Lugnet före stormen?
Det verkar vara en allomfattande trend, i alla fall hos mig, att allt lugnar ner sig just nu. Mindre stress på jobbet (njut av ögonblicket!), mindre måsten, mindre dagsljus, mindre värme (det har faktiskt varit riktigt kallt i några dagar här), och hjärnan bara hakar på och slutar tänka ;) Men det betyder inte att ingenting händer.
Till exempel har vi nu fått ut alla kardborrar ur Bountys man (och kolla på hennes nyfikna blick nu istället för att hon tittar bort) och jag hade ett par fruktansvärt bra pass med Grynet, där vi huvudsakligen övade på styrningen på hennes B-sida, både mentalt och fysiskt. Normalt tar det en stund att få kontakt med henne och en böjning i hennes kropp varefter hon slappnar av. Men inte idag. Hon checkade aldrig ut och fick in en böjning så fort och beständig att det sedan nästan var svårt att få ut henne på rakt spår igen. Varje gång vi stannade tittade hon runt och på mig (på både A- och B-sidan) som om hon ville säga: 'Se, jag kan det där. Är inte det värt en pellet?' ;)
Och med ett öga kollar jag senaste inlägg från min kompis som åter är på International horse show med sina hästar. Det är härligt att se hur de lugnt fokuserar på uppgifterna när det är så mycket ljud, lukter och rörelse runt omkring. Ett bra exempel på vad man kan åstadkomma om man förbereder sina hästar på det man vill göra med dem.
Värd på Natural Horsemanship; www.ap-horsemanship.com
Den som tror sig veta allt vet bara det han vet.
Den som vet att man aldrig blir fullärd kommer växa livet ut.
Tänkte en hel del på det där med förberedande av hästen när jag kika på horseshow på svtplay. Brukar iof ha liknande tanke om man kollar på tex hoppning och då främst under prisutdelningen när många hästar är nervösa och det inte går att fästa rosetter på dem och sånt, min första tanke är alltid "tränar dem inte på det hemma? att ha något fladdrande på tränset".
Känns logiskt för mig att har man en häst som man vill tävla med men som blir nervös och tycker det är läskigt att få rosett fastsatt i tränset så övar man väl på det hemma så den ska känna sig bekant och bekväm med det.
Härligt att alla kardborrar är borta :D Kan inte vara mysigt att ha fullt med såna i manen.
Instagram: @theblindbunny
http://www.tizzys.n.nu
#1 Ja, det fanns en del saker jag såg när jag var där förra året som fick mig att undra. De flesta har förmodligen tränat hemma. Men hemma är hemma. Hästen känner igen sig i övrigt och hästarna runt omkring sig. Där finns rutiner och det brukar vara mycket mindre liv. Dessa stora evennemang är otroligt påfrestande för hästarna som i regel är känsliga, plus att deras människor inte är lugnet personifierat heller när de ska tävla. Många hästar tävlas unga. Frågan är hur mycket tid man har lagt på förberedelse på allt runt omkring själva tävlingsmomentet.
Nu är inte jag och min häst rätt mått eftersom vi båda behövde bygga mycket kunskap men om jag tänker hur lång tid det tog för oss att komma dit vi är idag är jag inte förvånad att framför allt de yngre individerna saknar förberedelse. Det är ju inte så att allt går åt helvete jämt på dessa tillställningar, men man kunde nog bespara hästarna (och därmed även sig själv) en del stress genom att lägga mer tid och fokus på just förberedelse.
Värd på Natural Horsemanship; www.ap-horsemanship.com
Den som tror sig veta allt vet bara det han vet.
Den som vet att man aldrig blir fullärd kommer växa livet ut.
Inom brukshästvärlden, som jag tycker allt bättre om, har många förstått det där. Man åker på träningar och småtävlingar eller tar med sig unghästen till nya ställen bara för att. En del tar med sig fölet eller unghästen bara för att låta den vistas på tävlings-/träningsplatsen utan krav. På många träningar kan man anmäla sig för att helt enkelt leda eller kanske tömköra sin unghäst genom banan.
Western-grenen Trail in Hand är i grunden en gren för att låta unghästar skaffa sig "tävlingserfarenhet" och lära sig lyssna på sin människa även när det är stressigt. 1- och 2-åringar kan starta och det är perfekt miljöträning.