Ja den texten var ju lite att tänka på. Delvis håller man med, delvis skär det i hjärtat att det faktiskt ser ut så här på många platser.
Och samtidigt kan jag inte känna igen mig själv alls.
Visst var det en massa tid i stallet och hårt slit. Redan som 10 åring hade jag fullt ansvar för 3 fullstora hästar och all deras skötsel. Som 14 åring blev jag själv ansvarig helhelger för hela ridskolan med alla sysslor för både häst och anläggning (20-25 hästar).
Men den makt kampen, jag har aldrig varit den som någon såg upp till på ridskolan eller i stall överhuvudtaget och blir blir ofta bemött som nybörjare var jag än kommer. De gånger någon väl frågar/ser upp till en blir jag väldigt ställd och rätt obekväm för att jag inte är van i den rollen.
Det är nog den nyttigaste träningen jag får av de få lektioner jag håller. Jag tycker ju inte att jag har något att komma med, har väldigt svårt för förväntningar.
Trotts så många år och hela uppväxten i stall är man ju raka motsattsen. I och för sig mötte man ju många hårda/otrevliga tjejer i stallet som yngre men jag var ju den som backade och vart obekväm i stället för att sätta imot (är väl fortfarande).

Ja jag tycker också det målar upp en rätt skrämmande värld. Precis som lumpen. Ridskolor är ju rätt militäriska och den miljön kan ju både bygga självförtroendet och knäcka det eller ännu värre, fostra översittare som ser ner på folk (eller hästar för den delen).

Jag började på ridskola först när jag var 13 år så jag gick på samma lektioner som de snälla nybörjartanterna och var inte särskilt intresserad av att vara i stallet när jag inte hade lektion. Men nog märkte man av hierarkin och stämningen på de som var där jämt ändå…

Känns tryggt att man kunde iaktta det på håll bara.

#3 jag började strax innan jag fyllde 5 år. På den lilla ridskolan där jag började hängde inte så mkt folk. Det var privat och få hästar så hon som ägde stället sköte det mesta själv.
Vissa gillade henne inte med jag var en av de som gjorde det. Hon kunde vara hård men hon var ju bara hård när hon såg potensial. Ute i stallet var hon otroligt trevlig och trygg att ha omkring sig.
När vi flyttades till den större ridskolan var det värre. Där fanns det en del av det. Då var det ändå den mindre av de tre stora. De andra två ridskolorna (speciellt en av dem) ville man hällst smälta till en blöt fläck på golvet bara man skulle sätta en fot där.

Till stor del så var det så där på ridskolan jag red på.

Började som 13-åring att följa med två kompisar som red på ridskolan. De var båda skötare på varsin ridskoleponny. Jag började rida där i samband med det och blev också skötare på en ponny där ganska snabbt. Vi var väl på ridskolan i princip varje dag och borstade och mockade in i det oändliga. Så fort ponnyn bajsat kastade man sig dit för att ta undan det, hann nog knappy ens träffa marken innan det låg i kärran..

Men ju mer man var i stallet desto mer började man se den sociala strukturen. Ett "innegäng" som var det häftiga tjejerna, var också "duktiga" (då tyckte jag det, numera förkastar jag den sortens ridning) och hade ridlärarnas förtroende. De tog hand om koncalecenterna, red igång dom, red ut på helgerna, tog in och ut hästar från hagen och sånt. Det var väl till största del de som utgorde ungdomssektionen också. De var helt enkelt lite häftigare än oss andra.

Tyvärr så var det väl även dom tjejerna som rökte och drack lite för mycket på helgerna också.

Vi som inte var så häftiga ville gärna bli häftiga, eftersom då fick man ju göra roligare saker i stallet. Så det blev så att vi såg ned på de som var ännu nyare än oss, eftersom de häftiga såg ned på oss. Och tillslut blev även vi nästan en del av det häftiga gänget.

I slutändan gjorde allt detta (även andra icke-stallrelaterade orsaker också iofs) att jag ledsnade helt på allt som hade med hästar att göra. Slutade tvärt att både rida och vara i stallet i nian, efter bara drygt 2,5 års ridande.

Även attityden till hästarna var relativt hård. Man skulle slå hästen om den inte gjorde som man sa, man skulle ha sporrar och spö när man red ifall man var över en viss nivå i ridningen, man skulle sitta och småsåga i hästmunnen därför att det hade man ju sett de "duktiga" göra.
Ridlärarna hade dock ändå en rätt så bra syn på hästar, men ja, det räckte väl inte.

Men jag har definitivt lärt mig väldigt mycket av de åren jag spenderade på ridskolan, Bara saker som att lära sig mocka, en massa om foder och hur man lägger upp foderstater, lärde sig att rykta i och med att man gjorde det minst en timma om dagen, lärde sig sätta ihop träns och en massa andra småsaker som man i nuläget tar för givet att alla kan.
Såna saker tror jag tar mycket längre tid att lära sig utan att gå på ridskola, om man inte är uppväxt med häst förståss.

Hierarkin är totalt förkastligt dock, har noll förståelse för att inte personalen på ridskolan griper in och styr upp allt. Genom att ta tag i allt sånt så tror jag att man kan få fler ridskoleelever att tillbringa mer tid i stallet utöver ridningen. Att nya personer måste känna sig välkomna.

Men efter gymnasiet tog jag upp ridningen igen, av en slump blev jag tillfrågad om jag ville bli medryttare. Har iofs bara haft och ridit hästar i två stall sedan dess, men aldrig märkt av liknande sociala strukturer nån annan stans.
Mitt förra stall var litet, det gör ju att det inte kan bli sådär. Men bara underbara människor där som jag tycker jättemycket om. Nuvarande stall ät större, 15 hästar tror jag. Medelåldern på folket där är låg, hälften där är gymnasieungdomar eller yngre. Det gör nog lättare att det blir en hierarki, men det är bra stämning. Endel konflikter och mycket skitsnack, men sånt blir det när folk måste samsas på ett ställe utan att valt stallkompisarna själv.

Det jag egentligen ville komma till.. Låndgragen idag. :)

Det är att denna typ av hierarki finns lite här och var. Jag har tränat kampsport i många år tidigare, och på min klubb var det lite samma typ av hierarki. Men det tränade mest killar där, även om vi var ett par tjejer. Skillnaden mellan där och på ridskolan var att hierarkin i den kamparten var standard. En traditionell kung fu-stil med väldigt många hundra år bakom sig, och när den kom till västvärlden så hängde den kinesiska strukturen med.
Så jag drar ofta paralleller till den traditionella österländska ordningen.

#4 hur menar du att den österländska ordningen ser ut?

Tyckte för övrigt att "Felicia Lundgren" hade de 2 mest vettiga kommentarerna till den texten (långt ner). Sök gärna fram dom.