# "Hej chefen!" Eller ... ? Author: Gronstedt Ännu ett intressant beteende: Idag släppte vi miniponnyn tillsammans med favoritkompisen i paddocken. De brallade och tokrejsade, ibland jagande varandra, ibland på mötande kurs för att kasta åt sidan i sista stund. Min lille drog iväg för ett tungklick, kompisen fick drivas lite tydligare av sin människa. Men! Ett par gånger, när det var tillfällig pust-paus, kom min lille kille in till mig. Väldigt tydligt in till mig, blicken på mig, fysisk beröring, parkerade invid mitt knä med manken i lagom kliposition. Där stod han med uppmärksamheten på kompisen, för att sedan dra iväg med en rivstart när kompisen rejsade iväg igen. Jag vet inte riktigt hur detta ska läsas på "hästiska", men nog ser det ut som att pålle vill engagera sin människa i leken och visa att vårt band består även om han busar med andra ibland ❤. Det finns säkert en mer prosaisk förklaring, men om han gör det bara för att han är rädd att jag ska dra in kraftfodret om han leker med andra, så är han ännu smartare än jag vågar tänka på 😬. ## Comment 1 Author: ähnchen #0 Kan det finnas något bättre än att titta på lekande hästar?? Framför min inre syn ser jag ett föl som leker med sin kompis och springer ”hem” till mamman ett tag för att titta på allt annat därifrån. Och iväg igen. Det skulle betyda att du har väldigt hög status hos honom, personifieringen av trygghet och pålitlighet som man gärna kommer tillbaka till. :) Jag undrar om tanken om indraget kraftfoder inte är lite för komplex för en häst. De är ju bra på att koppla två tidsnära saker till varandra (_OM jag gör det här så händer det där_) men att befara något som ligger längre fram i framtiden är de inte kapabla till. Därför vill jag bli häst i mitt nästa liv. Det måste vara så skönt att befinna sig i nuet hela tiden. Hoppas att min tolkning inte blev alltför prosaisk 😊 ## Comment 2 Author: Gronstedt Har funderat och analyserat och kommit fram till en hypotes (eller menar jag teori?): Vi har jobbat på att han ska vara helt lös men ändå följa (alltså "lyda" eller vara "underordnad" utan remmar eller bett som "tvingar" honom till det). Vi har jobbat på att han ska gå i skogen med ett par tömmar fästa i grimman och mig bakom (alltså gå först och "ha ledningen" med ganska liten påverkan av fysiska begränsningar, men ändå "lyda" eller vara "underordnad"). Vi har jobbat med arbetskörning, där han visserligen har sele, tömmar och bett som begränsar, men där han också  ska stå stilla utan att någon rör vid häst eller tömmar och han ska flytta sig framåt/bakåt/höger/vänster för röst, utan hjälper av pisk eller töm. Allt detta har den gemensamma nämnaren att han måste följa/lyssna/lyda  för att han tycker det är värt det, inte för att jag drar och petar och "tvingar".  Igår, när vi släppte dem lösa, så var det plötsligt hopp och lek och gör som du vill FAST människan fanns i mitten och FAST människan gav en del anvisningar, som att driva på när mulen åkte ned i gräskanten. _Förvirring! Är detta jobb eller fritid? Vem bestämmer egentligen?_ När han tog kontakt med mig så pratade jag med honom och mötte honom med gos och vänlighet. _Förvirring! Människan VILL tydligen att jag ska komma in, men hen har ju inte sagt något?!_ När han stod hos mig så kliade jag på honom,  men utan att försöka hålla honom kvar när han for iväg. _Förvirring! Annars får man ju aldrig börja gå utan att människan sagt till?!_ När jag kopplat min pålle för avskrittning så drog kompisen en sista repa. Hela miniponnyn skälvde till, som om han tänkte dra efter, men han flyttade sig knappt en hovbredd - då hade han accepterat att han var tillbaka under mitt "befäl" igen. Men när vi kom in i stallet var han otåligare än vanligt, skrapade med hovarna när maten inte kom tillräckligt fort och skrapade  tänderna mot mig när han buffade på sitt bryska sätt med öppen mun. Inget allvarligt, han lugnade sig fort för bannor, men tillbaka till ett mer brötigt agerande igen. Vilket jag då tänker beror på att hans uppfattning om var gränserna går hade blivit förvirrad av lösspringandet. Så nu gäller det att utöka "regelverket" till att omfatta även detta: Man FÅR tokrejsa med kompisen i paddocken. Det betyder INTE att man får knö till folk med tänderna när de är långsamma med maten. ## Comment 3 Author: Gronstedt #1: Skrev #2 innan jag såg ditt svar. Om din tolkning är den rätta så känns det ju väldigt bra och om inte annat något att sträva efter ❤️. De är oändligt fascinerande de där djuren! PS: Jag tror _egentligen_ inte på att han oroar sig för kraftfodret 😃. Men nog kan man fundera över hur komplext de faktiskt kan resonera, eller om allting verkligen bara handlar om betingning. ## Comment 4 Author: Gronstedt En tanke till, som ansluter till #2: I hagen är miniponnyn är den som går undan för alla andra - han är lägst i rang men inte hunsad. När jag är i hagen gäller regeln att de får ha sina diskussioner som de vill på egen hand, är det en människa där så viker man undan för människan. Därför händer det att jag föser undan de större om de tränger honom när jag leder honom eller helt enkelt ställer mig emellan  när han exempelvis vill dricka när vi just kommit ut och någon av de andra kommer gående med bestämda steg. Den andra hästen får vackert stanna till några sekunder innan jag släpper fram den så att stor kan fösa bort liten på vanligt hästsätt. Från hans horisont ser väl det ut som när en mammahäst går emellan för att fölis inte ska komma i kläm när de stora elefanterna dansar. Och de stora bumlingarna på 650 kg försöker inte ens flytta på mig, det kanske också höjer min status i hans värld. Relationen till denna lilla häst liknar ingen hästrelation jag haft förut. Jag undrar hur mycket som beror på att han är min första alldeles egna och hur mycket som beror på att världen ser annorlunda ut om man är en mycket liten häst ... Det vore intressant om det fanns några studier i om små hästar förhåller sig annorlunda till världen än stora.