Annons:
Etiketterbeteendepsykologi
Läst 776 ggr
ähnchen
2016-01-20 13:36

Ledarskap – eller?

Det har diskuterats (och kommer säkert diskuteras flera gånger om framöver 🙂)  om ledare är rätt ord i samband med hästträning.

Jag tror att mycket ligger i de hundratals tolkningar av vad en ledare är för någonting att det diskuteras så flitigt inom NH om det är rätt ord eller inte. Jag jobbar som projektledare (för kvalitetsavvikelser som ingen gärna vill känna vid) och min uppgift är att se till att snälla, sura, kreativa, överbelastade, lata etc människor samlas, samsas och kommer fram till en lösning. Jag blev det för några år sedan i samband med en omorganisering, dvs. inget jag valde själv. Jag gick in med inställningen ”men jag vill inte bossa runt någon!”. Min chef sa då ”Ja just det, det är ju det jag gör med dig hela tiden.”

Äh - nej, just det…

Idag förknippar jag ledarskap med coaching, vägledning och stöd och tycker att jobbet är riktigt roligt. Det måste tilläggas att jag har en fantastiskt bra chef, också han en ledare. Han har puttat mig utanför min egen komfortzon många gånger, men just så mycket som han visste att jag klarar av. Det visste dock inte jag alla gånger. Med stora ögon stod jag plötsligt på den ökända marken och insåg att jag fortfarande var vid liv. Och klarade mig bra, så jag växte. Men, har vi olika åsikter om ett vägval är det hans ord som gäller, för det är han som har det övergripande ansvaret.

Jag har övergripande ansvaret för att jag och min häst förblir helskinnade när vi rör oss i den människostyrda världen. Det är därför jag anser att det är jag som måste ha sista ordet. Men det kan jag inte bara få när faran är framme utan jag behöver bygga upp det tänket i vår relation. Och hur gör jag det? Genom vägledning, coaching och stöd. Och genom att se till att min häst växer och blir av med oro och stress pga saker som inte betyder något (t.ex. prasslande plastpåsar), helt enkelt putta henne försiktigt utanför hennes komfortzon för att visa henne att hon visst klarar av det. Då blir hon väldigt nöjd. Ibland har jag fel, det visar hon mig tydligt. Då får vi backa ett steg, bryta ner uppgiften och börja på nytt.

Men, när får hon välja? När man pratar om partnerskap istället för ledarskap, föreställer jag mig relationen som mellan mig och en god vän, där det kan vara olika vem som drar i något. I vilka situationer ska valet överlåtas till hästen? Jag tog ett aktivt beslut att ta hand om min häst, Grynet fick finna sig i det. Jag bestämmer när jag går och hämtar henne från hagen. Skulle jag låta henne gå undan när hon inte vill skulle hon snabbt lära sig att hon inte behöver lämna hagen om hon inte vill. Jag tror att hon snabbt skulle tappa respekt och strunta i att följa med överhuvudtaget.

Väntar med spänning på era tankar! 🙂

Värd på Natural Horsemanshipwww.ap-horsemanship.com

Den som tror sig veta allt vet bara det han vet.
Den som vet att man aldrig blir fullärd kommer växa livet ut.

Annons:
Gronstedt
2016-01-20 14:43
#1

Jag funderade kring detta med anledning av tråden Vetenskap och har kommit fram till att olika hästar behöver olika slags "ledare". Jag har för några månader fått en ny medryttarhäst, som skiljer sig åtskilligt i kynnet från tidigare hästbekantskaper. 

Förra medryttarhästen var en markskygg 5- till 6-årig RBI-valack med nerverna utanpå kroppen - han behövde väldigt tydligt ledarskap, massor av lugnande beröring (i rätt ögonblick, annars flög han ur skinnet) och massor av väntan så att han hann fundera, men ändå slog jag med mer med den hästen än med någon annan jag känt. Han var lätt att rida ut ensam och hade inga problem att gå nya vägar, men kunde få panik av en grusfläck i snön. Han behövde en ledare att lita på, som alltid var trygg och aldrig pressade, men uppmuntrade och stärkte.

Hästen jag rider på ridskolan är en 8-årig fuxmärr, stenhård i kynnet och sig själv fullständigt nog - vill hon gå ur övningen för att grina efter andra hästar så gör hon det och hon bryr sig inte ett spån om varken beröm eller åthutningar. Hon hugger och slår i boxen men står som ett tänt ljus utanför den och det är helt meningslöst att banna henne. Hon behöver att jag planerar så att vi inte möter andra hästar på fel ställe och extremt stadiga och tydliga men lätta hjälper, då är hon en dröm att rida. Hon är inga problem att rida ut i sällskap, men nekar tvärt att gå först på en okänd väg. Hon har inget som helst behov av en ledare, hon kör själv, och vill man att hon ska göra något får man be om det mycket tydligt och ge henne ramar inom vilka hon kan lösa uppgiften på sitt eget sätt. Gör man det kan man ställa mycket höga krav på henne.

Nya medryttarhästen är ett 12-årigt sto, trygg i sig själv och alltid vänlig. Hon är lätt att rida ut ensam och i grupp, gör vad man ber om om man är tydlig och förklarar när hon inte begriper. Hon tenderade att strunta i mig och gå och äta när vi först träffades, eller att frysa fast i marken när det verkade trevligare i hagen, men nu har vi enats om att hon ska stå där jag ber henne och följa mig när jag ber, så blir allting trevligare än det kan bli med en stulen mun hö och en människa som grälar och baxar en på plats igen. Om hon ser/hör något läskigt så talar hon tydligt om det för mig: "Det är ett par älgar där borta, människa - ser du?" "Ok, pålle, jag ser dem, det är lugnt." Eller om jag ser ett par hjortar före henne så kan jag vända hennes huvud mot dem och vänta till hon sett dem - när hon sett dem som är det hon som säger "Ok, jag ser dem, det är lugnt." Hon behöver en kompis som verkligen utbyter kommunikation med henne och kan förklara när hon inte fattar. Är man bara tydlig och vänlig och konsekvent så ställer hon upp på allt som hon fysiskt kan prestera.

Detta är bara tre hästar, det finns säkert massor av ytterliga typer. Alla behöver sin modell av ledare.

Kanske är det därför det är svårt att definiera vad "ledarskap" är för en häst?

ähnchen
2016-01-20 15:01
#2

Jag tycker snarare att det är en perfekt beskrivning av ledarskap. Som jag skrev ovan finns det olika personligheter att hantera, i olika situationer så man får hela tiden anpassa sitt ledarskap, både till individer och eventuella dåliga eller extra bra dagar.

Värd på Natural Horsemanshipwww.ap-horsemanship.com

Den som tror sig veta allt vet bara det han vet.
Den som vet att man aldrig blir fullärd kommer växa livet ut.

Gronstedt
2016-01-20 15:35
#3

Många som kritiserar detta med ledarskap verkar tro att ledarskap är detsamma som kadaverdisciplin, med straff och förakt för den som blir ledd.

Lite som detta med "negativ förstärkning". Många som kritiserar detta har inte den blekaste aning om vad det innebär, utan tror att det handlar om straffa felhandlingar.

ähnchen
2016-01-21 15:12
#4

Egentligen spelar det ju ingen roll vad man kallar det för så länge man lyckas med det man gör. Därför undrar jag hur ni som använder andra begrepp har för definitioner på vad som ligger bakom. Bara för att jag tror att definitionerna kommer vara rätt lika betyder inte att det faktiskt är så. Skulle vara kul om någon mer ville berätta lite. 🙂

Värd på Natural Horsemanshipwww.ap-horsemanship.com

Den som tror sig veta allt vet bara det han vet.
Den som vet att man aldrig blir fullärd kommer växa livet ut.

LinaN
2016-01-21 21:20
#5

Jag använder ju gärna uttrycket partnerskap, men det är många som inte förstår det uttrycket. Så det är enklare att säga Ledarskap/ledare eftersom det kan många relatera till, sen är det ju upp till var och en om man vill vara en tyrann eller om man vill vara någon som lyssnar och vägleder, mer som en religiös ledare som INTE är av det mer krigiska slaget (min gud är bättre än din gud-attityden) utan syftar till att stärka individen.

Det är snårigt med ord emellanåt.

Yesterday starts tomorrow, tomorrow starts today.
Today is a gift, that's why we call it the present.

 

ähnchen
2016-01-22 07:53
#6

Visst är det?! Det är därför jag tycker det är intressant att se vad folk lägger in i de ord de använder. Kanske en yrkesskada… 😉

Värd på Natural Horsemanshipwww.ap-horsemanship.com

Den som tror sig veta allt vet bara det han vet.
Den som vet att man aldrig blir fullärd kommer växa livet ut.

Annons:
Alana82
2016-01-23 03:49
#7

Jag föredrar beskrivning Storasyster/Storebror och lillasyster/lillebror, Man ska ha kul ihop men som äldre syskon har jag alltid vetorätt i slutändan, därmed inte sagt att inte lillasyster/lillebror (hästen) får komma med initiativ men det är upp till mig som storasyster/storebror att avgöra om det är rätt beslut för flocken

The unanswered questions are not nearly as dangerous as the unquestioned answers

ähnchen
2016-01-23 11:16
#8

 #7 Det var en ny omskrivning för mig men jag köper absolut resonemanget! 🙂

Har du något exempel på ett initiativ från din häst som du gick med på?

Ibland när jag vill hämta min häst från hagen och flocken står i en klunga och vilar kan jag sälla mig till de och bara stå en stund med dem och njuta av lugnet. Jag kan också bryta ett pass i ett bra ögonblick när jag märker att hon är trött och inte kan ta så mycket. Men jag gissar det är inte det du menar?

Värd på Natural Horsemanshipwww.ap-horsemanship.com

Den som tror sig veta allt vet bara det han vet.
Den som vet att man aldrig blir fullärd kommer växa livet ut.

Alana82
2016-01-23 22:34
#9

Det skulle jag säga även ingår i att vara Storasyskon så jo absolut, men även att hästen jag rider ibland får välja tempo eller ridväg beroende på såklart om det är för stunden lämpligt

The unanswered questions are not nearly as dangerous as the unquestioned answers

Upp till toppen
Annons: