Att dra hökärran till foderringarna för att fylla näten är jobbigt som det är utan att en flock matglada hästar försöker komma åt den samtidigt som de försöker muta bort varandra. De har fri tillgång men nytt hö är tydligen godare än gårdagens rester ;)

Jag beslöt mig för att sätta tydliga regler för allas säkerhet.

Regel nummer 1: Höet är mitt tills jag är klar och går därifrån.

Regel nummer 2: När jag har gått får ni göra vad ni vill.

Tog med mig flaggan och varje försök att komma åt kärran eller nätet avstyrdes, med flaggan som stöd där det behövdes. Jag var noga med att hästarna intog önskat avstånd och att jag sedan genast vände mig om och fortsatte jobba. Det behövdes en del konsekventa repetitioner innan jag hade jobbat upp min trovärdighet. Framför allt ett yngre exemplar hade väldigt svårt att hålla sig, ända tills plastpåsen landade mjukt på manken. Två skutt längre bort tuggades det sedan flitigt. Det var enda beröringen som skedde.

Medan jag höll på att fylla näten hördes ibland något enstaka steg. När jag tittade upp drogs foten tillbaka igen. En enda blick räckte alltså som påminnelse.

Senare passade jag på och hälsade på dem. Ingen var tveksam eller gick undan. Mitt kroppsspråk sa inget om att de borde göra det heller. Nästa dag gick mycket bättre. Det behövdes enstaka påminnelser, sedan väntade de i periferin på att jag skulle gå och släppa fram dem. Det behövs verkligen inte mycket för att skapa en trygg miljö vid fodring.