Jag vet att jag tjatar mycket om fokus. Men utan fokus ingenting.

Jag har misstänkt en sak och tack vare arbete med olika hästar kunnat bekräfta. Hästar kan blunda för problemställningar. Inte som i shut down där de flyt mentalt och inte visar några rekationer utåt längre. men de distraherar sig själva från uppgiften när de känner att den är för stor.

På bilden tittar Grynet bort från hindret och blundar med det öga som visar mot hindret. Hon gör allt för att slippa tänka på det jobbiga.

Det gör att hon inte heller tar itu med uppgiften.  Hon kan slappna av där hon tittar bort men när jag ber om nästa steg får hon nästa stresspeak. "Hjälp, var kommer den ifrån?!" Det bearbetas knappt någonting. Ett annat exempel, diket.

x

x

x

x

x

x

Jag hade en liknande situation med den bruna hästen bredvid och en läskig blomkruka längs med vägkanten. Samma sak med hästen jag hjälper till med.

Det jag gör nu, istället för att be om nästa steg, är att jag styr deras uppmärksamhet tillbaka på problemet när de tittar bort eller blundar. Dvs. jag ger de en chans först och ser om de själva kommer tillbaka. Men hänger de upp sig kör jag med handen längs repet precis som vid LF så att de får en första signal, sedan tar jag slacket ur repet och tar huvudet tillbaka tills det pekar på uppgiften igen. Ingenting annat.

Det går mycket fortare att de då slappnar av på riktigt, fullt medveten om att hindret finns. Först då ber jag om nästa steg.

Om jag tänker tillbaka på alla dessa omtag jag och Grynet har haft med presenningen (som är en stor uppgift, ingen tvekan om den saken) förklarar det här mycket.

Jag kan också känna igen mig själv i detta. Har jag en uppgift på jobbet som jag inte riktigt vet hur jag ska tackla är jag världsmästare i att avleda mig själv från den genom att hitta en massa andra saker att göra först. Verkar vara någon skyddsfunktion i hjärnan. Det som händer är att uppgiften växer i mitt huvud, så egentligen gör jag mig en björntjänst. Och när deadlinen närmar sig och jag till slut tar mig i kragen och fokuserar på uppgiften, bryter ner den i mindre bitar som jag klarar av är den helt plötsligt inte alls så hemsk som jag trodde.