Igår fuskade jag med planen…

Få allting bra i paddocken innan du börjar rida ut. Eller?

I grund och botten: Absolut!

I Grynets fall kände jag att vi var redo att bege oss ut, i sällskap. För mig själv var det viktigt av en annan anledning också – att putta mig själv utanför min komfortzon och bevisa för mig att jag kan lita på henne.

I min ryggsäck finns det minnen av tittiga hästar, skenande hästar, bockande hästar och plötsliga 180 graders vändningar. Även om det, peppa peppa, aldrig hänt något allvarligt och jag nuförtiden ser till att förbereda hästen så att det inte händer något överhuvudtaget och jag har ridit på vältränade hästar sedan dess, triggas dessa minnen fortfarande när hästen spänner sig under mig.

Planen: Bara skritt, bara en kort bit, i skogen och inte på vägen, på en stig hon känner väl och med lugnt sällskap. Jag gick som vanligt igenom markarbetet innan jag satt upp så att jag hade fokus och mjukhet. Det gick snabbt och problemfritt och så satt jag i sadeln. Min kompis följde med till fots med en annan häst.

Första hindret kom efter 3 meter, nya farthindret. Vi mötte min förra medryttarhäst där (han har fyllt min ryggsäck med en hel del, utan att jag lägger något ansvar för det i hans hovar!) och behövde tänka en del innan han klev över. 'Vår tur' tänkte jag. Grynet tittade en gång och gick över. Och hon tog täten som en självklarhet. Hon vilade hon på stegen. Ökade hon takten böjde jag henne till ett stop och väntade tills hon skänkte mig sin fulla uppmärksamhet innan jag släppte tygeln igen.

Jag är så tacksam att jag har en kompis som förstår vad vi jobbar med och ger oss all tid i världen att bli klar. 

Inga ryck, inga konstigheter, bara en nyfiken spänning som drev henne framåt. Hon ville inte ens vända om och hade samma tempo bort från stallet som tillbaka.

Efter ungefär en halvtimme var vi tillbaka. Och medans den ena var hysteriskt glad över turen blev den andra det över en hink med lite mat ;)

Jag är så glad att vi begav oss ut!