Idag kunde vi röra oss genom hela paddocken. Grynet hade fortfarande lite drag till favorithörnet men gick annars kors och tvärs och kollade läget. Och då har vi bara jobbat med destination addiction 3 gånger! Hon har verkligen lärt sig att tänka, att leta efter det svar som gör att hon lämnas ifred och lägga det på minnet för nästa gång. Ingen tvekan att vi behöver gå tillbaka när det blåser nästa gång men det tar vi då. Nu fanns det ju inget att korrigera.

Så vi började med att böja henne till ett stopp (läs mer om One Rein stop här). Första gången började mycket bra. När jag styrde henne följde hon signalen och när jag tog upp handen till min höft började hon trampa under. Men innan hon stannade kom hon på att hon ville kolla på något annat, tvärnitade och glodde dit hon ville. Jag lät min hand följa med, dvs. jag försökte inte att hålla henne kvar. Hon måste få göra fel om hon ska lära sig något. Jag upprätthöll helt enkelt trycket. Hon blev något irriterat över detta och försökte några gånger med att snabbt böja på halsen för att få eftergift, men eftersom hon inte var mentalt närvarande och avslappnad fick hon inte det. 

Det tog henne en bra stund att komma igenom det och mjukna och lättnaden var stor när hon fick eftergift. Efter det kom hon med ett antal variationer av svar men ju oftare hon svarade rätt desto oftare kom eftergiften och vi avslutade med världens finast stop där hon styrdes lätt in i böjningen för att sedan med allt segare steg komma till ett stop, mjukna och få eftergift. Det är så härligt att se hennes nöjda ansikte när hon har gjort något bra. 🙂