Borde inte det vara målet med all hästeri? En partner, en vän som alltid ställer upp och ger allt? Och som man kan ha kul tillsammans med? Som kommer gallopperandes över ängen så fort den ser en eftersom den vet att det kommer hända spännande grejer.

Utopi eller realistiskt?

Känner ni en elev som nästan springer till skolan för att det är så oändligt kul att lära sig något nytt? Många tycker nog att det är helt ok att gå i skolan men skulle de få välja mellan skola och lov, eller senare jobb och semester - vad skulle ni välja?

Det ligger i naturen för både häst och människa att vara lat, för att spara energi till när den verkligen behövs. Samtidigt triggas vi av att lösa problem, det ser hormonerna till som ger oss beröm genom att få oss att må bra när vi har klarat en uppgift.

Jag har kollegor som lika gärna kunde bo på jobbet. De älskar det de gör och får mycket uppskattning. De behöver nästan puttas utanför grinden för att de ska hålla sig inom de lagliga arbetstimmarna. Jag själv ser numera fram emot att åka till jobbet som ändå står i hård konkurrens med det jag mest av allt vill göra: jobba med hästar. Naturligtvis. 🙂

Vad jag vill komma till:

Det finns sätt att motivera människor och hästar till att vilja ställa upp. Att älska det vi vill att de ska göra. Det är ett högt uppsatt mål som tar mycket tid och som kan kännas så långt bort att det känns som utopi. Ett sådant mål behöver brytas ner i realistiska delmål som går att uppnå.

Ser hästen nedan högmotiverad ut?

Svårt att avgöra enbart från en bild. Den är i alla fall avslappnad och traskar på utan att den verkar drivas på särskilt mycket. Jag kan lugnt säga att Grynet inte tillhör de högmotiverade hästarna. Får hon välja är det hagen och kompisarna som gäller. Eller det grönare gräset på andra sidan staketet. Mer än så behöver hon inte. Men hon börjar lära sig att det känns bra att lösa problem. Varje löst problem gör henne tryggare i sig själv och hon vågar allt mer. Och ber jag henne om något hon vet att hon kan ställer hon upp och gör det. Som att traska på längs en skogsväg med mig på ryggen. Utopi en gång i tiden, realitet idag. För mig fortfarande ett litet under.

Jag tror idag att det går att få en högmotiverad häst bara man ger det den tid som behövs, är väldigt noga med att ställa lösbara problem efter hästens förutsättningar och värnar om hästens intressen lika mycket som om de egna.