Att ha rätt
Ähnchens filosofistund ;) Det här knyter an lite till ”Pinsamt att be om hjälp”.
Jag har tittat på några av Rick Gores (Think like a horse) filmer på youtube de senaste dagarna och det är en sak som han tog upp i alla av dem: Människans behov av att ha rätt. Eller omvänd, människans rädsla att erkänna att ha fel.
Vad händer om jag vill ha rätt? Jag försvarar det jag gör. Och det kan gå hur långt som helst om jag vill ha rätt till varje pris.
Men varför vill människan ha rätt?
En blick på hästvärlden. Jag ser många som har problem. Det behöver inte alls vara stora, exempelvis att hästen lyfter huvudet högt när den ska tränsas. Och det svärs över detta och suckas - varenda gång. Men ingen frågar om någon har ett tips. Vanligtvis låter jag det vara men om jag ser att det är en säkerhetsrisk, OCH jag har ett tips jag VET fungerar, kan jag göra ett försök att erbjuda hjälp. Och då behöver jag göra det väldigt väldigt försiktigt om jag vill få en chans.
Vad gör oss så rädda att behöva medge att vi inte kan allt och vet allt, bäst dessutom?
Vem har någonsin fått beröm för att ha fel? Det är så djupt rotat i vår kultur att det är positivt att ha rätt och negativt att ha fel att vi knappt reflekterar över om det egentligen är bra eller inte.
Att inte ha rätt betyder att inte veta. Att inte veta gör osäker – eller nyfiken. Välj att vara nyfiken och försök att hitta information.
Blir vi glada över att bli ombedda att bistå med råd? Jag blir det definitivt. Men för att kunna ge bra råd och uppfattas som trovärdig måste jag ha rätt – eller? Om jag inte vet kan jag inte ge bra råd, men jag kan absolut vara trovärdig när jag säger: ”Det vet jag inte.” Sedan kan jag tillägga ”Men det låter intressant! Jag ska ta reda på det och återkommer” - och senare ge ett bra råd. Då har jag lärt mig något på köpet.
När det gäller arbetet med hästar tänker jag: Om vi insisterar på att ha rätt, till varje pris, kan det lätt urarta i tvång och hästen kommer att förlora, inte minst förtroendet. Hästen vi älskar så mycket och bryr oss så mycket om. Om vi istället frågar oss, och tar reda på, hur vi kan göra annorlunda för att lyckas, hur mycket kommer vi inte kunna lära oss då?
Utmaningen blir då att sålla informationen vi får. Ett hett tips: Annan utrustning hjälper ytterst sällan (om inte nuvarande inte passar och orsakar smärta). Lugnande piller lika lite. Båda angriper symptom, inte grundorsaken till problemet, som varför hästen lyfter huvudet vid tränsning. Övningar kan man prova och anamma eller förkasta utan större risk eller kostnad, likaså ett ändrat beteende hos en själv.
Ha en trevlig och nyfiken helg! :)
Värd på Natural Horsemanship; www.ap-horsemanship.com
Den som tror sig veta allt vet bara det han vet.
Den som vet att man aldrig blir fullärd kommer växa livet ut.
=D Bra som vanligt med dina tankar. Jag tror jag är rätt bra på att ta hjälp och gärna ta emot tips om saker utan att tycka att jag ska ha rätt och veta bäst (kanske har att göra med att andra i min släkt har alla dem generna och man så ofta fått lyssna på argument när ingen vill ge sig oavsett om de vet de har rätt eller inte).
Sen kanske jag inte vill testa alla tips man får för man kanske får tips som inte känns rätt (oavsett om det gäller hästar eller annat i livet) men gillar att lära mig nya saker och leta rätt på fakta och söka upp saker och sen välja och vraka och testa mig fram vad som funkar (och en stor bit sunt förnuft medräknat också).
Just nu har vi en häst på ridskolan också som är en superlärare när det kommer till sitt egna inre lugn. Han är superkänslig för om man är minsta stressad. Han börjar direkt trampa runt när man ska borsta och slänger upp huvudet när man ska tränsa och blir superspänd vid ridning. Är man själv lugn och avslappnad däremot står han lugnt och stilla vid borstning och inga problem att tränsa och han är avslappnad och superduperkänslig vid ridning.
Samma som att vår labbe varit en superduper lärare när det kommer till hunduppfostran och lära att hårda metoder inte alls funkar (sånt man fick lära sig förr) och att positiv attityd ger en så mycket mer.
Instagram: @theblindbunny
http://www.tizzys.n.nu
Jag tänker som så, att jag och hästen och vår kommunikation utgör ett system. När det inte funkar kan felet ligga var som helst i systemet. Om man bara letar fel på ena sidan, kan man missa en hel del. Och hästar har lätt att lära sig och kompensera för "förarfel".
Tänk bara på alla hästar som "inte kan böja sig" - för att ryttaren är skev i kroppen. De lär sig ofta att kompensera och bli starkare så att de kan böja sig i alla fall, om ryttaren tjatar tillräckligt mycket, men det sliter på dem.
Min första häst var till exempel svårlastad. Hon gick på men backade genast av. Det kunde upprepas både 2 och 5 gånger innan hon blev kvar så länge att det gick att stänga luckan. Senare upptäckte jag att andra hästar jag skulle lasta gjorde likadant, men det var inte förrän jag skulle lastträna förra medryttarhästen jag insåg att det är jag som gör fel.
Jag provade att inte vända mig om så fort jag kommit under frambommen utan gick i stället så långt in i transporten jag kunde och stannade med sidan vänd mot hästen. Inte en enda häst har backat av sådär sedan dess …
Vad bra skrivet. Jag försöker anpassa mig efter individen och som sägs ta reda på varför hästen gör som den gör