2017-04-23 07:19 #0 av: ähnchen

"Lungnande signaler har blivit en naturlig del i vårt arbete och hjälp Grynet massor att släppa ut de små, envisa spöken. Och bli lite djärvare ;).

 När hon tittar bort tar jag ett par steg tillbaka, väntar och tar djupa andetag tills hon tittar tillbaka och ger någon signal om att hon slappnar av lite, en blinkning, huvudet sänks en aning, helst att hon tuggar lite. Sedan väntar jag lite till innan jag närmar mig igen. 

Hon tittar numera genast tillbaka och börjar oftast genast tugga. Det som tog lååång tid i början händer nu nästan på en gång. Det här är som med allt annat. 

"Låt det ta den tid det tar, då tar det mindre tid."

"Baksidan" av detta är att hon vågar visa tydligare ny när hon har en annan åsikt. Det är en väldigt bra baksida för det betyder att hon är mentalt närvarande och inte låtsas vara någon annanstans. När jag till exempel hämtar henne i hagen kommer det små frustrerade suckar när jag ber henne lämna höet innan jag sätter på grimman. Då kan hon helt enkelt gå till nästa hönät och fortsätta äta. Det har aldrig hänt förut. Vi alternerar mellan hönäten tills det kommer en liten suck av frustration, sedan är hon "redo". Jag passar på att kliar henne på favoritställena under manen och på undersidan av halsen som lite positiv förstärkning innan jag sätter på grimman.

Igår kunde jag lägga på sadeln och sitta upp utan att hon vandrade iväg mentalt en enda gång. Det kändes stort :) Jag lät henne stå och fundera mycket mellan varven. "Hur går det för er med ståendet?" frågade  en annan hästägare som jobbade med sin häst i paddocken. :D 

Vi fortsatte med lateral böjning där hon behövde en stund att landa på vänstra sidan. Sedan några få bent to a stop så var vi klara.

Under tiden kom och lämnade två hästar paddocken. Det blev "hej-" och "hejdå"blickar, ingen stress, ingen hysteri. När vi var klara gick vi en minipromenad och även den gick i avslappningens tecken. 

Ibland känns det fortfarande märkligt när man dag in dag ut bara står omkring med sin häst och till synes får ingenting gjort. Men ögonblicken när alla bitar till slut sätts ihop och saker bara funkar är de mest fantastiska jag känner. De ger extra bränsle till att fortsätta envisas jobba på de små saker. De har en så enorm pay-off.