Vad roligt! Du får meddela vad du ser och vad du reagerar på! (Tyvärr är det väl många evenemang som tyvärr saknar en hel del NH och bra kommunikation).

Själv har jag spenderat morgonen med att studera kaninbeteende. Passar min kompis kanin (några månader gammal) och studera hur han och hur min blinda kanin reagera på varandra (de lyckades skrämma varandra rätt bra :P).

Rapport emotses 🙂

Oj oj…

Jag är fortfarande överväldigad av alla intryck. Nu är jag ju ”skogsmulle” och det behövs inte många intryck för att överväldiga mig ;) Det här var då KABOOM för hjärnan!

Mässan:

Alla ”måste-du-ha” prylar i regnbågens alla färger (och glitter), varje monter hade just det du (och möjligtvis din häst) behöver. Om du nu är dressyr- eller hoppmänniska. Eller vill köpa transport, eller massagekudde. Ett enormt utbud av ett begränsat utbud, så att säga. En enda monter hade en typ av arbetsrep i olika längder och färger, apropå inte så mycket NH. :D

Stallbacken (utställning av olika hästraser med mässpaddock):

Lukten av bränd mat, människor som trängde sig i gångarna för att titta på och klappa hästar. Och några mycket fina men mycket trötta hästar. Några hade fullkomligt stämplat ut och ignorerade att folk hängde över dörren till deras boxar och ropade på dem. Andra tittade fortfarande nyfiken fram. Folk med stark parfymlukt som klappade hästars känsliga nosar. Några barn som bankade sina ponnys i revbenen samtidigt som de hängde i tyglarna och föräldrar som berömde dem för hur duktiga de var. Några vuxna ryttare som var lite mer subtila och använde sporrar och skarpa bett istället.

Arenan:

En enormt hög ljudnivå från högtalarna. Var kommentatorn tyst dånade musiken. Då menar jag inte att det ska vara knäpptyst så att varje litet prassel blir en happening. Men detta var nästan konsertstyrka. Höga hästhuvuden, mycket vit runt ögonen, mycket drag i tyglarna för att hindra hästen från att svischa förbi hindren.

Close up på ryttarna, hyllning av ryttarna, applåd till ryttarna – tills kommentatorn kom ihåg att be om ”en liten applåd till hästarna som också har kämpat bra”.

Mycket fokus på människan, inte hästen. Många hästmänniskor, lite eftertanke.

Såg jag något som jag tyckte var bra?

Utställningsboxarna var rymliga så att hästen kunde dra sig undan dörren och utsträckta armar.

Jag såg ingen ge sig på sin häst i frustration.

Min kompis som ställer ut med sin förening (och som är huvudanledning till varför jag och sambon gick dit) och hennes kompis red i repgrimma på långa tyglar och hästarna var lugna och stabila trots att de såklart var påverkade av bruset de med. Här är jag ju partisk. Jag såg inte alla så det kan finnas fler!

Och apropå studera kaninbeteende så såg jag en kanin i koppel (med slack in linan! :) ) som verkade vara mycket trygg i sig själv och som nyfiken sträckte fram nosen mot de som passerade förbi.

Vi gick innan höjdpunkten, indoor-fälttävlan, hade kommit igång… Kalla mig för trädkramare, det är helt ok. Jag gillar träd! 🙂

Jag vill gärna tro att detta är "showläge", toppen på ett isberg och gemenskap och samarbete som utgör basen och underlaget för denna topprestation.

Men visst ger det en annan bild av hästlivet än de flesta hästmänniskor (och hästar) jag känner lever i. Men vad vet jag, de flesta hästmänniskor kanske egentligen vill slippa skogslufsandet och markarbetet och bara rida på topp hela tiden? Men jag är rätt säker på att det inte är vad hästarna föredrar.

Om jag haft egen häst skulle jag nog själv blivit en Skogsmulle ;) Nu har jag ju ingen möjlighet för egen häst (förhoppningen är till framtiden) så på gott och ont så är det ju ridskola som gäller för mig (även om jag önskar det fanns fler "alternativa" ridskolor där man fick lära sig mer NH relaterade saker och få göra mer övningar från marken). Själv har jag aldrig varit intresserad av tävlandebiten när det kommer till ridsport (brukar säga att enda tävling jag skulle kunna tänka mig är distansritt eftersom man då få lulla runt i skogen en hel dag :P) men många verkar vara det och iaf på våran ridskola så uppmuntras man till att tävla och prova på tävlingar (som om det är hela målet med ridningen).

Själv var det många år sen jag var på horseshow, mest för jag inte pallar med alla människor och ljud och rörelse som är där (kan ju tänka mig hur trötta många av hästarna är efter helgen är över och de äntligen får komma hem).

För att förtydliga mina slutsatser: Jag vill inte säga att man bara ska lufsa i skogen (det är bara något jag personligen föredrar) eller att man inte ska ha tävlingar eller shower. Min poäng är att man ska förbereda sin häst så att den klarar av de påfrestningar som den utsätts för, helt oberoende vilka påfrestningar man utsätter sin häst för. Dvs. förberedelserna behöver matcha påfrestningarna. Att man arrangerar hästevenemang på ett så hästvänligt sätt som möjligt, t.ex. lagom ljudnivå och ingen klappning (man kan inte förbjuda folk att ha parfym och omöjligt kontrollera om just dessa personer klappar hästar). Ingen matavdelning där hästarna är (gissar bara att baktanken här var att hålla folk kvar vid mässpaddocken).

Beröring av främmande personer, höga ljud och starka lukter är starka påfrestningar för hästar som är mycket känsligare än vad vi är. Att man sätter fokus på hästen och dess prestationer när man kallar evenemanget Horse Show. Annars kan man lika gärna kalla det Rider Show. Att man inkluderar hur man kan preppa sin häst för sådana tillställningar och vikten av detta, inte bara framhäva dem som redan är i topp (oavsett om de har förberett sina hästar eller inte).

Hoppning är en sak jag personligen inte gillar när det kommer till höga hinder. Jag har svårt att tro att det är bra och smärtfritt i längden för leder och senor att landa med 500 kilo gånger acceleration på två smala framben, ofta. Men vad vet jag, jag är ingen veterinär.

Ett exempel på vad jag kan tänka mig titta mer på är t.ex. den där fransmannen som brukar dyka upp där med ett antal hästar och köra frihetsdressyr. När han lastar ur öppnar han dörrarna och hästarna följer honom till sina boxar. De påverkas garanterat av omgivningen men finner trygghet i att följa sin ledare.

Eller sånt som denna:

Stacy Westfall Bridleless Freestyle Reining

Hästen har maximala möjligheter att göra fel. Det enda jag ser här är att hästen börjar vifta mycket med svansen efter första sliding stop. Något stör den från det ögonblicket. Den kanske trampade på svansen när den backade.

Var väl lite min tanke (även om det kanske inte helt kom fram så?) just att det ibland känns för lite fokus på hästen och hästens välbefinnande och "träning" inför olika situationer.

Hur ofta har inte en "tjurig" häst som satt sig emot (av en eller annan anledning) blivit betecknad som dum eller bångstyrig eller har tonårsfasoner när det kommer till en unghäst. Att de ska lyda oavsett och att de ju faktiskt är "på jobbet" och därför inte har något att säga till om.

När de trilskas och försöker bita eller bli "sura" när man tex borstar är de bara "kittliga" utan att fundera över varför (speciellt dem som först varit supersnälla vid borstning och inte brytt sig för att sen helt plötsligt blivit så "kittliga") eller helt strunta i att de tjurar när man sadlar utan att reflektera över varför utan bara se det som ett karaktärsdrag hos hästen.

Är väl lite det jag känner just nu att det är så lite fokus på hur faktiskt hästen mår och hur de försöker förmedla saker till oss och hur man faktiskt kan få till ett bra partnerskap.

För vad lär min sig egentligen på tex ridskolan? Är hästen "seg" och ovillig så sätter man sig inte och funderar över varför och hur man kan få hästen att vilja gå framåt och vara samarbetsvillig utan då får man lära sig att sparka på, kanske helt enkelt skaffa sporrar och använda spöet för att få den att gå fram och göra som man vill.

Tänk hur hästvärlden skulle kunna se annorlunda ut om det börja komma tex dressyrtävlingar (och andra former av tävlingar) där huvudlag var förbjudna (eller man bara fick använda tex repgrimma), då skulle man verkligen lyfta fram samarbetet med hästarna, det kanske till och med skulle vara skoj att sitta och titta på en sån tävling (har så svårt att se moderna dressyrtävlingar).

#7: "För vad lär min sig egentligen på tex ridskolan? Är hästen "seg" och ovillig så sätter man sig inte och funderar över varför och hur man kan få hästen att vilja gå framåt och vara samarbetsvillig utan då får man lära sig att sparka på, kanske helt enkelt skaffa sporrar och använda spöet för att få den att gå fram och göra som man vill."

Det finns faktiskt ridskolor som lär ut annat.

#8 Men hur sto del av ridskolorna gör det? Visst har de ridskolor jag har haft att göra med varit bättre eller sämre men har aldrig träffat på en där det största fokus är NH relaterat.

#9: De behöver ju inte vara NH-inriktade för att inte lära ut att man ska sparka och slå hästen framåt. Det finns ju grader där emellan.

#9 Nej det behöver det ju inte vara och visst finns det grader, bytte ju själv från första ridskolan jag börja på för jag inte alls gilla deras hästhållning (och då var jag inte gammal och aldrig ens hört om NH eller liknande grejer), men där var det inte ovanligt att ridläraren fick stå med longerspö i mitten för att hästarna kulle gå framåt (även om det som verkligen fick mig att byta ridskola var när de ställde sig och slog med longerspö på en häst som rullat och fastnat i spiltan). Den jag bytte till var hundra gånger bättre (där man faktiskt kunde bli tillsagt för att ha använt spöt för hårt eller för mycket eller i onödan).

Det jag känner jag saknat mest på ridskolorna jag varit på är ju mer just tanken bakom många av beteenden hästarna har, som en häst på ridskolan jag rider på nu har vi en ganska ny häst som går med tungan ut ur sidan på munnen, anses bara vara ett karaktärsdrag hos den men är ingen diskussion eller tankar om varför han egentligen går med tungan ut och vad som kan ha orsakat till att han börjat med det eller om det finns förändringar man kan göra för att han inte ska gå med tungan ut (om det nu finns något att göra eller om det är djupt rotat i honom att göra det).

Mina erfarenheter av ridskolor har inte varit lysande heller, dock är det många år sedan jag red på en (i Tyskland). Det är dels som #11 säger, att hästarna hade vissa beteenden som man då försökte tvinga bort med hjälp av utrustning snarare än att hitta orsaken till beteendet, eller hjälpa den genom mental träning.

Pratade idag med en kvinna i vårt stall vars dotter har ridit på olika ridskolor och det hon fick lära sig var hoppning och dressyr när det finns så mycket annat. Men framför allt Ningenting om att hästar funkar annorlunda än människor, varför etc.

MEN jag har läst om en ridskola här i Sverige där arbete från marken ingick i programmet för alla elever, vilket uppskattades mycket av barnen som tyckte att de fick en bättre förståelse för hur hästen rör sig och hur den reagerar på olika saker när de fick se den från marken.

En ridskola i närheten där jag bor har haft demos med John Ricketts ett par gånger och tagit hjälp av honom när det gäller några av deras ridskolehästar. Det blir mer och mer känt att man kan göra hästarnas liv så mycket bättre genom att ge dem rätt förutsättningar, inte bara på ridskolor, så det finns hopp 🙂