Annons:
Etiketterbeteendepsykologi
Läst 2248 ggr
Gronstedt
2013-05-27 10:25

Plutten börjar bli vuxen :-)

Medryttarhästen, som fyllde 7 år i lördags, börjar bli vuxen till sist! Han har varit en RBi och jag har aldrig gjort mig så illa på någon häst som på honom, när han blivit överbelastad och exploderat. Han har framför allt varit hopplös att få att gå fram över diken, bäckar och läskiga fläckar på marken - i synnerhet när han varit ensam ute eller gått först.

Vi är två som rider honom och i år har han tränats mycket på gå först över, under och förbi all sköns läskigheter, inklusive en övningspresenning. Och igår fick jag ett underbart bevis på hur han har utvecklats.

Partnern och jag var ute med medryttarhästarna och utforskade nya vägar och kom till en bäck där varken vi eller hästarna varit förut. Jag stod längst fram, närmast vattnet, och vi människor diskuterade om vi skulle våga försöka gå över eller om marken och bottnen var för lösa. Jag satt halvt bakåtvänd och pratade.

Pålle sänker nosen, luktar och tittar. Jag tänkte inte på det, så brukar han göra när han måste stå stilla. Pålle rör sig framåt. Jag låter tyglarna vara långa och tar båda i ena handen, lättar på rumpan och tar tag i manen med andra handen, ifall det skulle bli några plötsligtheter. Pålle sätter ned en hov på botten, lägger försiktigt över vikten på den och känner att det bär. Han kliver långsamt igenom, känner sig för och väljer spår, häver sig upp på andra sidan. Där är det djup, lös mossa och han tar fyra korta, kontrollerade skutt upp på fast mark, stannar, vänder sig halvt om och vi väntar på partnern och hens häst (som klafsar fram nästan överallt utan att blinka).

Älskade lilla idioten har börjat tänka! Han såg sig för, bedömde att det skulle fungera, valde spår och tog oss över. Jag drev inte alls, utan lät honom sköta det. Tack och lov att jag höll i manen, annars hade jag ryckt honom i munnen när han skuttade över mossan, och det hade varit djupt orättvist när han var så duktig.

Han börjar bli en sådan där härlig häst som man kan lita på att om den säger att man inte kan gå på ett visst ställe så är det för att det verkligen inte går. En smart, tänkande samarbetspartner. En sådan som man kan visa problemet och säga ”Lös det du, det är du som kommer att bli blöt om fötterna.

Och framför allt en sådan som stannar upp och tänker sig genom ett problem i stället för att gå i baklås. Jag tror man kan säga att i:et i RBi har fallit bort. Jag undrar vad han kommer att bli för sort när han blir stor 😘.

***nej nej, jag är inte alls uppfylld av detta och sitter definitivt inte och flinar som en idiot från öra till öra***

Annons:
LinaN
2013-05-27 10:37
#1

Skoj! :D

riktigt skoj o läsa! Och folk tror inte att de har nån nytta av att rida och träna över presenningar hemma "för när kommer vi stöta på en presenning som vi måste gå över utomhus?!" 

det är inte presenningen som är grejen, det är kommunikationen :D

Yesterday starts tomorrow, tomorrow starts today.
Today is a gift, that's why we call it the present.

 

[Kohina]
2013-05-28 10:47
#2

Detta gjorde min dag :) grattis till dig och hästen!

LL.Wilma
2013-05-31 23:18
#3

=) =) =) =)
Grattis!

Gronstedt
2013-06-16 17:00
#4

Pålle har fortsatt att vara lika duktig med vatten, läskiga fläckar på marken med mera. Idag skulle vi över en ny bäck och han klev i med frambenen och satte ned huvudet för att se och nosa sig för sig för - trodde jag. Det tog en stund innan jag insåg att kräket stod och betade på en tuva …

Nu har vi börjat träna på att sitta av och sitta upp ute, alltså inte hemma vid pallen. Idag blev det vid en gammal telefonstolpe som låg bredvid en hög balkskrot. "Läääääskigt, det törs jag inte stå nära," sade pålle.

Han är fortfarande RBi ibland, vilket betyder att man inte kan gå på honom hårt för då blir han bara hispig och blockerad. Så det blev varv på varv på varv - gå längs stolpen, försöka komma tillräckligt nära, stanna, vänta, låta titta, gå runt igen … Till sist stod han så nära att jag kunde försöka - då rullade stolpen lite och han blev förstås rädd och klev undan, jag halkade och han fick en spark i sidan.

Sedan var det kört, han backade snett undan så fort jag kommit upp på stolpen och satte tån i stigbygeln, han blev mer och mer stressad. Efter ytterligare några varv var han lugnare, det där skärrade, hysteriska "vad vill du vad vill du vad vill du" hade släppt och det märktes att han backade undan bara för att han fått för sig att det var meningen - jag hade ju faktiskt sparkat till honom i sidan, hur skulle han kunna veta att han INTE skulle gå undan när jag kom med tån nu?

Så jag tog risken och mötte backandet med en liten spösmisk på rumpan på "bortsidan". Och si, pålle tog denna korrigering perfekt! Han blev inte rädd eller stressad, utan tog det för exakt vad det var - ett "Nej, du  skulle INTE gå åt sidan!". "Jaså, nähä", sade han, trampade fötterna till rätta och väntade på uppsittning lika fint som någonsin vid pallen. Naturligtvis blev det massor av beröm, krafs i man, avsittning och avsadling inom kort och extra "närhetsgos" för att laga eventuella sprickor i förhållandet.

Att korrigera denna häst är att dansa på en spindeltråd ibland. Han kan testa, han kan fatta fel, han kan tramsa och han kan till och med djävlas. Rätt korrektion tar han hur bra som helst, men blir man hård i fel ögonblick, driver man eller fokuserar åt fel håll så blir han bara mer och mer stressad. Man måste vänta den där extra sekunden tills kugghjulen i hans lilla skalle snurrat färdigt, innan man höjer kraven. Det är länge sedan nu som det exploderade och blev farligt, men det finns kvar där i honom. Men ju mer vi kan läsa av varandra och litar på varandra, dess lättare går allt.

Brollan1
2013-06-16 21:30
#5

Du får en buket rosor i stället för en tummen upp nu för detta är ett stort steg fram för båda. Därför att 1: Du insåg att gränsen för hästens tolerans har flyttats och att du använde den.

2: Du ser att hästen ger tillbaka till dig genom att visa att den accepterade korrigeringen på rätt sätt och även noterar när det blev fel.

3: Du korrigerar dig själv och experimenterar med vad som passar hästen.

Keep upp the good work.

Ska bara släppa lite funderingar om nr:1, Jag tycker det är mycket svårare att hitta rätt nivå på kommunikationen  när man har fått tilliten från hästen för att inte förstöra det man har och får, i jämförelse med en ny häst som man bara dominerar i början. När man finlirar på tillitsnivå så kan det bli kompromisser som inte är riktigt bra ibland. Men det gäller bara mina funderingar.

Lycka till

"Gör det lätt att göra rätt och jobbigt att göra fel, hästen får välja vilket den vill och lära sig av det"

Gronstedt
2013-06-19 12:53
#6

Vi har kommit ett stort steg tillsammans, plutten och jag, och jag tror att det till stor del beror på att vi blev "osams" i söndags och sedan lagade sprickan tillsammans och hittade vår tillit igen så snabbt. Igår var han ljuvlig på träningen, men inte bara det!

2 andra i stallet skulle rida samtidigt med mig. Vi gör i ordning hästarna ute, eftersom hagen ligger långt från stallet. Jag rider oftast ensam och därför har pålle och jag utarbetat system som fungerar för oss. De andra 2 ger sina hästar varsin bytta havre så de ska stå stilla under borstning och sadling, men jag har som vana att ge lite proteinfoder efteråt. I går tjatade de andra 2 om att jag skulle ge pålle havre "så han står stilla", men jag lät honom stå lös med grimskaftet över manken som vanligt. Jag var noga med att vara nära och smeksam och prata med honom och hålla uppe vår bubbla - och inte en enda gång släppte han vår bubbla för att gå iväg och titta i någon annans bytta! Även när jag gick ifrån honom, utom synhåll, stod han där han var ställd, med uppmärksamheten på där jag skulle dyka upp igen. Inte kuvad, inte slö, utan lugn och närvarande.

Man blir alldeles matt av denna oerhörda gåva …

Annons:
Spiritinthesky
2013-06-20 00:07
#7

#6 låter som att ni två har något speciellt ihop :)

Isa Aronsson

www.stallequino.se

Gronstedt
2013-07-24 11:49
#8

#7: Jo!

Igår red vi en liten slinga i skogen med kompisen efter. En hund ute på vägen gjorde båda hästarna spända och "fnysiga", och strax efter kom vi runt en skarp krök och plutten hörde/såg/anade plötsligt kompisen på andra sidan buskarna bredvid sig i stället för bakom sig. Det är första gången jag suttit kvar när han "sticker" - mest för att han drog rakt fram den här gången och inte kastade 180 grader först.

Han galopperade i nedförsbacke, okontaktbar först men när jag insåg att jag satt kvar och levde så styrde jag honom lite åt sidan, en bit upp på banken och nära träd och buskar, vilket fick honom att sansa sig lite och börja lyssna på röst och tygeltag, och efter kanske 30 meter så hejdade han sig - skärrad och darrig men tillbaka hos mig!

Jag vet, jag är en mes, men för mig är det stort att vi kom igenom det tillsammans. Jag brukar annars i bästa fall smacka i backen och i värsta fall åka ambulans när detta händer …

Brollan1
2013-07-24 16:54
#9

Håller med om att det är rätt jobbigt när dom snor runt 180grader om man inte är med, MEN om du är med så låt hästen snurra 360grader i stället på en tygel. Dom brukar bli väldigt förvånade av att vara tillbaka där dom var från början och där mana den frammåt…;-)

Det där med att gå fram är väldigt viktigt för när dom står stilla så vet du inte vilken riktning eller vad dom kommer att göra OM dom tänker göra något Men om dom rör sig så minskar deras valmöjligheter som du behöver planera för.

Har fått lära mig att med hästar som inte vill lyssna och springer igenom tygeln så kan man böja hästen från ridriktningen så den bara ser den med ett öga, ungefär som GP hoppryttare gör med hästarna när dom vill bromsa hästen lite mjukt inför kommande hinder. Då blir dom betydligt försiktigare med att springa eftersom dom inte kan fokusera med båda ögonen i ridriktningen och därmed mister sitt djupseende. Men var försiktig, om man gör det för fort och för mycket så man överraskar hästen så kan man gå omkull och det är inge bra alls.

Prova lite lätt först.

Annars så är det bara att skriva grattis till frånvaron av blåmärken denna gång. ;-)

Lycka till

"Gör det lätt att göra rätt och jobbigt att göra fel, hästen får välja vilket den vill och lära sig av det"

Gronstedt
2013-09-11 18:12
#10

När vi skulle passera Hemska Stället igår, där vägen går mellan bostadshuset och stallet på en gård och där det alltid är läskigt, så hade Hemska Ställets invånare hängt hästtäcken till tork utanför stallet. För att göra saken värre så var de vanliga bilarna borta och inifrån stallet hördes konstiga ljud från osynliga saker (visserligen bara hästar, men man kan ju inte vara säker). Dessutom var det i första skymningen, det blåste och brunstiga hjortar skällde i skogen.

Pålle var spänd som en fjäder och fnysandades när vi trippade genom sista kurvan före Hemska Stället. Sedan frös han fast i marken. Men han kändes ändå lite annorlunda än han gör när han blir riktigt farlig, så jag snodde in ena handen rejält i manen och väntade tills han började röra på fötterna igen, lite tveksam om han skulle stå eller gå eller vända.

Och sedan hände det fantastiska. Jag drev inte, jag bara sade "bra kille" när han bjöd åt rätt håll, och jag höll emot lite försiktigt i tygeln när han funderade på om det inte var säkrast att gå hem. Och han gick! Alldeles själv, med hängande tygel och utan drivning, valde han att gå förbi det läskiga. Inget tjatande, ingen vettskrämd ryttare, inga kast och skutt. Jag tror pålle växte flera meter av det, faktiskt 🙂. Naturligtvis berättade jag för honom att han är en otroligt modig och duktig och smart häst 😘. Men jag tror att han redan visste det.

EwaAngantyr
2013-09-16 09:47
#11

Härlig läsning!!  Grattis!!

Gronstedt
2013-09-25 11:50
#12

Bakslag! På väg hem förbi Hemska Stället igår var han lite spänd, för vi hade solen i ryggen och vår skugga gjorde allt det läskiga lite extra läskigt. Så kom en av de som bor på Hemska Stället ut med soporna, samtidigt som den andra kom med bilen och skulle svänga in förbi oss, så vi blev tvungna att gå ut på gruset, som låter så hemskt under fötterna. Den med bilen stannade och väntade på att vi skulle gå förbi, men där någonstans - om det var ett soptunnelock, ett fotsteg på gruset, en rörelse från den i bilen eller bara ett löv för mycket som rörde sig - blev det bara för mycket för honom.

Total explosion, han kastade sig från nästan stillastående 180° runt i ett jättesprång, höll på att landa i Hemska Ställets transport och kastade ytterligare 150° runt igen åt samma håll - och där någonstans skiljdes våra vägar. Vi var nästan hemma och han stannade vid hagkompisarna några tiotal meter bort, så vi släpade tillbaka honom och lät honom titta närmare på hemska bilar och gå på hemska gruset och han lugnade sig ganska fort. När jag kommit upp igen så red jag ut på hemska gruset och han var ganska lugn ändå, så jag hoppas att det inte satt sig för djupt i någon av oss.

När jag berättade det för ägaren fick jag rådet att jag borde ha gått på honom med spöt när jag kände att han blev osäker, för att visa vem som bestämmer. Nu kom denna explosion som en blixt från klar himmel för mig, jag väntade absolut inte att han skulle kasta runt bort från hemmet, så jag hade inte hunnit göra det ens om jag hade velat …

LinaN
2013-09-25 12:58
#13

#12 spöet hade inte gjort någon nytta alls där…. Det hade bara adderat till explosionen. tur du har mer vett än ägaren i det här fallet…. Guldstjärna i kanten!

Yesterday starts tomorrow, tomorrow starts today.
Today is a gift, that's why we call it the present.

 

Annons:
Brollan1
2013-09-25 22:02
#14

På ett sätt och vis så har ägaren en poäng, för en häst som rör sig är lättare att förutse vart den tar vägen och därför lättare att hantera samt att man i någon mån har kontakt med hästen i situationen. Men att gå på med spöet hade nog varit "overkill" i den situationen. 

Hur gick det med dig i den "oavsiktliga avsittningen"?

Lycka till

"Gör det lätt att göra rätt och jobbigt att göra fel, hästen får välja vilket den vill och lära sig av det"

Gronstedt
2013-09-26 08:31
#15

#14: Han rörde sig, visserligen försiktigt, spänt och sakta, men ändå framåt. Jag kände att något var på gång, men räknade med att eventuella explosioner skulle gå framåt, mot hemmet och kompisarna, eftersom det läskiga fanns bredvid och bakom honom.

Jag knosade till 3 fingrar på vänsterhanden och skalade en bit av pekfingret, annars är jag bara lite stel. Men det såg lite dramatiskt ut när vi kom hem med blodfläckar på hans vita hals och bog 😎. Men tur hade jag, för jag landade precis bredvid deras transport och hade lika gärna kunnat dra ansiktet i den …

Brollan1
2013-09-26 09:01
#16

Kanske dags att fundera över om det är värt att fortsätta med den hästen, det är inte roligt att alltid vänta på nästa katastrof.

Hoppas inte att du fick bestående men av detta.

Lycka till

"Gör det lätt att göra rätt och jobbigt att göra fel, hästen får välja vilket den vill och lära sig av det"

Krullsvans
2013-09-26 09:12
#17

Ah, vad tråkigt med bakslaget! Jag som suttit och läst igenom tråden med ett flin på läpparna över era fina framsteg.

Men det går inte alltid som på räls, ibland går det bakåt, men sen går det framåt igen.

Gronstedt
2013-09-30 08:53
#18

Nu har han skött sig fint i flera dagar, lite spänd när det är djur som han hör men inte ser i skogen, men det är ju helt normalt.

Men igår utmanade han mig faktiskt. Han står alltid med boxdörren öppen och när han ska gå ut så går jag till stalldörren och öppnar och han får inte gå förrän jag säger till honom. Igår börjande han gå för tidigt, så jag klampade in med sträng hållning och skulle backa honom. Han brukar backa för ett enkelt ord eller lite spända axlar, men den här gången hade han redan gått några meter och hade siktet på dörren, så han stannade först när jag var framme vid honom. Och när jag lade fingret på hans bringa för att förstärka uppmaningen så nafsade han mig. Bara med läpparna, i sidan på käken, ett sådant litet "knuff och utmanings-nafs" som hästar kan göra i varandras grimmor när de testar varandra. Inget stort för en häst, men alldeles för stort för en människa.

Han gör aldrig sådant, så jag blev rätt perplex, men jag drev bort honom från mig med kroppshållning och röst och han for in i sin box, jag klampade efter och backade runt honom ett varv utan att röra vid honom. Sedan markerade jag att det var OK i igen och han fick komma in i min bubbla för gos och vänskap, och så gjorde vi om övningen.

Han gick ut boxen när jag med hållning och röst visade att det var dags att gå, och han stannade i hos mig grinden för det obligatoriska gos och godis-avskedet. Det var alltså lagom "styrka" på korrigeringen den här gången. Det är alltid en hårfin balans med denna pålle mellan "va, vem bryr sig?" och totalt baklås med åtföljande explosion. Men han blir allt med öppen och mottaglig och jag blir allt bättre på att läsa honom. Så än hoppas jag att han en vacker dag ska vara lika stabil som sin mamma, så jag slipper slå mig blå och gul ett par gånger om året …

Brollan1
2013-09-30 15:09
#19

Min erfarenhet är att hästarna blir tåligare ju mer vi utsätter dom för som dom kan ta till sig. Det betyder att så småningom så är inte allt nytt kritiskt och dom slappnar av rätt fort och blir även mindre stirriga för nya saker. MEN det tar tid, tid som kunde spenderas bättre och trevligare om hästen inte hade haft denna egenhet. Oavsett så ligger detta ändå under ytan och kan komma upp i dagen när situationen och omständigheterna är tillräckligt "fel". Det går inte att ändra grunderna i hästen, den är vad den är i grunden och det den upplever läggs ovanpå detta, gott som dåligt. Vi kan bara försöka undertrycka det så mycket det bara går.

Så på med säkerhetsbältet, för det kommer att hända igen, bara mera sällan ju mer positivt han lär sig. Tyvär 

Western sadel så du sitter säkrare när det händer, kanske vore något?

Lycka till

"Gör det lätt att göra rätt och jobbigt att göra fel, hästen får välja vilket den vill och lära sig av det"

LL.Wilma
2013-11-29 08:58
#20

Är han lika orolig om du promenerar med honom, eller är han lugnare då?

Annons:
Gronstedt
2013-11-29 12:22
#21

#20: Orolig skulle jag inte kalla honom, varken uppsuttet eller när man promenerar. Men diken med krokodiler i, bottenlösa vattenpölar och fasansfulla snöfläckar är lika läskiga antingen jag sitter på eller går bredvid.

LL.Wilma
2013-11-29 22:47
#22

Ok, bara att fortsätta träna antar jag ;)

Enda tipset, förutom det, är väl kanske att ha med en erfaren och modig

häst ut som stöd..

Upp till toppen
Annons: