Och människor är människor. Inte sällan tänker vi människor på hästar som på människor. Vi ser mänskliga beteenden i det hästar gör. Och det är inte så konstigt, för vi är ju faktiskt människor och människotänk faller oss mest naturligt. Vi relaterar i första hand till oss när vi ser något. Och vi umgås mest med varandra där vårt tänk i största allmänhet fungerar bra.

Hästar är flyktdjur. Under miljontals år har hästen specialiserat sig på att fly vid fara. Hästens kropp och hjärna har utvecklats enligt det syftet, helt enkelt för att överleva. Under evolutionens lopp har de vaksammaste och snabbaste hästar överlevt och således fört vidare sina gener till kommande generationer. Den som var för modig, nyfiken eller fundersam blev mat till rovdjur.

Hästen är alltså programmerad till att vara högst uppmärksam på obekanta saker som rör sig, rör vid den, luktar eller låter. Vilket gör att den kan bli rädd för saker som vi vet är helt ofarliga. Och första impulsen är flykt. Inte konstigt att många hästar har problem med att stå still i olika situationer.

Hästen domesticerades för bara några tusen år sedan. Under denna ”korta” tidsperiod har inte evolutionen hunnit ändra på programmeringen. Hästen gör sällan saker för att den är dum. Den har helt enkelt helt andra förutsättningar och upplever världen annorlunda än vi.

En annan sak som skiljer oss människor väsentligt från hästarna är inlärningsförmågan. Medan vi lär oss bäst som barn och med en avtagande inlärningsförmåga ju äldre vi blir har hästar en lika bra och hög inlärningsförmåga livet ut. Med andra ord är det aldrig för sent att lära en häst något – förutom när det kommer till fysiska utmaningar då hästars kroppar åldrar precis som våra och inte klarar av hög prestation med högre ålder.

Tack vare deras goda inlärningsförmåga kan de lära sig att inte alla saker är farliga och att bli trygga i sig själva – om vi tar oss tid att lära dem.