Vi red ut med min kompis Anna idag och valde en stig där jag inte lyckats hitta rätt hittills. Det är ingen större fara då terrängen är lätt och jag åtminstone vet var vägen till gården går. Bara för en vecka sedan red jag där med någon som kan vägen och trodde att jag hade memorerat den väl. Jag tänkte till och med att det var lätt och att jag skulle komma ihåg. Jag gjorde inte det…

På ett ställe styrde jag Grynet åt ett håll men hon envisades med ett annat och precis - där fortsatte vägen. Jag gjorde en notering i mitt huvud att det var hög tid att lita mer på henne än mig själv.

På ett annat ställe behöver man korsa ett dike. Grynet har aldrig satt en fot i ett dike. Hon hoppar alltid, med flängande ben som indikerar att hon inte hade kommit långt med en hoppkarriär, men hoppa gör hon. Idag bestämde hon sig för att prova, eller snarare, som Anna poängterade, förstod inte att gräsmattan i själva verket var ett dike. Hon gick ner, tappade greppet och gick ner på knäna på andra sidan. Medan hon kämpade sig upp igen tappade jag balansen och halvt gled, halvt hoppade av.

Jag stod darrande bredvid henne medan hon började plockade de närmaste grässtrån. Vi klarade oss med enbart ett skrapsår på ett av hennes bakben. Ingen panik, ingen stress från hennes sida. Efter att ha kollat hennes ben ordentligt utan att hitta något mer ledde jag henne till närmaste stubbe, satt upp och vi fortsatte resan som om ingenting hade hänt. Kanske eftersom vi genast var fullt upptagna med att hitta rätt väg igen… ;D

Bilden: Grynet vid ett dike där hon presenterar sin speciella överlevnadsstrategi: 'Det jag inte ser finns inte.'