#0 Nu håller jag inte på med hästar utan hundar m.m., men mitt råd är lyssna på din magkänsla. 

Om du är på en kurs (eller i någon annan situation) där en metod används som du inte är bekväm med så gör inte det. Svårare än så behöver det egentligen inte vara. 

Det är bara du som kan bestämma vilken slags relation du vill ha med ditt djur, ingen annan. 

Att slå någon (oavsett art) är inte att lära den något, det är inte en effektiv metod att göra illa…det enda det leder till är en varelse (djur eller människa) som gör allt för att undvika att bli slagen igen. Den kan bli låst i sin oro inför när nästa slag kommer…och det ser ut som den lärt sig, men är det verkligen inlärd hjälplöshet man vill att djuret ska uppleva? 

Det man får fråga sig själv är: Vill jag ha ett djur som är livrädd för att göra minsta fel, för då kanske den blir slagen eller vill jag ha ett djur som vågar testa sig fram och som belönas när det blir rätt? 

Vi har slutat med barnaga i Sverige för att det inte är en ok metod…varför är det ok att slå en häst eller rycka i nacken/halsen (vilket lätt leder till nack- och ryggproblem för övrigt) på en hund? 

Jag skulle t.ex. aldrig rycka i kopplet på mina hundar, jag vill inte att de ska förknippa mig med obehag/smärta/rädsla/oro så då använder jag mig av snälla, mjuka metoder; metoder där jag belönar rätt beteende, istället för att straffa när det blir fel. 

Vissa djur går det inte ens att straffa på det sättet (våldsamt/hotande) och de lär sig ändå utan problem. Jag har t.ex. papegojor (men det gäller även ex. delfiner, valar och typ. isbjörnar på zoo) vilka naturligtvis har förmåga att lära sig mycket saker, de är intelligenta djur…men som inte går att "hota" till lydnad. 

Man lär de vad de behöver lära sig genom att belöna när det blir rätt och ignorera när det blir fel. Det straff som kan delas ut är endast i form av utebliven belöning eller att inte längre få fortsätta träningspasset… annars gäller hela tiden belöning för önskvärt beteende. Denna metod är betydligt mer effektiv (och trevlig) än att slå ett djur till lydnad och det leder inte till ett djur som är rädd för dig. 

Mvh/Chinesecrestedlover

#0 Jag tänker spontant att det enda jag skulle lära mig om tränaren fick mig att hoppa till skulle vara att jag inte vill uppleva samma sak igen. Det kan leda till superfokus men inte för att jag vill och tycker att det är roligt utan för att jag är rädd för konsekvensen. Jag använder alltid en eskaleringstrappa. Exempel backning: Rikta energin, lätt tryck i grimskaftet, smacka, lätt rytmisk beröring på bringan som sedan ökat i intensitet tills hästen flyttar vikten bakåt. Sluta med allt. Vänta tills hästen är tillbaka i det parasympatiska nervsystemet. Göra om. Dvs. jag bygger på tills minsta rörelse åt rätt håll inträffar och tar sedan bort allt tryck. Inga överraskande händelser. Hästen svarar tidigare och tidigare med mer och mer. Innan jag ens ber om något överhuvudtaget gör jag nuförtiden relationsbyggande övningar som gör att hästen är mycket mer avslappnad med mig vilket ger mycket bättre inlärningsförmåga och just vilja som vi eftersträvar. :)

Nu ska man komma ihåg att en häst kan hoppa till för en fjäderlätt beröring, om den kommer överraskande. Är du säker på att hästen fick ett smärtsamt rapp och blev rädd? Eller fick den en skarp/plötslig beröring som väckte den ur andra tankar och gjorde den uppmärksam? Skillnaden är väldigt stor. 

Kan du prata med tränaren om vad syftet är? Om det är att åstadkomma smärta/obehag, så nä, då är det fel väg att gå.

#3 Det är klart att jag inte kan veta hur pass smärtsamt rappet var, men det var ett hårt rapp som jag reagerade över.  Jag skulle inte säga att min häst blev rädd för det så det lutar nog mer åt att det var något som väckte henne ur sina tankar. 

Jag förstår vad du menar med att det inte behöver vara negativt, och jag vet att hästar själva har både bett och sparkar som delar i sin kommunikation.  Men det känns inte rätt om hon enbart backar för att ett slag annars kan komma. Hon fick nämligen ett rapp på bringan varje gång hon inte backade för de andra faserna.

Tyvärr har jag inte möjlighet att prata med tränaren om syftet:/

Men tack för ditt svar!

#1 Du tänker i samma spår som jag, tack för ditt långa och intressanta svar!

#2 Tack för svar, jag ska allt ta och läsa på lite om det parasympatiska nervsystemet!😃

Min häst är nästan som en liten hund, otroligt mån om att få visa vad hon kan för att jag ska bli stolt haha. Jag har i ett halvår bara jobbat med relationsstärkning så vi har redan ändå byggt upp ett starkt band. Känner att jag inte vill sabba detta med att använda mig av en felaktig metod.

#4: Om tränaren "behövde" ge ett rapp varje gång vid flera olika tillfällen, så tycks ju hästen inte alls ha lärt sig syftet = ingen bra metod.  I alla fall fel metod för den hästen och den människan vid det tillfället.

Det kanske hade varit bättre att börja om och förklara grunderna för backning (som #1 beskriver). Om hästen inte är lärd att backa och trygg med det så hjälper det ju inte att bli brysk i hjälpgivningen.

#7 Ja eller hur. Backning för tryck förstår hon bra men denna gång var syftet att hon skulle backa utan tryck där sista steget i faserna var en snärt med spöet. På ett sätt var det väl effektivt eftersom hon tillslut började backa på de tidigare faserna. Men det är inte över effektiviteten som jag funderar utan mer för vad som blir den mest schyssta kommunikationen.

#8 Aha, så det fanns faser mellan riktat fokus och piskrappet? Hur såg dem ut?