I morse hände något underbart. Jag fick ögonkontakt med Grynet. ❤️

Inte den där snabba, osäkra, ibland misstänksamma kontakten som blinkas bort så fort hon har försäkrat sig om att hon har gjort någorlunda rätt. Eller den hoppfulla blicken när hon tror att det vankas mat. Utan framför mig stod en lugn och trygg häst vars stora mörka ögon tittade rakt in i mina, öronen avslappnad framåtvinklade. Så stod vi en liten stund innan behovet att klia sig mot frambenet tog över.

Jag har fått lite perspektiv genom att träna det andra stoet, Dream. Hon har sökt kontakt så fort, något jag inte är så van vid. Och det trots att jag jobbar med henne. Och trots att hon fortfarande är lite känslig för beröring. Hon hälsar alltid i hagen och följer glatt med. Idag, när jag bara tog Grynet, följde hon med till grinden, och gnäggade efter oss 💔 Då har hon fortfarande fem kompisar kvar.

Det finns hästar som faktiskt inte är samarbetsvilliga alls. Även om de har lärt sig att man inte får bete sig hur som helst gör de ingenting med vilja. Jag har redan börjat acceptera att Grynet troligen är en av dem, inte för att vara obstinat utan för att hon tycker att det mesta är jobbigt. Men efter idag är jag inte så säker längre. Med den historien hon har av stress och mental flykt är det - förhoppningsvis! - bara en tidsfråga innan hon uppskattar vår gemensamma tid.

Jag kommer självfallet fortsätta lista ut vad hon gillar för att kunna fläta in dessa saker i våra pass. Men jag vet också att hon kommer fortsätta växa och med tryggheten kommer  - förhoppningsvis! - insikten att det mesta inte är så jobbigt egentligen. 🙂