Jag läste en artikel av Jane Pike häromdagen om avundsjuka, ett vanligt förekommande fenomen hos i princip alla människor. Hon skrev om hur vi fokuserar på att andra har/är något som vi också skulle vilja ha/vara, och om hur vi har en möjlighet att istället fokusera på nästa möjliga lilla steg är som tar oss liiite närmare det som inspirerar oss, ta sats och få det gjort.

Jag hade ett sådant ögonblick av avundsjuka där jag hjälpte min kompis att rida in en unghäst. Även om unghästen är lite osäker erftersom allt är så nytt för henne har hon ett väldigt stabilt psyke och är redan väldigt trygg i sig själv. Jag sa till min kompis att jag önskade att Grynet hade lite mer av den varan.

Sedan hejdade jag mig och tänkte på hur Grynet har varit och jämförde med idag. Att hon nyfiken går fram till allt möjligt att det nästan blir svårt att bara rida förbi saker. Att bara rida förbi! Hon är lugn i ridningen, jag kan parkera henne vid staketet, fiska upp min jacka som hänger där, flaxa runt med den uppe på hennes rygg för att få den i position att knyta den runt midjan och hon förblir lugn även om en annan häst studsar runt i paddocken.

Red tillbaka till hagen häromdagen och grannflocken kom rusandes i galopp för att göra oss sällskap. Hon tittade naturligtvis och gnäggade lågmält för att hälsa för att sedan vid målet sänka ner huvudet och äta gräs. Och för allra första gången såg jag hur hon bestämd flyttade en ranglägre häst när den inkräktade i hennes bubbla. Hon har alltid varit lite vag med sina signaler och fått reaktioner därefter.

Jag har ju redan en sådan häst! Lite osäker men ganska så stabilt i psyket att det krävs rätt mycket att få henne att tappa självkontrollen. Och då inte för lång tid. Sedan finns det kanter att slipa på (nästa möjliga steg) men hon står redan på en solid grund. ❤️