# Vem behöver rakriktning egentligen? Author: Gronstedt Det talas så mycket om rakriktning, att det är viktigt att hästarna arbetar rakt och liksidigt, så att de rör sig korrekt. Men det är knappast bara hästarna som behöver rakriktas. På sista tiden har fröken häst börjat gå emot skänkeln något fruktansvärt när vi ska gå från skritt till trav under sadel. Hon kan gå så fint på volten i skritt, men bara jag tänker trav blir vänstersidan plankhård och huvudet svänger utåt höger. Visst GÅR det att rama in och hålla efter och böja henne runt innerskänkeln, men det borde ju inte behövas ... ? När det aldrig behövts förut? Instruktören i Centrerad ridning kastade en blick på mig och konstaterade att min raka, fina sits var allt annat än det. Jag tycker jag är helt återställd sedan den bräckta svanskotan i somras, men tydligen inte - mina höfter sitter inte mitt emot varandra och mina ben ligger inte alls likadant på vardera sidan om hästen.  Sade instruktören och justerade min sits.  Men den eländiga hästen gick ändå mot innerskänkeln i travövergångarna, så jag fick i läxa att tänka på vad JAG gör när jag vill att vi ska börja trava (_mummel mummel det är ju hästen som går mot skänkeln mummel mummel_). Men men, man får tro att hon vet vad hon pratar om - det brukar hon veta. Så på 10 dagar blev det ingen ridning, jag  stretchade och gymnastiserade och masserade ländrygg och höfter och rygg på både mig och hästen. Och i förrgår satt jag upp igen. Och hästen blev stel som en planka och slängde huvudet utåt så fort jag tänkte på trav i vänster varv. Jag var gråtfärdig och släppte tyglarna ... Men så slutade jag tänka, jag tittade långt bort över hagarna, tog bara lätt lätt i tygeln och frågade om hon kände sig balanserad nog att trava innan jag hann trassla till min egen kropp mer. Och traven kom, mjukt och balanserat, i vänster varv, med perfekt böjning och ställning, utan minsta tvekan och utan att gå emot det minsta. Och ännu mer fantastiskt, efter det var problemet bara borta. Övergångarna var lika mjuka och fina som förr, även när jag hade kortare tyglar och mer samling.  Jag vet fortfarande inte vad jag gjorde, eller inte gjorde, med min kropp för att sluta störa henne, men någonting hände så att jag slutade göra så att hon gjorde "fel". Jag hade kunnat tvinga henne att göra "rätt" med ännu starkare hjälper, men vi hade turen att få hjälp att hitta ett mjukare sätt att lösa problemet. Att inte tvinga henne att kompensera för mina fel, utan att förmå mig att sluta göra fel. Det är en tanke som stämmer till ödmjukhet. ## Comment 1 Author: Maleficum Är så arg på mig själv att jag inte sparade en jättebra filmsnutt på Youtube jag hitta för några år sedan och inte hittat igen. Visade så tydligt hur en spänning hos oss som ryttare påverkar hästen. Hur hästen blev stel och stretig när ryttaren spände sig i länden (har jag för mig det var) och hur hästen direkt blev mjuk och avslappnad när ryttaren slappna av. ## Comment 2 Author: ähnchen #0 Snyggt!! 👍 Ett mycket inspirerande inlägg! Ja, vi alla, två och fyra ben, behöver rakriktning, inte bara i kroppen utan även mentalt. Det gäller alltså att få till fyra byggstenar för att det ska klaffa. Du kanske inte _gjorde_ något, utan snarare _inte_ gjorde något. Du släppte, både mentalt och fysiskt, gav hästen fria hovar att "sköta sitt jobb" och - TADAAAA 🙂 ## Comment 3 Author: Gronstedt Uppdatering: Märkligt  vad ens kropp kan ljuga! Jag måste fortfarande tänka på vad jag gör och anstränga mig att inte göra det, annars åker min vänstra höft och skänkel fram och högra axeln och handen motsvarande bakåt. Och naturligtvis ska en duktig häst svänga åt höger när man gör så! Men nu känner jag i alla fall vad jag gör och kan jobba på att låta bli det. Eller snarare, jag märker på hästen vad jag gör och kan jobba på att låta blir det.  Hon är så otroligt lyhörd för säteshjälper så man blir mörkrädd! Vändning åt vänster gick jättebra igår, när vi skulle vända åt höger klev hon iväg bakåt vänster. Vis av skadan lät jag bli att banka vänsterskänkeln i henne och gjorde om övningen och var uppmärksam på vad som faktiskt hände. Och si, hon böjde sig till höger (min högeraxel var bakåtdragen), jag gled över rejält åt vänster (höften och skänkeln framåt och rumpan snett utåt-bakåt). Inte 17 kan en häst gå åt höger under sådana omständigheter! Så på nästa försök koncentrerade jag mig på att sitta rakt över och att hennes hals skulle vara rak. Och si, hon kan visst vända åt höger! Jag kan inte låta bli att fundera över om alla "problemhästar", som "aldrig lär sig" att bära sig själva och lyssna på subtila hjälper, kanske i själva verket lyssnar alldeles för bra, bara för att utsättas för motstridiga signaler tills de lär sig att inte lyssna på det subtila ... Och jag kan inte nog rekommendera Centrerad ridning! Vi försöker rida en gång i månaden, så länge vädret tillåter, för [Lisa Johansson](http://www.lisajohansson.se/). Hon ser vad man inte själv kan känna att man gör med sin kropp, och hon ser vad hästen tycker om det. ## Comment 4 Author: ähnchen Tänkte genast på detta inlägg när jag läste denna artikel av Anna Blake: [Riding the Middle](https://annablakeblog.com/2017/10/20/riding-the-middle-my-horse-is-lazy/)