När mål har en deadline blir saker och ting sällan vackra. Idag var inget undantag när en ung häst skulle lastas för att åka till sitt nya hem.

Jag fick frågan att agera mentalt stöd med Grynet. Om jag kunde be Grynet kliva upp på rampen för att visa att det inte var någon fara? Äh, visst. Grynet lastas utan problem. Men det betyder inte att hon trivs i transporten. Hennes kroppsspråk skvallrar om hur det ser ut på hennes insida medan hon bara går in. Hästar är mästare på att läsa kroppsspråk, så hur mycket stöd skulle hon möjligen kunna ge?

Hur som helst, vi försökte. Jag bad henne att gå på rampen vilket hon gjorde. Och så gick hon ner igen. A propå förebild… Jag bad henne igen och hon gick. När hon började flytta vikten bakåt bad jag henne stanna kvar. Hon stod kvar! Så höll vi på, en tyst dialog om framåt och bakåt med små små signaler för att hålla fötterna kvar på rampen. Hon skötte sig långt över min förväntan och slappnade till och med av medan en annan liten häst kämpade med att fatta vad det var som pågick. När hon lutade sig mot Grynet försökte Grynet bita henne för att påminna om sitt personliga utrymme.

Jag vet inte hur mycket stöd vi var egentligen. Som den perfektionist jag är tyckte jag mycket synd om den andra hästen. När den väl gick in backade vi från rampen, alla dörrar stängdes och så åkte dem. Vi hade ljugit för hästen, om sällskap och en väg ut genom främre dörren. När det gäller vår personliga situation är jag dock stolt över Grynet som tappert höll ut på rampen.

Bilden: Annan dag, annat år, annan situation. Men ljuset i främre delen av transporten låter ana att främre dörren är öppen.