Intressanta tankar!

Unghästen jag ridit mycket just nu på ridskolan tappar väldigt lätt uppmärksamheten och fokus på ryttaren och ska hela tiden kolla på de andra hästarna och allt annat runt omkring i ridhuset (men det har gått bättre och bättre för varje pass jag ridit honom) medan hans jämnåriga kompisar har betydligt lättare att "ignorera" omgivningen och fokusera på ryttaren.

Här tänker jag lite annorlunda. Eller så missförstår jag. 

Det är inte naturligt för hästen att fokusera på en enda sak. Inte heller att fokusera på en enda LÄSKIG sak. Om hästen är alltför fokuserad på ett visst monster (eller en soptunna eller ett spöke), så kan en annan soptunna (eller monster) smyga sig på dem bakifrån. Inte bra.

Man vill alltså inte lära den att "släppa" eller "glömma" det läskiga, bara att ägna det en mindre del av sin uppmärksamhet.

Hästen i mitt liv är lite som #0 beskriver Bounty: Hon "verkar glömma det hon nyss har sett så fort jag avleder hennes uppmärksamhet från det." Men tittar man riktigt noga så stämmer det inte. Hon har inte glömt, hon fortsätter att ha koll, men bara med några få procent av sin uppmärksamhet. Det finns en anings stelhet i nacken ett steg, ett klipp med ett öra, när det läskiga passeras på nästa varv. Hon vet var det läskiga finns och vad det gör och behöver inte hoppa ur skinnet om det rör på sig.

Så jag tänker att man inte i första hand behöver lära hästen att släppa fokus på fel sak och lägga det på rätt sak. I stället vill man lära den att kunna ha många saker i huvudet samtidigt utan att bli spänd.

Hur man gör det är en annan fråga … Att "ge hästen utrymme att kolla omgivningen innan du leder uppmärksamheten över till nästa sak" tror jag är bra. "Ju oftare hästen fokuserar på dig utan att bli äten, desto längre stunder vågar den vara här och nu med dig, och desto lättare kan du fånga hästens uppmärksamhet." håller jag också med om. Men jag tror som sagt att det också är viktigt att bara be om större delen av hästens uppmärksamhet och inte insistera på 100 %. Att säga till hästen att man vet att den har bättre sinnen och att den får lov att använda dem tror jag också bidrar till att bygga upp både relationen och hästens egentrygghet.

#2 Mycket bra tankar som alltid :)

Jag vill inte att hästen glömmer, för då kommer nästa stresspåslag när hästen blir påmind.

Däremot vill jag gärna komma dit att hästen släpper det. Att släppa något betyder för mig att man vet om det men inte bryr sig längre. Till exempel för att man litar på sin människa som förmedlar att soptunnan inte är någon fara. När jag skrev inlägget tänkte jag på ett dressyrekipage där hästen behöver fokusera mycket på ryttaren för att inte missa en enda av alla dessa små små hjälper som ryttaren signalerar. Tävlar man på hög nivå kommer prestationen bli allt bättre ju mer hästen fokuserar enbart på honom/henne. I en sådan miljö finns i och för sig inte många naturliga aspekter kvar… För du har rätt, det är inte heller naturligt för hästen att fokusera på en enda läskig sak.

Bounty är extrem i sina övergångar från ’Vad är det där?’ till – i alla fall till synes - ingenting. Nu har jag inte känt henne hur länge som helst och det kan absolut finnas små tecken på att hon fortfarande håller ett öga på det läskiga, men inget uppenbart för mig. Hon glodde på ”presenningsdraperiet” häromdagen. Ja sa till henne att ”kom, vi ska ju inte dit” och ledde henne så att hon hade draperiet på sin vänstra sida (vi befann oss på avstånd). Jag behövde inte slita henne från fläcken utan hon följde genast. Hon kunde fortfarande se och höra draperiet prassla där hon traskade efter mig, men öronen återgick till lätt framåtvinklat, huvudet ner och ögonen tillbaka till normalstorlek. Effekten var så slående att jag var tvungen att stanna och skratta. När hon inte fick någon ny uppgift såg hon sig omkring, först åt andra hållet men fick till slut syn på draperiet igen. Reaktionen var som om hon såg den för första gången. Och så gick vi och hon följde genast efter med neutralt ansiktsuttryck.

När det gäller henne skulle jag faktiskt vilja gå åt andra hållet och få henne liiite mer på alerten. Annars kan det komma flera överraskningsmoment över samma sak…

”att det också är viktigt att bara be om större delen av hästens uppmärksamhet och inte insistera på 100 %” är ungefär det jag menade med att vara nöjd med den fokus man kan få just nu och sedan bygga på. Jag behöver klura vidare på det där med att ha många saker i huvudet utan att fara ur skinnet. Min erfarenhet är att ju större procent av uppmärksamhet som läggs hos uppgifterna desto lugnare blir det i hästens huvud och desto mer avslappnad blir den då splittringen förvinner. Men det förutsätter att vi ägnar viss arbete åt monstren och lär oss att de inte betyder något. Tänk…tänk…

#3: Då menar vi ju ungefär samma sak 😉.

Ett exempel ur verkligheten med den makalösa medryttarhästen: I somras red vi i hagen i stora åttor och fattade galopp omväxlande till höger och vänster. Varje varv blev hon en aning stel i halsen på ett visst ställe. Inte något fnatt eller titt, men det märktes att hon noterade något. Jag kunde inte se någonting någonstans. På typ fjärde eller femte varvet for en harpalt upp ur gräset praktiskt taget under fötterna på henne.  Och det enda som hände var samma lilla stelhet i nacken under ett steg. HON visste hela tiden var harskrället var och blev inte ett dugg förskräckt när den for upp.

I dressyr på högre nivå hade det blivit avdrag för den där spänningen, men i vardagslivet är den rätt så bra att ha, så länge den inte blir för stor.

Annat exempel: Partnern red sin medryttarhäst i paddocken på volt och jobbade på spårning och böjning. Hästen blev mjuk och följsam, öronen började vippa, bakbenen tog i och bjudningen ökade … och på fjärde eller femte varvet fick hästen plötsligt syn på sin kompis, som hängt utanför staketet och betat den sista kvarten - och kastade sig två meter åt sidan i förskräckelse. Liiite för mycket fokus på ryttaren, lite för lite på omgivningen …