2016-11-14 17:09 #0 av: ähnchen

Ibland tänker jag att det är med hästträningen som med en lök. För att komma till kärnan behöver man försiktigt avlägsna lager för lager. Tar man genvägen och skär för mycket kommer det att svida och man gråter… Skämtar

När man börjar träna en häst börjar man med det yttersta lagret. Det är störst och det är då de stora förändringarna sker.

Man hittar ett nytt normalläge under och upptäcker nya saker att ta tag i. Man börjar om och jobbar med nästa skikt.

Och kommer till ett nytt normalläge. Osv. Lagren blir tunnare och mindre i takt med att lökens omfång minskar, och effekten blir mindre synlig, men inte mindre betydelsefull.

Jag upplever att samma sak händer mig under resans gång.

Medan jag promenerade med Grynet i den fina vinterskogen igår undrade jag om hon någonsin kommer bli kvitt all rädsla och oro. Jag iakttog henne över axeln, hur hon gick bakom mig, lugnt men ändå spanandes med aningen för stora ögon. Ibland hördes små frustande ljud. Stannade vi blev hon rastlös även om hon idag har mycket bättre självkontroll och står stilla istället för att blind snurra runt mig. Några hackiga huvudrörelser och svårigheter att släppa omvärlden och fokusera på mig kompletterade bilden.

Ändå var detta bästa promenaden vi någonsin haft. Jag höll inne och kände efter. Varför iakttog jag henne så noga när hon ändå var så lugn som aldrig förr? Men jag var ju lite nervös! Nervös över hur det skulle gå. Hur hon skulle må. Vad hon skulle göra.

Och tänkte ’Det är ju klart att hon är nervös om jag är det’. Hon ser de små blicken, den lilla tvekan i mina rörelser ”har hon just ryckt till – eller inte?”. Hon har lätt genomskådat mig utan att jag har varit så medveten om mina egna känslor. Spännande! Med insikten av att jag fortfarande har svårt att släppa detaljövervakningen (från att ha varit kontrollfreak en gång i tiden och mikrostyrt hästar) åkte ett av mina egna lager. När jag insåg hur jag kände och varför kunde jag själv lugna ner mig, plötsligt fullt medveten om att inget kan gå fel då jag har verktygen att hjälpa henne ifall hon tappar självkontrollen. Jag hämtade försiktigt tillbaka hennes fokus, vi fortsatte och en kort stund därefter hördes en djup suck bakom mig. Glad