Den högmotiverade hästen - del 2: less is more
I del 1 skrev jag om att bryta ner uppgifter, om hormoner som belönar och om att värna om hästens intressen. I dagarna har något mer fallit på plats, som har varit där hela tiden men inte var färdigtänkt.
Det finns ett mycket tidigare inlägg om pauser och uppmärksamhet. Det finns ett inte fullt så gammalt inlägg om att vänta på att hästen börjar tugga efter att ha fått eftergift innan man ber om nästa sak. Det är med tuggandet som hästen slutligen landar.
Att hästen börjar tugga och slicka sig om munnen är på grund av att salivproduktionen kommer igång igen. Den stängs av när hästen är spänd. Tuggandet är det ultimativa tecknet på att hästens kropp har varvat ner på riktigt och det är då vi vet att ”belöningshormonerna” har släppts som gör att hästen känner sig bra.
Om vi alltid väntar på tuggandet innan vi ger nästa uppgift säkerställer vi att hästen mår bra av att ha löst ett problem.
Häromdagen väntade jag 15 minuter på att Dream skulle släppa spänningarna. Hon är inte så van ännu. Jag skulle ha väntat en timme om det hade behövts. Hon måste lära sig att det är ok att slappna av helt. Hos Grynet kommer första tuggandet nästan omedelbart efter att hon fått eftergift. Sedan kan hon svälja hårt, ett tecken för mig att det kommer komma mer. I genomsnitt tar det kanske ett par minuter innan hon är helt ”återställd”. Där får hon vara en stund till och njuta innan nästa uppgift.
Tecken på att avslappningen är på gång är bland annat:
- Det rycker i underläppen (ser lite ut som om hästen är gråtfärdig)
- hästen samlar fötterna under sig (den står ofta kvar i den position som den har stannat i, vilket kan vara mycket krokig)
- huvudet sänks
- hästen blinkar
- hästen suckar
- hästen slutar titta på annat (blunda med öppna ögon)
- hästen kliar nosen mot benet (följs ofta direkt av tuggandet)
Din uppgift: Att vänta, hur länge det än behövs. När hästen ser ut som om den hänger med kompisarna i hagen en solig eftermiddag efter att ha tuggat klart är ni redo för nästa uppgift.
Viktigt är också att hästen får titta på annat så länge den inte blir uppslukat av det. Rör lite på dig eller byt hand på repet för att kalla tillbaka uppmärksamheten om du känner att hästen har glömt bort dig. Får du ingen reaktion behöver du ge nästa uppgift (be bara om några steg). Och så är det vänta igen som gäller. 
Värd på Natural Horsemanship; www.ap-horsemanship.com
Den som tror sig veta allt vet bara det han vet.
Den som vet att man aldrig blir fullärd kommer växa livet ut.
Och plötsligt händer det. :)
Jobbade lite med Dream efter att ha verkat henne. Bara där var hon en helt annan häst. Stod stilla istället för att vilja vandra runt i stallet, flyttade inte på sig för att komma undan, lyfte snällt på fötterna och väntade tills jag satte ner dem igen.
I paddocken var det första gången hon inte drog iväg när jag skickade ut henne, det tog max ett par tre minuter för henne att börja klia sig mot frambenen och börja tugga och hon tom gäspade flera gånger under en paus. Bad henne om galopp i båda varv och när den kom var den hastig och studsig och hon var helt klart ”uppe” efter det men hon varvade ner bra fort.
Hon började även tugga när jag slängde repet över ryggen på henne, något hon inte har varit i närheten av hittills. Hon drar dock fortfarande ett hastigt andetag när vi börjar med den övningen. Beröring i stort tycker hon är jättejobbig. Viktigt att alltid vara uppmärksam när man tar i henne i vilket syfte som helst och vara beredd att ta ett steg tillbaka för att inte äventyra det förtroende hon har fattat så här långt. :)
Värd på Natural Horsemanship; www.ap-horsemanship.com
Den som tror sig veta allt vet bara det han vet.
Den som vet att man aldrig blir fullärd kommer växa livet ut.
Lite vetenskaplig info om tuggandet.
Värd på Natural Horsemanship; www.ap-horsemanship.com
Den som tror sig veta allt vet bara det han vet.
Den som vet att man aldrig blir fullärd kommer växa livet ut.
Vi har varit uppmärksamma på det där på sistone, och i alla fall "våra" hästar behöver inte stå stilla och "bara" vänta för att tuggandet ska komma. Det händer även under gång - "väntandet" kan lika gärna vara en transportsträcka efter en övning, eller rentav att göra väl invanda övningar.
Det syntes till exempel väldigt väl på partnerns medryttarpålle när de skulle öva på flytta saker. De skulle flytta en filt från ett hinderstöd till ett annat, några meter bort.
Pålle fick syn på filten som rörde sig i vinden på andra sidan ridbanan, spetsade öronen och blev en decimeter högre.
De red fram och stannade bredvid filten och partnern sträckte ut armen för att ta ned den. Pålle vände lite på huvudet och sneglade med öga och öra på filten.
Partnern lyfte ned filten, pålle skälvde till när filten rörde vid henne.
De red mot nästa hinderstöd, pålle var stel i rörelserna och hade en hel del uppmärksamhet mot filten, som låg mot hennes bog och manke och partnerns ben.
De stannade vid nästa hinderstöd och partnern hängde försiktigt upp filten där, medan pålles öga och öra följde rörelserna.
De skrittade iväg och pålle började tugga och efter några steg frusta och ruska på sig med huvudet sänkt.
Efter några meter kom huvudet upp lite, hon slutade tugga och var redo att ta itu med världen igen.
OBS! De hade förstås förberett sig genom att öva olika delmoment, det kan ta en ände med förskräckelse om man går för fort fram med denna typ av övningar! Men detta var första gången de gjorde hela övningen i ett svep.
Likadant när jag och "min" pålle övat grindpassage - tuggandet kommer redan vid slutet av sista backmomentet, innan grinden är stängd, för då är vi tillbaka på välbekant mark.