Jag tränar för närvarande en 10årig travare som är minst sagt utmanande… Ägarna vill ha ut honom på banan för ryttare, men jag vet faktiskt inte om det känns lämpligt längre. Jag vet att han har ett fantastiskt steg och kan prestera, men frågan är om han verkligen tycker att det är kul, eller om allt bara är kopplat till för mycket stress… pensionsåldern är ju ändå nära.

Jag fick rådet då jag började med honom att aldrig ge mig ut på träningsbanorna, då många fått sig en resa när ute. Så vi har tränat i skogen.

Hans beteende gör mig gång på gång förvirrad. I början kommunicerade vi mycket bra från rygg, trots att han var  het som kokt potatis, extremt överarbetande och stark som de flesta travare som varit i tuff träning är. Men det var bara att arbeta med förhållningar, ta och släppa, ta och släppa. Och till slut fick jag in en jämn balans och han höll alltid gångarten jag bad honom om.

Sedan började vi trappa upp konditionen lite, eftersom målet trots allt var träningskondition. Där började problemen. De gånger det gick dåligt, lyssnade han inte alls på vårt tidigare gemensamma språk. Då jag försökte fånga upp honom reste han sig och motsatte sig alla hjälper, gnisslade på bettet, satte upp eller ned huvudet och pressade sig framåt. Bara rösten höll honom på jorden, att ständigt prata lugnande med honom för att han inte skulle bära iväg i sken. Så jag har inte ridit i snabbare tempon, då jag känner att det finns en hastighetsgräns som inte bör överskridas. Då förlorar jag kontakten med honom helt och hållet…

Från marken gör han ALLT vad jag ber honom om. Han går med mulen i svanken på mig när vi promenerar. Han ger efter för minsta signal om ryggning och sidledsförflyttning, han följer mig utan att ta någon notis om vad som händer omkring honom. Han vill helt enkelt alltid göra rätt… avslappnad och fin och kommer gärna fram och bara ställer sig med mulen under min arm och myser.

… men så det kommer till uppsittning…

För ett tag gick det bra. Han var alltid stressad, men efter att ha cirklat ett tag, spänt sig och stretat emot, så var det som om han förklarade att; Nu är det okej. Och han stod blick still, dock överspänd, tills jag satt upp. Eftersom han knappt tidigare släppt upp utan att fler har hjälpts åt, så får det ses som ett framsteg.

Där bad jag honom alltid att vänta ett tag tills jag gav honom signalen att gå.

Då drog han upp ryggen, en gång sköt han iväg, men så slutligen sänkte han sig och gick avslappnat. Allt jag kunde göra var att släppa på tyglarna. Sedvanligt travarmanéer att luta sig emot checken och springa…

Många gånger gick han iväg fullständigt problemfritt, efter att ha fått så och slappna av en stund.

Så när jag skulle sitta upp för ett tag sedan, så gick det helt åt pipsvängen. Min tå kom åt honom, inte hårt, men den gav ett lättare tryck i armhålan. När jag väl svängde över benet, så sköt han mig rakt upp i luften flera gånger tills jag var av och hade mottagit en vansinnesspark rakt i bröstkorgen. Som tur var, så var vi i en paddock och allt jag behövde göra var att ropa åt honom att stanna, vilket han gjorde.

Jag satt upp igen trots bådas spänning, och då gick det okej. Efter denna gång fick jag börja med någon som höll och slängde upp mig. Så fort jag la tryck i stigbygeln, var det den gamla snurrvisan igen. Jättetråkigt, med tanke på att det ändå kändes som om vi var på väg framåt…

Men nu tänker jag ändå att det här har blivit ett tvångsbeteende som alltid funnits, och att vi som ryttare har tvingat honom in i något obehagligt med varje uppsittning och jag tänker att jag måste hitta ett sätt att bryta det innan jag fortsätter.

Jag har misstänkt sadeltryck, han rids i en montésadel (dock välstoppad sådan med gelpad som inte lägger tryck på ryggen), men eftersom han inte reagerar över huvudtaget när jag sätter på sadeln och sedan under själva ridningen aldrig heller svarar negativt på den, så vet jag inte… Jag ska byta, men det verkar vara en hel process i sig.

Det måste vara något kopplat till själva uppsittningen… just att den lilla tån fick honom att fullständigt tappa fattningen.

Överambitionen i ridningen skulle vi nog kunna träna bort med mycket regelbundna skrittpass och jogging från rygg (är ju en energisk liten krabat som skulle behöva hitta avkoppling för att få väck energierna, gärna på ridbana eftersom det visat sig att han kan gå HUR FINT SOM HELST i dressyr) varvat med markarbete, men då är ju förutsättningen att han släpper upp mig.

Många gånger när han arbetar avslappat, så märker jag att detta är en kille som, trots allt, tycker om att arbeta och vill göra det. Och det är klart att jag känner att jag skulle vilja släppa på honom och låta honom gå. Men bara nära vi har en kommunikation…

Långt inlägg detta. Men jag vill så gärna hitta nyckeln till denna fina grabb, vi kommer i allt annat så bra överrens…

Alla tips är välkomna! Det är så frustrerande hur långt vi har kommit, men hur fel det stundom kan bli…

… men risken är att han, eller jag, skadar oss allvarligt just nu. Ramlat av har jag gjort många gånger, men det här var så våldsamt att jag var mycket nära att inte sitta upp igen. Men eftersom han stannade när jag ropade in honom, är jag övertygad om att han inte menade det.

Jag vill inte fortsätta att utsätta honom för obehag. Det är ju inte förtroende och han är värd mer än så!