jag bevisade motsatsen…

Då tog det hus i h*lv*te och han fick stå i Paddocken (den är även rasthage) över natten men stränga ord om att han inte fick röras utan skulle avlivas snarast på plats. Självklart kudne jag inte låta det hända min häst, och jag visste ju att han inte var sådär elak egentigen. Jag visste han är väldigt lättlärd och pigg på att göra saker så jag slängde på sadel och träns (träns var han van vid och styra med tömmar) och klängde lite i boxen, samma i paddocken och rida några varv, och sedan ut på skogsstigen. Glad var min ponny och glad var givetvis också jag. Jag ställde mig framför huset och ringde mamma och bad henne titta ut - min häst är inte alls galen och onaterbar sa jag… Och sedan dess har ingen annan än jag skött och hanterat den hästen i princip.

Fel från början…

Mille är fostrad med att spö = bestraffning och allt handlar om aggression om han gör fel. Någon som givetvis tyvärr också speglar honom idag, och som jag tror har påverkat honom mycket med synen på oss mäniskor.

Tyvärr så visste jag inte bättre, jag är ju uppfödd med en mamma som haft hästar hela sitt liv - klar hon visste hur hästar skulle hanteras?! Bitts de, reser de sig eller gör något annat - rappa på med spöt eller sparka/klappa till dem. Respekt måste de ju få på något vis?!? Och på detta viset höll jag på.

Life must go on…

Inridningen fortsatte jag dock när han var 3 (sommaren), han var vädligt välutvecklad som 3-åring så jag satte mig upp några få ggr/veckan och började tömköra lite. Han är väldigt snäll att rida och greja med på gången/i boxen och tollererar nästan allt. Aldrig försökt göra några dumheten, och lugn är han att rida med. Har under hela tiden haft små ryttare som ridit honom hur bra som helst i paddocken, favoritparet är Lowa 6 år, som klarar av att rida honom både i skritt, trav och galopp, ta lite bommar och rida mellan koner. De enda gångerna han protesterar (genom att "växa fast i marken") är om han tycker de sparkar lite hårt, lätt hänt när de blir tillsagda att göra så på ridskolan.

Stupet…

Förra våren började det dock bli värre. Jag hade lyckats få honom att sluta bitas när man bara gick, men han skulle alltid ta chansen att smånypas så fort han fick. Men nu började han istället resa sig. Först då var det vara resa sig rakt upp och ner, inte riktat eller så. Men mot sensommaren/hösten började det faktum att han reste sig mot mig, och började göra utfall (och högg) om han kom bakom mig.

En början på något nytt…

Då hittade jag hit, och jag köpte också boken "Dansa med hästar" som jag sträckläste en dag! Jag började få en liten hint om detta med NH (mer än det i vilda vesternfilmer ungefär), jag tog också hit en NH tränare som dock inte gjorde mycket nytta. Lektionen slutade med att både hon och jag blev totalt mernejade varsin gång, och jag med fläskläpp.

Jag följde dock hennes råd, som jag i efterhand ser är ganska så påträngande och försöker visa "jag är bäst". Det var väll ungefär seven games men med fel inställning typ (inte be att flyttav utan säga åt)… Hade säkert fungerat på stona här hemma men inte på min kille. Kanske var det tur att följande hände så jag fick mig en tankeställare.

När jag nästan gav upp…

I senvintras gick dock allt utför känndes det som. Jag höll på med att försöka få honom att följa mig, flytta och greja med honom, men ju mer jag blev arg (för att han blev sur) - ju argare blev han och det slutade två gånger med att jag för första gången i mitt liv varit rädd för en häst… Jag försökte jaga ut honom i hagen med longerlinan som jag försökte styra honom med, men inte ens på 5 meters håll kände jag mig säker för hans utfall, och han blev sur så fort jag ens smackade. Jag som hjälpt att rida till/suttit upp på "galna" hästar och få dem att lugna ner sig utan minsta vink till rädsla. Tidigare har jag bara sagt "jaha" när jag haft en häst rest sig när jag gått med dem.

Jag var gråtfärdig, och jag började nästan tro att det kanske helt enkelt inte skulle fungera och det kändes nästan som att man bara vile ringa grannen (som är slaktare) och ge upp.

Gör om gör rätt…

Jag upptäckte av en ren slump varför han nu brukade resa sig när jag gick in med honom. I svängen till vänster vid stallet försökte han gina - och jag putta på bogen, vilket han inte gillade (och fortfarande har lite svårt med). Men det var helt enkelt när jag omedvetet bad honom hålla sig ifrån mig som han protesterade.

Ni som kommer ihåg detta vet att jag gjorde en liten tråd om det här, jag försökte helt enkelt hålla mig på avstång och hålla honom en två meter bort så att jag aldrig behövde trycka, och om han ändå kände sig "trängd" så hade han utrymme att få resa sig.

Jag började nu göra det man fått inprentat här hela tiden, att göra allt med vänlighet och inte bli arg. Lättare sagt än gjort när både han och jag har behövt gå ifrån att vara arg och piska till, till att inte bry sig och styra med spöet.

Jag började med att longera honom lite då och då, det kunde han i.af sedan förr, men jag fick ha piskan mellan honom och mig så han inte gick in mot mig för mycket och ev gjorde något dumt. Så småning om gick det helt ok, även om jag ändå fick ha piskan till att hålla ut honom och små utfallstendener kunde ses. Jag gjorde då bara så att jag helt enkelt stannade upp väntade en liten stund, och satte sedan igång igen. Mitt tålamod höll på att ta slut många gånger då han bara drog rakt iväg för att rulla sig i en snödriva (han älskar det och får rulla sig direkt när han kommer ut, men han gjorde det som ursäkt och sket i mig helt). Och när jag försökte driva på honom så reste han sig och vände sig bara rakt emot mig med öronen bakåt och vägrade låta mig komma runt för att kunna driva. Men ja, det gick framåt i.af, misstagen blev mindre. Jag började också nu helt inrikta mig på att spöet aldrig skulle vara bestraffning.

Fortsättningen…

För någon månad sedan när snön började försvinna och pojkvännen gick upp 5 på morgonen för att jobba (och jag ändå inte kunde somna om) så tänkte jag att jag går ut och börjar greja lite med Mille.

Jag började med att longera honom lite i paddocken (han går där på natten såhär års, det är en "för stor" paddock så den går bra) och flyttade honom lite, bakdelen går väldigt bra, framdelen sitter betydligt hårdare. Jag tränade opckså lite på att backa, vilket jag gjorde mycket förr på hösten, då mest som bestraffning dock. men Han fattade när jag wigglade med repet en hel del.

Och tills nu…

Nu har jag försökt hålla på med honom lite extra när jag tar in/ut honom och jag har kommit otroligt långt! Lite kunde han som sagt innan, men väldigt dåligt och med stora rörelser/visande med kroppen. Var nog mest att han inte ville när jag inte gjorde mig tillräckligt läskig.

Men nu har vi kommit så långt att han faktiskt så gott som alltid går snällt in och ut, någon enstaka gång kan han dra ut mot sidan och vända upp mot en, lite för att testa mig. Men tar jag det bara lugnt så trötnar han snart, och vi går lugnt in. Dessa snedsteg kommer kanske 1-2 ggr/månaden nu, han kan vara lite bråkig och bita i grimmskaftet samt försöka gå om en och inte acceptera min bubbla om de andra hästarna springer omkring precis, men annars så helt bra.

Jag har nu också börjat ge lite godis de senaste två vecorna, aldrig vågat innan (eftersom han är bitig), men han fungerar faktiskt bra med det nu och verkar ha lite mer motovation till att göra saker då. Men han letar inte godis eller fokuserar bara på det, så det kommr jag helt klart fortsätta med! Tidigare harjag försökt med det också, men då gick han hellre iväg än att äta godis.

Och ännu bättre…

Numera har jag dessutom utvecklat longeringen, och jag som aldrig fattat hur löslongering ska gå till, (hur styr jag hästen in och ut utan lina?!?) har gjort det helt perfekt - så sent som i morse! Han klarar nu att bli helt löslongerat på ca 7 meters volt i alla gångarter, och göra nästintill tvärnit när jag ber honom! Det enda vi tränar lite på nu är att han inte ska vända in när han gör halt (han gör det sällan, men då får jag visa honom lite).

Jag har alltid ett eller två spön (eller repet) som pekpinnar, han är numera inte rädd för dem, han har dock lite respekt för dem men det uppfattar jag nog ändå som bra då jag kan sätta dem emellan mig och honom om han vill bli för på. Behöver dock inte röra eller viffta. Jag upplever dessutom att spöet eller mina "carrotsticks" är väldigt bra att ha, jag är själv inte överdrivet kroppsmedveten om vad jag gör, så det är nog lättare för honom att läsa dem och mig än enbart mig.

Jag håller näsan bara på med honom löst nu, med undantag för när han mortionslongeras och vi tränar på att flytta framdelen (så jag kan hålla emot huvudet), så himla kul! Att skicka iväg och få honom att komma går som en dans (han har dock aldrig varit svår att fånga eller likande dock).

I morse…

I morse gjorde jag för första gången något jag inte vågat mig på sedan "NH-tränaren" var här - att försöka få honom att följa efter mig när jag går rakt fram, och svänga både höger och vänster. Vänster har ju allttid gått bra när han ska gå efter mig, men när jag går höger och han ska flytta sig för mig - där tog det tvärstopp förr då han alltid ska gå före och inte gillar när man "sqeezar" honom. Men idag så gick det faktiskt bra! Han ska dock alltid gå före som vanligt, det jobbar jag på… Men när jag nu gick åt höger - så gjorde han skänkelvikning ditåt! Fick nudda honom lite, men absolut inte trycka. Jag flyttade på mig och han flyttade efter.

Och i övrigt…

Numera kan han också backa ordentligt, något han hade vädligt svårt för förut (han reste sig när man bad honom). Numera åker förvisso öronen lite bakåt, och han visar lite irritation. Men han kan backa både ett och 5-6 steg om jag ber honom. Jag har gått över från att wiggla (inte undra på att det inte gick i vanlig grimma, min egengjorda repgrimma gjorde allt 10 ggr bätre!), till att numera bara behöva vicka på fingret. Mormor fick till och med testa detta "trick" och han backade direkt. ;)

Har också lärt honom att backa när man drar i svansen *praktiskt, bra tipps!*. Och i morse började jag för första gången öva på ett trick - buga. Tyckte det kunde vara roligt om han kunde det när vi ställer ut honom och han ska få sin rosett t.ex! Istället för att träna sig på att resa sig, som han redan kan så bra ;) Märkte att jag kune få honom att resa sig genom att "resa" mig själv med spöna. Men jag ska nog inte lägga in det på komando, det råkade bli så bara… Resa sig har han gjort nog av.

Som sagt, halt fungerar väldigt bra. Även om han inte kan "stå", så är jag otroligt nöjd med att kunna göra halt från galopp bara sådär… Fungerarganska så bra även när man går med honom, även om han råkar gå om mig ibalnd, men han stannar i.af -det är huvudsaken!

Han är åtminstone ganska så trygg med mig, och även om jag fick honom trafiksäker sedan förr (timmerlastbilar i 70 på liten väg inga problem), så är att rulla runt i presseningar, och att rida rakt ner i vattenpölar (som han för övrigt börjar plaska och hoppa rakt upp och ner i när man väl får ner honom) himla bra saker! Det gör ju att man har mycket gratis.

Så nu…

…hoppas jag bara på att jag ska kunna få en lika snäll häst att gå med, som han är att rida, borsta, verka och lasta - där han är som filbunken själv och aldrig bråkar (har ännu inte lyckast lista ut varfr det vara är när man leder honom som han är bråkig, jag tränade med honom inne när han var som värst och då gick det bra)! Jag tror att det kommer göra mycket när han väl får tillbaka förtroendet för mig, och börjar se mig som en kompis. Och förhoppningsvis blir han även då så snäll att även de andra här hemma kan och vågar hantera honom.

Jag har nu förstått vad ordet tålamot och vänlighet betyder när det kommer till hästhantering.

Bilder är det tyvärr dåligt med, har inte varit särksillt manad att fota när det bara gått dåligt, och att själv bli fotad är omöjligt då jag är den enda som ens vet vad som är fram och bak på en kamera… Men jag hoppas det inte gör så mycket, jag tror ni ser "bortom bilder" :)

Men jag ska helt klart försöka filma honom någon dag när vi kör lite arbeta i paddocken så kan jag få lite konstruktiv kritik!

Och ni som inte bara scrolade längst ner, utan läste hela texten - wow, ni måste varkligen vara duktiga som orkade läsa hela mitt inlägg alla sjuttioelvatusen ord ;D