Annons:
Etiketterbeteendepsykologi
Läst 750 ggr
KnutKrut
4/12/14, 6:04 PM

Trygghetszonen

Tillsammans med en åskådarkompis har jag försökt reda ut när man häst blir spänd att rida ut själv och varför. Vi har kommit fram till att han blir spänd redan när han lämnar gården och att minsta lilla som händer sedan liksom blir droppen i den redan fyllda bägaren av stress. Så spändheten kommer av att lämna den trygga zonen ensam. Med sällskap på marken är det inte samma sak. Tvåbent sällskap - spänd bara om det uppkommer någon anledning, hästsällskap - lite tveksam i vissa situationer där han gärna låter sällskapet gå först. Så om jag leder iväg honom från gården så följer han med och är ganska avslappnad, lite tittig om det händer något eller finns höga eller plötsliga ljud. Rider jag så blir han jättespänd på en gång. Han går framåt, men är som sagt spänd så att varje vajande buske eller skymd sväng späder på. Trygghetszonen är gården. Gården ligger som i en liten oas i skogen och är byggd kring en gårdsplan som omgärdas av stall, uthus och bostadshus med trädgård och mellan gårdsområdet och skogsbrynet finns en kuperad naturhage. Detta är tryggheten. Till naturhagen hör ett skifte till som tidigare varit åker. Trots att betet är bättre där går hästarna hellre i naturhagen och undviker åkern eftersom den är utanför gårdscentrat. Övriga hagar ligger också bortanför gårdscentrat och det märks att de inte trivs lika bra där. Så den trygga zonen är liten. På gårdsplanens lilla ridvolt kan jag rida även om det skulle passsera älgar i närheten, sladdas med cyklar eller springa skällande hundar runt oss. Där kan hästen ligga och sova när det kör förbi crossar på vägen. Går de i en annan hage springer de om det skulle komma en cross. Jag ska göra en gräspaddock på den gamla åkern brevid den trygga hagen. Den är slät och stor, utan sten och med ett fast underlag. Men den ligger utanför trygghetszonen och då går det att leda hästen dit och det går att jobba med honom när jag är på marken. Rider jag är han spänd och vill bara hem, sprätter till och far iväg för minsta småsak. Alltså måste åkern bli en del av den trygga zonen om den ska funka som paddock! Finns det någon speciell gräns för hur stor den trygga zonen kan vara? Jag har lett honom ett antal gånger till den plats där paddocken skall vara och låtit honom beta en stund för att sedan leda tillbaka. Är jag på marken är det jättetrevligt. Sedan har jag ridit en gång och tänkte att han då skulle vara lika lugn och vilja beta, men då var han så orolig att han inte hade ro att äta utan väntade bara på att få gå hem. I höstas hade vi också åkern som paddock ett kort tag och då var han något lugnare när jag ledde honom dit och satt upp där, än när jag red dit. Paddockdelen av hagen ligger ungefär 200 meter från stallet och vi ser stallet därifrån. Om vi leder och rider dit och tillbaka - finns det en chans att han vänjar sig så mycket att han faktiskt blir trygg? Efter hur lång tid bör man se resultat? Kan vi göra något mer för att befästa snabbt och smidigt att paddocken är ett ställe där man kan vara lugn och trygg?

Annons:
LinaN
4/13/14, 9:54 PM
#1

Jag kan inte säga något direkt mer än att jag har haft problem att jobba utanför ridhuset från marken tidigare med min häst.

Förra våren så gick vi ner till sommarbetet, som ligger i anslutning till hästarnas vinterhage, och jobbade på långa linan, alltså vår 15m lina. Han slet sig, sprang runt, ville inte alls vara nära mig, jag blev frustrerad, han ville ännu mindre vara nära mig. Och så höll vi på tills dels 1) jag lugnade ner mig 2) började förutse NÄR han var på väg att slita sig 3) att jag faktistk förhindrade ATT han slet sig.

Sommarbetet går han på varje år minst 4 månader… Men ändå kunde han inte vara där och jobba med mig.

När jag jobbat på gårdsplan så har han slitit sig och sprungit ner till sommarbetet eller till vinterhagens grind. Så han har sökt sig dels till kamraterna men också till ett ställe där han känner sig trygg UTAN mig.

Häromdagen så gick vi bort till kyrkan, ca 200m från stallet. Man kan se stonas vinterhage och sommarbete därifrån. Jag satte mig på ett upphöjt brunnslock, och lät Harry beta i det fält av gräs där kyrkovaktmästaren aldrig klipper gräset pga att det dels är lite sumpigt och dels är lite stenigt här o var. Så tänkte att de säger nog inget om det. Vi satt där och betade en kvart tjugo minuter och sen reste jag mig, och bad honom att gå ut på cirkeln runt mig, i skritt och sen även i trav och han stannade hos mig. Förra året jag testade samma sak på samma ställe drog han järnet och stack tillbaka till stallet. ÄVen med vår medryttare har han dratt järnet där och stuckit.

Så, vad säger detta mig idag?

1) För ett år sedan vart inte vår relation så bra att han ville vara med mig.

2) Nu känner han sig säker på att mitt ledarskap håller allt som oftast och kan därför slappna av även om vi inte är i en van miljö.

En annan skillnad är att på det sista när jag har tränat och lekt med Harry i ridhuset så när jag har släppt honom lös så har han självmant valt att följa mig i liberty, skritta, trava och göra lite övningar som vi för ett år sedan inte klarade. Vi kunde inte ens gå vid sidan av varandra utan att han stack sin väg.

Så, jag tror det kan ligga något i det hela med just säkerheten. Min häst har börjat hitta en trygg zon i mig och är inte lika flockbunden eller platsbunden som han varit tidigare just för att vår relation blivit så enormt mycket bättre!

Inget konkret svar på sina funderingar, utan en reflektion av mina egna upplevelser med min häst under det senaste året som kanske kan vara dig behjälpligt. :)

Yesterday starts tomorrow, tomorrow starts today.
Today is a gift, that's why we call it the present.

 

KnutKrut
4/13/14, 11:54 PM
#2

Tack! Det var himla fint skrivet. Det är klart att tryggheten inte behöver vara en fysisk zon. Tryggheten är ju en känsla. Min häst följer mig även lös i hagen, kommer till mig när han blir rädd. Bara när vi mött vildsvin som han fick panik, slet sig och sprang hem själv. Men när jag sitter upp så är han spänd och trygghetszonen krymper. Så då är det troligt att det är jag som förändrar min trygghetskänsla när jag sitter upp. Eller hur? Och hur jobbar jag på det? Ja, det blir väl nåt att bita i!

Upp till toppen
Annons: