Grynet har tydligen tagit klivet över i andra vågskålen igen. Vi har sedan vi började pendlat mellan att vara reserverad och misstänksam, där jag lägger fokus på att bygga förtroende, och att vara frustrerad över att man stör henne. I de faserna jobbar vi på respektbiten.

Det är som att balansera på en bom. I början är det svårt, man vacklar åt det ena hållet, sedan åt det andra, man fäktar vilt med armarna i ett försök att korrigera, tappar balansen och ramlar ner, kravlar sig upp igen. När man blir bättre vacklar man mer sällan, behöver inte röra på armarna lika våldsamt tills man kommer till den grad då det knappt syns för andra hur man korrigerar med små små mikrorörelser. Man kan dock fortfarande hamna i obalans när man korrigerar för mycket vid en liten avvikelse. Dvs. jag försöker bara korrigera precis så mycket så vi hamnar i balans igen för att inte tappa förtroende igen.

Den senare tiden har vi jobbat mycket med förtroende och hon verkar betydligt mer komfortabel i min närvaro än någonsin förr. Då blir hon också djärvare när det inte går som hon vill ;)

När jag skulle släppa henne tillbaka till gänget igår fick hon lite bråttom så vi körde ledövningen som en påminnelse. Varje gång vi stannade började hon dock äta gräs istället för att fokusera. Jag bad henne då att röra sig åt ett håll jag valt. Det gick nästan att ta på hennes frustration som laddades ur i en låtsas-kick mot mig när jag bad henne trava. Det kom inte oväntat (hon gav mig ett stort antal små signaler innan och har gjort så förr även om sist var länge sedan) och det finns ju en anledning till långa arbetsrep ;) Jag var aldrig i fara, även om hon hade tagit i ordentligt. Det enda jag gjorde åt det var att insistera på att hon skulle trava, vilket hon gjorde. Dvs. hennes kick gav inte önskat resultat den här gången heller och hon lär göra så ännu mer sällan i framtiden.

Hon fick trava på och byta håll några gånger tills hon slutade dra åt ett visst håll, alternativt glufsa i sig gräs vid varje stopp, och då kom de där stora frustar där hon släppte ut spänningar och missnöje och började tugga och landa istället. En mycket lugn häst traskade efter mig sista biten till hagen. Väl i hagen körde vi lite repetition för att kolla hennes förväntningar. Det drogs lite åt flockhållet men fokus fanns kvar. När hon fick ett mjukt uttryck i ögonen kliade jag henne på favoritstället bakom öronen, tog av grimman och gick därifrån. Hon stod kvar ett par sekunder, kliade sedan nosen vid benet och började beta där och då i kvällssolen. När jag körde förbi 20 minuter senare var hon fortfarande kvar i samma del av hagen och betade lugnt.