Vanligtvis bygger vi en hinderbana (då tänker jag NH hinderbana med presenningar, grindar, däck, pallar mm.) för att träna på just hindren. Gå upp på pallen, släpa däck, gå igenom läskiga nudelgrindar och så vidare.

Jag hade förmånen att ha någon annans hinderbana till mig själv när jag kom tidigt på morgonen. Även om Grynet inte gjorde någon större grej var det tydligt att hon spändes när hon såg banan. Tydligast var att hennes fokus började flaxa åt alla möjliga håll förutom hinderbanan. "Jag ser inte".

Jag hade såklart tänkt att det var roligt att kunna leka lite med hindren men ändrade planerna när jag såg hennes reaktion. Jag stängde grinden bakom oss och släppte henne lös, satte mig på en av pallarna, småpratade lite med hinderbanans skapare och lekte med hennes hundar. Grynet, lite förvånad, gick och letade efter gräs vid kanten men fann ingen ro till att beta.

Efter en stund körde vi någon form av Hooking on där hon själv fick välja rutten mellan hindren och hur mycket avstånd hon ville hålla till dem. Hennes fokus kom sakta men säkert och hon lugnade ner sig. När hon svängde in till mig varje gång jag skickade ut henne var vi klara. På väg ut från paddocken var det hon som stannade för att nosa på grinden. 👍