# Tänk om, gör rätt
Author: ähnchen

Om en häst som annars ger sitt bästa plötsligt inte verkar göra det kan det bero på att uppgiften är för stor för den. Oavsett hur svår _vi_ tycker att den är.

![](/u2/490d0ad177eb5fe1b07064cb191d5a82/660/dscn1422.jpg)

Det här är övergången mellan skogshagen och gärdet. Den har varit stängd under vintern och har nu öppnats. De andra hästarna tog ett skutt och så var de över men Grynet har under två dagar stannat kvar på andra sidan och inte vågat. Så igår tänkte jag att vi tittar på det tillsammans. (Väldigt smart inser jag nu för om inte kompisarna var tillräckligt mycket motivation för henne att gå över, hur mycket bättre blir det då om jag försöker skicka över henne...)

Hur som, den insikten hade jag inte då så jag gjorde som i lastträningen och bad om ett steg i taget. Och det gick framåt, med pyttesmå steg och hon kunde även stå med huvudet över vattnet och slappna av lite. Men det tog jättemycket tid och jag märkte hur mitt gamla jag ville tränga sig fram när jag till slut började bli otålig. Inte bra.

Jag fick verkligen tvinga mig att ta ett steg tillbaka för att parkera känslorna och viljan att få det gjort för att inte förstöra det arbete vi har gjort de senaste veckorna. Inte säkert att det inte skett någon skada redan. Det får jag lov att stå för.

När jag tog steget tillbaka och började tänka och analysera situationen insåg jag idiotin i försöket. Det är ganska lerigt precis vid vattnet, något Grynet inte tycker om. Sidan där jag står är en brantare uppförsbacke, det är lite trångt mellan buskarna så jag hade svårt att inte vara i vägen ifall hon skulle ta ett skutt, och så har hon aldrig varit på andra sidan. Så många faktorer som talar emot att hon skulle gå över där. Det gick inte att bryta ner uppgiften där på ett bra sätt. För mycket som jag inte kunde påverka.

Det jag gjorde var att ta med henne, runt hela skogshagen och via vägen ner till gärdet. Vi gick in där och kom bakvägen till samma ställe. Som man kanske ser på bilden är sidan hästarna står på plan och bredare, en bra plats att landa på. Hon visste vart hon skulle komma, jag var inte i vägen och \*skutt\* var vi på andra sidan igen. 

Nu ska jag ut och se var vi är i vårt förhållande och ta det därifrån. 🙂

## Comment 1
Author: ähnchen

Uppdatering med dagens insikt. Problemet var/är betydligt större för henne än vad jag anat. Och hon visar betydligt mindre när hon begränsas i sina möjligheter, dvs. sitter i lina eller ej. Behöver fundera lite mer på det.

Det som hände i morse: Inga problem att få kontakt och hämta henne i hagen. Bra!

Vi gick via vägen ner till gärdet och eftersom platsen är ny för henne med mycket att titta på gjorde vi slow-mo FoB, dvs. bytte håll när linan sträcktes helt enkelt.

När hon hade landat och stod hos mig, avslappnad i här och nu, och upptäckte att det fanns några första grässtrån därnere tog jag av henne grimman och gick mot övergången bland buskarna. Jag trodde att hon skulle börja jogga dit för att komma ”hem” men hon följde efter mig istället. Jag hörde på hennes andning att hon började bli lite nervös bakom mig. Jag gick in bland buskarna och ner till lilla diket. När jag vände mig om stod hon kvar på gärdet och frustade nervöst. Sedan drog hon iväg i galopp. Hon sprang och sprang, runt runt, stannade vid stängslet mot vägen, spanade över till vallackflocken, sprang vidare. Hon tvärbromsade ett par gånger vid ingången till diket utan att gå dit.

Det här handlade inte om mig. Det handlade om henne och platsen och jag kände att hon behövde lösa det själv. Jag hade klivit fram ur buskarna igen, ställt mig vid stängslet och bara fanns där. Till slut samlade hon mod, gick in bland buskarna och \*jätteskutt\* landade på rätt sida. Sedan blev det galopp upp till kompisarna där hon frustade ur sig all stress. Jag följde i aningens lugnare takt ;D

När jag kom fram till henne för att säga hejdå såg hon faktiskt rätt nöjd ut, med all rätt :) Nu vet hon att det finns gräs på andra sidan, men jag tvivlar på att hon orkar övervinna rädslan för övergången ännu. Vi får se.