Inte mycket just nu, men måste hinna med bussen till stallet ;)

Jag är medryttare på en storhäst och jag själv ser precis över honom om jag står på tå. Plus att han är rätt kraftig i modellen. Han är ljudrädd vilket gör att rätt som är flyger han i luften. Han är aldrig elak men man blir ju rädd så kan inte säga att jag förstår dig helt men kan relatera lite. Var även hästrädd som mindre. Skulle du kunna förklara lite vad han gör när du blir rädd? Du skriver att du blir rädd för honom men på vilket sätt? Jag skulle ge som förslag att ni jobbar mycket från marken med stanna stopp, springa lite, trick träning kanske.

Tja, som du så var jag väldigt hästrädd som mindre(fast jag vet inte om dom flesta kanske är det).

Jag har dock aldrig varit rädd för min egna ponny förut, det började lite så att jag mest var ute och gick promenader med honom, i skogen, vid stranden eller så. Det var iprincip det vi gjorde då jag inte hittade annat att göra. Sen skulle jag träna för tränare då det vart lite grejer jag behövde hjälp med(kan tillägga att några veckor innan jag tränade för tränare så fick han ett flipp i hagen där han sprang efter min mammas kompis och i ett försök att "rädda" henne så sprang jag dit, gjorde dock lite fel så han stegrade på mig. Det var dock inget som jag riktigt tänkte på då utan jag shasade iväg han och jag var inte rädd efter det). Dagen tränaren skulle komma så var jag väldigt stressad och det var mycket som gick dåligt så när hon kom var jag typ ett nervvrak, det känns som att det var därför Hugo var som han var när vi tränade.

I vilket fall så stegrade han sig över tränaren så hon föll baklänges och han landade på henne. Jag var inte rädd för honom då.

Efter det så tränade  jag nästa dag, han var ju mest van vid att vara ute och gå så han gjorde desparata försök att få tillbaka bekvämligheten genom att stegra på mig(jag var inte berred då jag faktiskt inte trodde han skulle stegra). Han stegrade faktiskt på mig 2ggr det passet. Jag tänkte att det var nog en engångsföretelse och jag lär mig nog så jag var inte rädd.

Någon dag efter tränade vi och då stegrade han på mig igen, först då blev jag faktiskt rädd för honom. Jag vågade inte ha honom framför mig och såfort han höjde huvudet flyttade jag honom ifrån mig.

Efter det har allt varit spänt, inget har varit roligt och det verkar inte finnas någon hjälp att få. Jag vet inte vad jag ska göra och jag känner mig desperat för vi mår inte bra av att ha det såhär!

Okej, ser han arg ut när han stegrar? Eller kan det bara vara lek? I vilket fall är det ju inte okej att stegra mot någon. Vad sa din tränare när han stegrade mot henne? Finns de något han gör precis innan så du kan bryta beteendet innan det händer? Frustration, rädsla, lycka? Stegringar är ju dominanta och inget man lär en häst om man inte kan få ner den igen. Men såklart kan dom lära sig själva också. Det är ju ett naturligt trick.

Tja, mer som att han vill men inte kan. Alltså, han vill liksom göra grejer men han är "bekväm", kan inte! Vet inte hur jag ska förklara. Eller, han har lite svårt för förändringar. Han stegrade för att vi mest varit ute och gått, därför var han inte van vid att vi tränade så. Jag glömde att skriva det, han kände sig lite pressad. Han är väldigt känslig, och jo jag tänkte mig inte riktigt för. Det var inte så att jag utsatte honom för något som han inte klarade av, jag vet att han klarade av att göra det jag bad honom om!

Nu har allt blivit en ond cirkel liksom. Ett mönster som vi inte kan bryta tillräckligt snabbt utan hjälp! Tanken var att jag skulle få hjälp om 2veckor, jag skulle bo där med Hugo i 3 veckor och få hjälp. Men det brast för hon var tvungen att åka iväg eller vad det var.

Jag hoppas du förstår, är väl lite svårt för dig att se helheten då du inte sett eller så.

Jag har aldrig velat lära Hugo stegra på kommando då jag vet att han är väldigt impulsiv och gör grejer utan att tänka riktigt iförväg.

Jag funderade på om det skulle hjälpa att ha rutiner, känns som att han skulle må bra av det. jag vet dock inte riktigt,

#1 La inte märke till bilden förräns nu xD Men jo, det är en sann bild!

Prova det med rutiner. Om han tycker om att gå i skogen prova att gå en bit och sen kräva något, så han fortfarande är i sin trygghetszon. Tror man får gå ganska sakta fram kanske bara göra en liten jobbig sak per dag. Sedan när du ser att det fungerar kan du öka kraven genom att lägga till mer eller utveckla det du redan gjort. "Min" häst hade svårt att trava i början så jag drev på honom så lite så att han bara ökade skritten då gjorde vi halt och stod och myste en stund. Nu i tisdags travade han så fort jag själv började springa. Tar en stund men man för inte kräva för mycket på för kort tid(: Är han lite "lat" alltså gör inte mer än han måste? LinaN sa åt mig att köra Point to Point leken. Här dock inte provat ännu. Men man ska ställa en hink med mat/godis som hästen tycker om. Sen låter du honom gå fram till hinken för att hitta belöningen. Ökar modet, viljan att göra saker och nyfikenheten(:

TS, i vilka lägen stegrar han? Vid hand, under ryttare, när han ska backa … ?

Har ni uteslutit att han faktiskt inte kan göra det du begär? Att det gör ont eller att han inte begriper?

#7 jag rider inte på han, han stegrar vid hand. Han har inte stegrat på väldigt länge. Jag vet varför han stegrar.

#8 Har faktikt provat Point to Point men han intresseras inte alls av uppgiften endå. Jag prövade dock pont to Point när jag longerade han några gånger då han värkligen inte tycker det är roligt och han gick jättebra då.

#8: Om det är som du tror, att han stegrar när han blir pressad, så måste du antingen underkasta dig och ge dig (stegring är en kraftig "dominanshandling" avsedd att få "motståndaren" att backa) eller sätta hårt mot hårt tills han slutar och backar.  Ta gärna hjälp av en tränare, det kan vara svårt för er två att hitta ut ur denna negativa spiral tillsammans. En annan person, som kan visa hästen hur det ska vara och dig att det kan fungera, kan hjälpa er att bryta spiralen och hitta rätt.

#9 Jo, det är ju det som hade vart bra. Problemet är bara att jag inte vet någon tränare som är villig att köra så långt.

"#10 det är mer om du är villig att betala för deras resa det hänger på ;)

#10: Var finns du?

#11 Nja, jag har frågat alla jag kan komma på. Dom säger att dom inte tycker det är lönt att köra den sträckan :p

Det finns dock en tränare, men det bästa hade vart att bo hos någon i några veckor och under tiden få hjälp. Känner jag i alla fall!

#13 Har du hört med mikkel från hearts and horses? han reser halva sverige runt, även tina kolhammar åker långt. hon utgår från kalmar län och kom upp till mig norr om göteborg vid ett tillfälle.

Hmm, Mikkel funderade jag på ett tag. Men sen glömde jag bort att han fanns xD Thanks for reminding me! Men kan man träna för tränare trots att man inte har paddock?

Känner igen mig lite. Ett tag var jag rädd för min ponny, hon är också väldigt lik mig och mycket känslig för mitt humör o.s.v, efter en tid när vi bråkat som mest. (Ordvalet bråkat just för att det var precis vad vi gjorde, två tonåringar liksom, picture that!) Förra sommaren lät jag henne stå en månad eller något liknande, hästarna gick på sommarbete och jag blev fullkomligt less efter följande händelse: Vi hade varit på en inofficiell westerntävling där hon betet sig som ett "psykfall". Hon känner sig väldigt lätt pressad i nya situationer, och åka 8-10 mil enkel väg för en inofficiell tävling var kanske inte det intelligentaste beslutet vi tagit.. Jag var dessutom sjuk, så hon fick stå en stund i transporten (eftersom hon höll på att slita sig där hon stod bunden, damen har väldigt starka åsikter) medan mamma red en klass med sin ponny eftersom jag var för trött för att orka rida den klassen med min ponny. Debbie, som ponnyn då heter, uppskattade inte att bli undanstoppad i transporten och roade sig med att hoppa över bommen två gånger, det slutade med att en närvarande veterinär gav henne en dubbel dos lugnande som höll i sig till vi var hemma, mest eftersom vet. var rädd att Debbie skulle hoppa över bommen på vägen hem. Anledningen till att det här var droppen över 'i'et var mest för att just det året bråkade vi som mest under våren och sommaren, allt gick verkligen åt h*lvete.

Men efter den där pausen under förra sommaren, där jag ignorerade henne i hagen om hon inte sökte kontakt först och inte jobbade alls med henne, blev hon väldigt mycket mer sammarbetsvillig. Plötsligt gjorde vi jättestora framsteg i all hantering och ridning och körning.  Nu går jag med henne lös när vi är ute och promenerar och hon står lös på gången när jag gör i ordning henne för arbete. 😉

Saken med Debbie är då att hon är väldigt osammarbetsvillig när man ska lära henne något nytt (har aldrig träffat en häst som blir så arg, och med arg menar jag verkligen skitförbannad, på det där sättet "bara ston kan bli"). Det började dock inte förrän hon fyllt tre, jag har haft henne sedan hon var sex månader gammal, då hon efter sommarbetet plötsligt fick för sig att jag inte dög som ledare längre och prompt skulle ha sina ben ifred, sparkade och högg efter mig när jag pysslade med henne. Envis som jag är har jag nu lyckats jobba bort detta beteende, nu tjurar hon bara ibland om hon råkar vara på dåligt humör, men i största allmänhet jobbar vi som ett team med allt vi gör nu.

Det jag huvudsakligen har tänkt på är att slappna av, bara ta ett djupt andetag och inte bli arg när hon får sina ryck utan korrigera beteendet och sedan berömma henne så fort hon gjort rätt. Små, små steg! Det tog oss en lång bit på vägen, även om jag ett tag höll på att ge upp. Bråka med en häst varje gång man ska göra något man gör varje dag är inte det roligaste! Många saker föll på plats när vi fick gå-lös delen att fungera, förmodligen fick hon en mer vänligt inställd respekt för mig då, nu känner jag att hon uppskattar mig mer än innan just eftersom vi är mer "på samma nivå". Hoppas det löser sig för dig och din ponny! 🙂 (Och förlåt för långt inlägg! xD )

Så börjae vår hlb sto göra när hon var 5-6 år( när hon blivit stark och domenant) , när man satte press på henne så reste hon sig. Räddningen för oss och henne var att vi hitta en pnh-tränare och gick några helg kurser. Vi jobbade mycket med de sju lekarna och gör det än 4 år senare, Hon behövde också ha stor variation i arbetet, lätt uttråkad. När du jobbar med din häst se till att ha ett 22fot arbetsrep, så att man inte är för nära är hästen stegrar. När hästen är på säkert avstånd kan man sätta press på den , reser den sig så gör det inget, gör den rätt så belöna med eftergift går det riktigt bra sluta direkt. Är den spänd och sätter upp huvudet så är det också bra, träna procupine leken med att få ner huvudet under mankhöjd.

#15 du kan träna NH i en box, paddock, ridhus, eller en hage. Eller inte ens det om det behövs. Och får du dit Mikkel eller nån av våra svenska parelli-instruktörer så behöver de inte en paddock de är duktiga och kan lösa det problemet ändå.

#16-17 Tack! 

#18 Aha, var lite nervös över att dom kanske tyckte man skulle ha en paddock eller så c:

visst underlättar en paddock eller liknande, men en hage fungerar precis lika bra, och ibland är det inte ens nödvändigt om man inte har problem med hästar som sliter sig. (som var anledningen till att jag började med NH en gång i tiden)

Jag måste faktiskt erkänna att jag alltid är rädd för vad folk ska tycka, att dom ska himla med ögonen och tycka jag är oansvarig som skaffade en hingst. Det är lite därför jag aldrig riktigt har tagit ut tränare heller, sen är jag alltid rädd för att tränaren inte ska klara av Hugo och det oroar mig hela tiden. 

Däremot så har det gått mycket bättre nu dom senaste gångerna. Det värkar dock som att Mikkel kan mycket och så men har han tränat, eller vad man ska säga, hingstar förut? Om du vet det då. Eller vore det bättre om jag frågade honom istället?

#21 mikkel har jobbat med extrema hästar, han är kompis med Pat Parelli och har en mycket gedigen kunskap om hästars fysiologi, psykologi och träning. Jag hade inte tvekat en sekund på att ta ut Mikkel om han hade bott närmare mig och då har jag inte ens några "problem" med min häst längre. Han är förbannat duktig. kompisen ska skicka ner sin nykastrerade 2 åriga hingst som blivit väldigt dominant för träning till Mikkel. 

Sen kan man ju vrida på det, vad är det som gör att du har kunskapen att ha en hingst? när du ifrågasätter en välkänd och duktig nh-tränares kompetens? ;) missförstå mig rätt, däremot så personligen så anser jag att ska man inte avla på individen så är det ingen mening att spara dem som hingstar, eftersom de flesta människorna idag inte kan tillgodose de behov som en hingst har så blir de oftast lidande pga sina hormoner.

#22 I get your point! Thank u :P

Jag har faktisk funderat på att kastrera han men jag vill se ifall han kan komma någonstans inom avel, typ. Därför tänkte jag att om han inte får bra meriter, eller vad det heter, på en avelsvärdering så kommer jag antagligen kastrera han. Eller aa, något sådant.

#23 har han stam och hans föräldrar har bra meriter?  med A-premiering och goda vitsord för extriör och gångarter. Annars är det inte lönt att spara honom som hingst. Det är oftast mer jobb än det är värt + att redan nu har ni dominansproblem i form av stegring. Ju äldre han blir dess värre kan det bli.

Har man inte långvarig unghästvana och haft vuxna hingstar innan så ska man egentligne inte behålla en häst som hingst (rent generellt) hade jag köpt min harry som hingst så hade jag kastrerat honom dels pga att han inte han nån stam o dels för att en hingst är så mycket mer jobb.

Många vill inte ha hingstar i sina stall om man ska inackordera, oavsett storleken på hingsten. Många hingstar blir väldigt stressade när ston omkring honom brunstar, de springer, rymmer eller tappar i vikt och muskler för att de inte kan äta och bara springer. Många hingstar blir tvungna att gå ensamma i hagar utan social kontakt med annan häst för att många är rädda att hingsten ska bli farlig för deras vallacker. mm mm mm…..

Jag hade Harry i ett stall för många år sedan där de hade en halvblodshingst, avelsvärderad och jättefin, men han blev så stressad när stona brunsta och vallackerna gick i hage så han kunde se dem. På en månad rasade han i vikt så han såg ut som skinn och ben för han fick aldrig ro att äta, och sedan slutade det hela med att han drog på sig en senskada av allt springande så till sist avlivades han 7 år gammal. Hade senskadan vart lindrigare så hade han kastrerats och de hade testat om han kunde leva ett bra liv som vallack och promenadhäst men det gick för illa.

Så man måste ju se till hästens mående också både socialt, psykiskt och fysiskt om man ska behålla dem som hingst. 

En stor moralkaka såhär en måndagseftermiddag ^^

Oj oj, okey riktigt så allvarlig är han inte xD But still, i get your Point!

Men jag är ganska säker på att jag ska kastrera efter utställningen då jag erkännt för mig själv att jag är för lat för att vara en värdig ledare åt han! Jag skulle kunna jobba upp det men det kommer antagligen ta för lång tid, sååå aa.

Inte för att jag tycker att jag inte kan vara en bra ledare men….. aa, du förstår nog poängen!

#25 tror inte det handlar om att vara en värdig ledare. Du har helt enkelt inte kunskapen och det hade nog inte spelat någon större roll om han vart hingst eller inte, förutom att man hade sluppit alla extra hormoner i kroppen.

Jag menar inte att vara dum, elak eller något utan bara är realistisk. Vill du ha honom som hingst så ha honom som hingst, men var också beredd på att saker och ting inte kommer bli lättare med tiden. :)