För 3 år sedan hade jag en RBI åt det lite extremare hållet. Reaktiv, jätteintrovert och helt innesluten i sin egen bubbla, omöjlig att nå. Han gjorde vad man bad om, men det fanns ingen kontakt och han var spänd som en fiolsträng hela tiden och alltid på gränsen till att göra vad det nu var han skulle göra om det brast. En gång försökte han sparka min tränare när hon provade om det gick att få honom ur hans katoniska tillstånd genom att testa gränsen och driva (helt lugnt och utan våld) lite mer. Han ignorerade alla människor som kom i närheten och visade på så sätt att han inte ville ha med dem att göra. Vände bort huvudet och ville inte bli klappad, kliad eller pysslad med. I ridningen avrådde min tränare från att rida på honom innan han gick att få kontakt med. Utåt sett var han en snäll och foglig häst, men kände man efter så var han förmodligen livrädd och helt inne i sin egen bubbla.

Trodde inte att jag någonsinn skulle få något att hända. Speciellt som jag blev osäker/rädd när det var som det var. Jag ville inte ha en häst som sprang iväg och som blev rädd för nästan allt. Men jag kunde välja mellan att sälja och att kämpa på för att se om det blev bättre och valde det sistnämnda.
Sen kom det liksom i skutt. Inget hände, inget hände och så plötsligt en dag så hade jag en häst som inte alls var lik hästen jag haft dagen innan. Ingen successiv övergång utan en helomvändning. Och även om vi ju har bakslag som alla andra så kom inte bakslagen som att han återgick utan det handlade om andra saker, om vanligt testande av gränser och skilda åsikter.

Nu skulle jag säga att jag har en LBE. Han har gått stegvist med sådana utvecklingsskutt från RB mot LB och den introverta sidan har mildrats. Senaste skuttet i vår har han gått från en lite smått reserverad och lite introvert häst till en extrovert spjuver. Från att ha fått panik om en skyffel skulle ramla i stallet eller en plastpåse fladdra så hittar han på det ena hysset efter det andra. Släpar runt på saker, river ner, jagar hönsen, gnäggar efter oss för att bli klappad och inte alls för att det skulle handla om mat utan helt och hållet för att han vill ha kontakt. Kommer när jag ropar och stoppar självmant huvudet i grimman. Visst reagerar han om något händer och han är en alert häst, men inte nervig. Han kan vila ett bakben om vi stannar när vi är ute och rider (fast rida ensamma går fortfarande inte så bra men det beror nog på oss båda) och blir han orolig för något stannar han istället för att fly. Vågar han inte själv så sitter jag av och får han gå bakom min rygg så är han trygg.

Men ärtligt talat - är LB så himla bra?  ;-)  Som han stökar i lösdriften, som han hittar på bus med allt han får tag på och sådana krav på uppmärksamhet och bekräftelse. Det var allt lite lättare förut när det enda som krävdes av mig var armstyrka ;-)  (ironi!!!) Min tränare sa att hon aldrig trodde att det skulle gå att förändra honom så och veterinären trodde att jag bytt häst :-)  Och jag har inget speciellt gjort, förutom att oroa mig kanske och sucka över hur hopplöst allt är.